Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sålunda "upphäfva dödens skuldfordran för alla". Till
hvem denna lösepenning erlades, säges ej uttryckligen;
men då döden blott är en allegorisk personlighet,
måste det hafva varit till Gud. Men läran om Kristi
död såsom en till Gud erlagd lösepenning framträdde i
utbildad form först i 11:te årh. hos "skolastikens
fader", Anselm af Canterbury (d. 1109). I sin
ryktbara dialog "Cur Deus homo?" (Hvarför blef Gud
menniska?) erkände han visserligen en återlösning
från djefvulens herravälde; men derifrån skilde
han strängt den egentliga försoningen såsom ett
återställande af menniskans rätta förhållande
till Gud. Genom syndafallet hade djefvulen fått
makt öfver menniskorna, men ingen rättighet
öfver dem. Rättighet öfver dem hade endast
Gud. Hans rätt, hans ära hade genom menniskans
synd blifvit kränkt. För denna kränkning måste han
i sin rättfärdighet fordra antingen godtgörelse
(satisfactio) l. straff (poena). Som Guds ära är
oändlig och hennes kränkande således ett oändligt
stort brott, måste både godtgörelsen och straffet
vara oändliga. Ett oändligt straff var liktydigt med
hela menniskoslägtets eviga fördömelse. En oändlig
godtgörelse åter kunde ingen (ändlig) menniska gifva,
och dock måste den vara mensklig för att kunna gälla
för menniskor. Derför måste försonaren, Kristus,
i sin person förena det oändliga och det ändliga,
ega både gudomlig och mensklig natur. Gudamenniskan,
som med det menskliga förenade det oändliga, var
derför nödvändig. Godtgörelsen kunde emellertid
icke bestå i något, hvartill denna Gudamenniska
på något sätt var förpligtad. Den bestod således
icke i Kristi fullkomliga lydnad för Guds lag, ty
till en sådan var han såsom menniska förpligtad,
utan deri att han gaf sitt lif i döden. Dertill var
han nämligen, såsom syndfri, icke förpligtad. Hans
frivilliga gifvande af sitt lif i döden var det
oändliga, mensklighetens synd öfvervägande goda,
alltså det försonande. En annan berömd skolastiker
Abailard (d. 1142) sökte lösa frågan icke på
metafysisk, utan på psykologisk väg. Den stora nåd,
lärde han, som Gud bevisade oss derigenom att hans son
antog vår natur och ända in i döden icke tröttnade
att undervisa oss genom sitt ord och sitt exempel,
måste hos oss uppväcka en kärlek, som öfvervinner
allt och icke blott befriar oss från syndens
träldom, utan äfven förvärfvar oss Guds barns sanna
frihet. I denna genom Kristi lidande hos oss väckta
kärlek består hufvudsakligen dess återlösande och
försonande kraft. Emellertid betecknar äfven Abailard
Kristus såsom "en lösepenning och ett rent offer åt
Fadern". Emot Abailards lära uppträdde Bernhard af
Clairvaux, hvilken med eftertryck framhöll, att
menniskan genom synden åsamkat sig en skuld inför
Gud, som kräfver godtgörelse. Abailards skrifter
brändes, men medeltidsteologien sökte sedan förena
Anselms och Abailards åskådningssätt, utan att dock
tillfredsställande kunna lösa denna uppgift. Thomas
af Aquino lärde, att Kristus burit alla menskliga
lidanden (till ära, gods, själ, kropp, hufvud, händer
och fötter), att smärtan af hans lidande
derför var den allra största, som i detta lifvet kan
utstås, men att dock hans själ derunder fortfarande
varit i åtnjutande af salighet. Kristi lidande
kunde komma menniskorna till godo på grund af
det organiska samband, hvari han stod med hela
menniskoslägtet, såsom hufvudet med lemmarna. Den
försonande kraften af hans lidande låg i dettas
frivillighet och i den kärlek, som var grunden till
detsamma. I protestantismen blef försoningen i första
hand ett praktisk-religiöst problem. Utgångspunkten
för betraktelsen var ej der, såsom uti medeltidens
skolastiska teologi, den oändliga syndaskulden,
utan rättfärdiggörelsen genom tron. Man höll sig
i början till Kristi försonande lidande och död
blott såsom föremål för tron, utan att inlåta sig på
några teorier derom. Så var förhållandet i Melanchtons
"Loci theologici", så äfven i Augsburgiska bekännelsen
(1530), som lär, att den menniskoblifne Guden Kristus
"lidit, korsfästs, dött och begrafvits, på det att
han skulle försona fadern med oss (reconciliaret
nobis Patrem) och vara ett offer (hostia) icke
blott för arfsynden, utan äfven för menniskornas
alla verksynder". Men det för reformationens
verldsåskådning kännetecknande starka betonandet
af menniskonaturens syndighet ledde snart till
en vida skarpare utpräglad lära om försoningen
såsom en ställföreträdande tillfyllestgörelse,
satisfactio vicaria, än som någonsin funnits inom
katolicismen. Konkordieformeln (1577) lärde, att
Kristus gjort i menniskornas ställe hvad de bort göra
(d. v. s. uppfyllt lagen för dem; Kristi görande
lydnad) och lidit i deras ställe hvad de bort lida
(d. v. s. burit syndastraffet för dem; Kristi lidande
lydnad). I sammanhang dermed lärde den lutherska
teologien i motsats till den katolska, att Kristus
icke för sin egen del hade någon skyldighet att
uppfylla den gudomliga lagen. Luther betonade så
starkt Kristi gudomliga naturs delaktighet i det
försonande lidandet, att han kallade Kristi död "Guds
död" och Kristi blod "Guds blod". Calvin betraktade
nödvändigheten af Kristi försoningsdöd hufvudsakligen
från den subjektiva synpunkten att utan densamma
befrielsen från syndens skuld och straff icke skulle
för menniskan ega tillräcklig visshet. För öfrigt
anses försoningen, likasom nådavalet i allmänhet,
endast skenbart omfatta alla menniskor, men i sjelfva
verket endast de utvalda. Enligt den romersk-katolska
kyrkans lära, sådan hon efter reformationen närmare
bestämdes på det Tridentinska mötet (1545–63), är
Kristus icke till sin gudomliga, utan endast till
sin menskliga natur vår medlare. Hans förtjenst
är den förnämsta, men icke den enda förtjenande
orsaken till vår frälsning och salighet. Han har
lidit och dött för oss, men icke fullgjort lagen i
vårt ställe. Genom Kristi försoning borttagas skulden
och straffet helt och hållet endast för arfsynden
och de verksynder, som blifvit begångna före dopet;
i afseende på de öfriga upphäfvas endast deras eviga
straff, hvaremot de timliga måste godtgöras genom
mässoffer och menniskans egna satisfaktioner. Å andra
sidan anses Kristi försoning ega en öfverflödande
kraft, hvilken åsigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
