Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fästningsstraff - Födelse - Födelsemärke - Födoämnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Kalmar, senare ankarsmedjan i Karlskrona. Endast
män intogos å dessa strafforter; qvinliga
straffarbetsfångar inrymdes å tukthusen. I 1734 års
lag nyttjas uttrycken "arbete vid någon konungens
fästning", "arbete vid konungens slott eller
fästning", "arbete vid kronones fästning eller smidia"
för att beteckna straffarbete. 1779 års förordning
omtalar äfven "fängelse å fästning", hvilket skulle
utgöra en svårare form af fängelsestraff. Sedan
under 19:de årh. fästningsfångarna efterhand till
större delen blifvit öfverflyttade till andra
straffanstalter, indrogos slutligen 1866 tvänne
af de fyra återstående fästningsfängelserna,
och de två öfriga (Landskrona och Varberg, af
hvilka det sistnämnda indrogs 1881) antogo då namn
af straff-fängelser. Uttrycken fästningsfängelse
och fästningsstraff förekomma derefter ej vidare
i förordningar och allmänna handlingar. Deremot
nyttjas de ännu understundom i det allmänna
språkbruket såsom benämningar för straff-fängelse
och det straff, som der utstås. – Äfven i de öfriga
nordiska landen hafva fästningarna begagnats såsom
verkställighetsorter för straffarbete. – I Finland
förvarades förr straffarbetsfångar å Sveaborgs
fästning. I början af 1860-talet flyttades de
derifrån, och i nyare förordningar är uttrycket
arbete å fästning utbytt mot tukthusstraff. – I
Danmark sattes år 1739 arbete å fästning i stället
för det förut brukliga tvångsarbetet å Bremerholm
(den nuv. Gammelholmen i Köpenhamn). Genom en lag af
år 1850 aflystes fästningsstraffet och ersattes med
tukthusarbete. – I Norge infördes fästningsarbete,
eller, såsom det der liksom i Danmark äfven kallades,
"slafveri", vid samma tid som i detta land. Enligt
1842 års kriminallag skulle manspersoner, som
dömdes till straffarbete på lifstid eller på viss
längre tid, och som fyllt 18 år, utstå sitt straff å
fästningarna. De skulle der i allmänhet vara belagda
med jern. Denna sista föreskrift upphäfdes emellertid
1872, och 1877 blef slutligen skilnaden emellan
fästnings- och tukthusstraff utesluten ur lagen.
J. H-r.
Födelse. Se Förlossning.
Födelsemärke (Lat. naevus) kallas hvarje medfödd
abnorm fläck på menniskans hud, af hvad färg,
form och beskaffenhet den än må vara. De vanligaste
slagen af födelsemärken äro pigmentfläckar och
kärlutvidgningar. De förra äro antingen flata, bruna
fläckar eller upphöjda vårtlika knölar, som ofta
äro hårbevuxna. Stundom kunna de antaga formen af
ett större brunt ludet bälte på veka ryggen. De,
födelsemärken, som uppkomma genom utvidgning
af blodkärl, äro antingen släta röda fläckar
(telangiektasier) eller blåröda upphöjda kärlsvulster,
stundom liknande hallon eller andra bär. Mödrar,
som finna sådana på sina barn, härleda dem vanligen
från någon tillfällighet under grossessen, då de
"försett" sig på eller fått ett lifligt intryck af
något födelsemärket liknande föremål. Stundom är
det röda födelsemärket utbredt öfver en större yta,
t. ex. pannan, halsen, ansigtet, och det liknar då
ofta ett brännsår. F. B.
Födoämnen äro, i vidsträckt mening, alla de ämnen,
som utgöra föda för organiska
kroppar, eller hvilka, med andra ord, utifrån
tillföras dem för att med dem införlifvas och ersätta
förbrukade ämnen. I denna mening kan man säga, att
äfven luftens beståndsdelar (syre för menniskan och
djuren, kolsyra för växterna) utgöra födoämnen. I
egentlig mening betecknar man emellertid som födoämnen
endast sådana ämnen, som genom tarmkanalen bibringas
mennisko- och djurorganismen. Efter sitt ursprung
kunna födoämnena delas i animaliska, vegetabiliska,
mineraliska (salter) och vatten. Man har äfven indelat
dem i organiska och oorganiska samt sönderdelat de
förra i qväfvehaltiga och qväfvefria, de senare
i vatten och salter. Organismen är i behof af föda
hufvudsakligen för trenne ändamål: 1. för kroppens
uppbyggande och underhåll; 2. för värmebildning
och 3. för kraftproduktion, såsom muskelkraft,
intellektuel kraft m. m. Födoämnenas förmåga att
fylla dessa behof är beroende på deras halt af närande
beståndsdelar. Såsom sådana räknas: 1. Ägghviteämnen
l. albuminat. Dit höra åtskilliga qväfvehaltiga
ämnen ur växt- eller djurriket, sammansatta af
kol, syre, väte, qväfve och svafvel. De vigtigaste
bland dessa ämnen äro: ur djurriket serumägghvita
(hufvudbeståndsdel i kött), hönsägghvita, globulin
och kasein; ur växtriket legumin och växtlim. Genom
upptagande af syre inom organismen undergå de en
sönderdelning, hvars qväfvehaltiga slutprodukt
är urinämne. Närmast ägghviteämnena stå de
limgifvande ämnena (ben, brosk, bindväf, senor),
hvilka, ehuru äfven qväfvehaltiga, på långt när
icke hafva samma näringsvärde som de förra. De i
organismen införda ägghviteartade ämnena öfvergå
först i blodet och bilda cirkulerande ägghvita
samt blodkulor och bidraga sedan till bildning af
organägghvita, huvudbeståndsdelen i organens fasta
väfnad, framför allt i muskeltrådarna. Såväl den
cirkulerande ägghvitan som organägghvitan (vanligen i
första rummet den förra) undergå sönderdelning samt
bidraga till värmebildning och till fettbildning. –
2. Fett ingår äfven i cellbildningen och afsätter
sig i riklig mängd i nervsystemet, benmärgen och
underhudscellväfven. Fettet oxideras inom organismen
genom syre till kolsyra och vatten. Bland alla
näringsämnen innehåller fettet mesta materialet för
oxidation och värmebildning. Genom fettets närvaro
skyddas kroppens ägghvita för sönderdelning. Införes
i organismen mera fett än som för tillfället
behöfves, aflagras det här och der i kroppen, mest
i underhudcellväfven, kring tarmarna, hjertat och
njurarna. K. Voit uppskattar det dagliga behofvet
af fett för en fullvuxen menniska till minst 56
gr. – 3. Kolhydrat. Dit höra stärkelse, ingående
i ärter, bönor, potates, mjöl, socker, gummi och
cellulosa. Liksom fettarterna bestå kolhydraten
af kol, väte och syre samt äro qväfvefria. Genom
oxidation sönderfalla de lätt i kolsyra och vatten
och höra till de lätt förbränneliga, hufvudsakliga
värmebildande ämnena. Cellulosan, en vigtig del af
de gräsätande djurens föda, ansågs förr alldeles
osmältbar för menniskoorganismen. Senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
