Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förordning - Förpanta - Förplägning - Förposter - Förr och Nu - Förruttnelse - Förryckthet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kungöras genom en s. k. förordning,
och en af grundlagarna kallas så, nämligen
Tryckfrihetsförordningen. Förordning är således,
enl. svenskt språkbruk, ett af högsta makten till
allmän efterrättelse utfärdadt påbud om skedd
lagstiftning, utan afseende på statsmakternas
förhållande till hvarandra vid lagens
stiftande. Liksom ej någon fullt riktig skilnad
kan i Sverige göras emellan förordning och lag,
d. v. s. hvarje rättsbud, som af högsta makten
utfärdas och till allmän efterlefnad kungöres, vare
sig att detta bestämmes af konung och riksdag samfäldt
eller af konungen ensam, så kan ej häller strängt
skiljas emellan förordning å ena sidan samt stadga,
instruktion och reglemente å den andra. Dessa uttryck
begagnas i allmänhet för att beteckna ekonomiska och
administrativa verkställighetspåbud, men äfven om
lagstiftningsåtgärder inom samma område. Benämningen
stadga förekommer jämväl å sådana påbud, som
äro af lags natur, såsom Bevillningsstadga,
Grufstadga. Reglemente och instruktion, som
hvardera inbegriper en sammanfattning af detaljerade
föreskrifter i en viss förvaltningsgren, hafva en
mera speciel betydelse och kunna aldrig begagnas för
påbud af lags natur, om ock förordning användes såsom
benämning å föreskrifter af mera reglementarisk
natur. De i utländsk statsrätt förekommande
uttrycken verordnung, ordonnance, decret användas
för att beteckna de anordningar och föreskrifter,
som konungen eger påbjuda till efterlefnad utan att
hafva behöft inhemta representationens samtycke, i
motsats till lag, hvarmed betecknas sådant rättsbud,
som hemtar sin giltighet i konungs och representations
öfverensstämmande beslut, vare sig att det ordnar ett
rättsförhållande eller blott omfattar verkställighets-
eller förvaltningsföreskrifter. H. L. R.
Förpanta, jur., lemna panträtt i egendom. Se Panträtt.
Förplägning, krigsv. I fredstid ombesörjes
förplägningen såväl vid de ständigt tjenstgörande
(garnisonerade) trupperna som under möten genom
förvaltningsdirektionens försorg och i enlighet
med fastställda provianteringsstater (k. regl. d. 6
Aug. 1881; Sv. förf.-saml., n:r 59, m. m.). Under
marsch i fredstid förplägas trupperna antingen
såsom under möte, då lifsmedlen medföras eller
tillhandahållas på vissa platser, eller ock,
om trupperna inqvarteras, genom qvartervärdarnas
försorg eller i kontant (k. förordn. d. 6 Sept. 1842;
Sv. förf.-saml., n:r 32). I krig skötes förplägningen
af intendenturen, och förplägas trupperna genom
qvartervärdarna, medelst reqvirerade varor,
ur magasin eller ur medförda förråd. Intet af
dessa sätt kan dock tillämpas ensamt, utan de
måste användas i förening med hvarandra. – Inom
örlogsflottan ombesörjes förplägningen af en
på hvardera militärdepôten under militärchefen
lydande förvaltningsdirektion. Vid hufvudstationen
(Karlskrona) finnas särskilda förråd af spanmål och
proviant, för hvilka den s. k. proviantmästaren är
ansvarig uppbördsman. Utspisningen till manskapet i
land och ombord sker enligt fastställda spisordningar
(k. regl. för flottan, del. 2 o. 3). Vården och
uppbörden af provianten ombord å
fartyg handhafvas af förvaltaren eller – der sådan
ej är kommenderad – af redogöraren. Under marsch
förplägas officerare, underofficerare och manskap
enl. Tågordningen (k. förordn. d. 6 Sept. 1842) och
Reseregl. d. 11 Febr. och 27 Maj 1881; Sv. förf.-saml.
n:r 10 o. 27.
C. O. N. R. N.
Förposter, krigsv., kallas den del af en truppstyrka,
som utsattes att vaka öfver den öfriga truppens
säkerhet, då denna under pågående krigsrörelse
hvilar. Förposterna hafva sålunda till ändamål att
skaffa underrättelser om fienden och, om han anfaller,
så tidigt anmäla detta, att de hvilande trupperna
hinna göra sig i ordning till strid, vidare att hindra
fienden iakttaga egna trupper och att uppehålla
en anfallande fiende, tills de hvilande trupperna
kunna upptaga striden. Infanteriet ingår till största
antalet i förposterna, som dock alltid måste förses
med något kavalleri och stundom äfven med
artilleri och ingeniörtrupper. Till förposter nyttjas så
liten styrka som möjligt; de ställas under befäl af
en gemensam förpostchef (är förpostlinien lång, kan
den likväl delas i flere delar, af hvilka hvar och
en erhåller sin förpostchef). Af förposterna befinner
sig närmast fienden en linie af fältvakter med sina
poster, posteringar och patruller, hvilka bilda
den yttersta bevakningslinien. Bakom denna kommer
vanligen en rad beredskaper (piketer) eller understöd,
hvilka vid behof skola understödja de fältvakter,
för hvilka hvar och en af dem är afsedd. Längst
bort kommer förposternas hufvudstyrka, hvilken
utgör ett stöd för det hela, och hvars uppställning
väljes så, att fältvakter och beredskaper lätt
kunna understödjas, att en god försvarsställning
kan intagas, och att de förnämsta vägar, som leda
från fienden, afstängas. Förposttjenstens riktiga
bestridande är af synnerligt inflytande på arméns
användbarhet. C. O. N.
Förr och Nu, illustrerad literär månadsskrift, som
1870–79 utgafs i Stockholm af ett aktiebolag med samma
namn. Formatet var 1870–78 stor qvart, närmande
sig till folio, men under sista året förändrades
det till mindre qvart. Redaktör var t. o. m. 1877
pastor B. Wadström, under de tvänne sista åren
frih. A. Stjernsted. Åren 1876–78 utgafs "Förr och Nu"
i två serier, af hvilka serien B utgjordes af bilagan
"Sverige", som utkom i 5 årshäften af samma format
som tidskriften och redigerades af H. Hofberg. Denna
bilaga innehöll skildringar af Sveriges land, folk
och kulturförhållanden samt var derjämte illustrerad.
Förruttnelse, kem., organiska ämnens sönderdelning
genom jäsningsförlopp, som åtföljes af illa luktande
gasers utveckling. Jfr Jäsning.
Förryckthet, med., en bestämd art af sinnessjukdom
med förståndsrubbning, hvarvid den sjuke, oftast i
sammanhang med hallucinationer eller illusioner,
är beherskad af en fix idé, som är falsk och
oriktig. Ehuru i öfrigt, åtminstone skenbart, klok
och logisk, bedömer den sjuke allt, som berör idén,
eller en dermed sammanhängande grupp af idéer
alldeles falskt och förvändt, från en förryckt
ståndpunkt. Förryckthet innebär således alltid en
rubbning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
