Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Gadolin, Axel - Gadolinit - Gadus - Gaeler l. gaedheler - Gaeliska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid Michailoffska artilleriakademien. Sistnämnda år
utnämndes han äfven till inspektör för arsenalerna,
blef 1871 upphöjd i finskt adligt stånd samt
befordrades 1876 till generallöjtnant. Från sitt
professorsämbete erhöll G. 1878 afsked såsom
emeritus. Vid sidan af sin militära verksamhet har
G. utöfvat ett framstående vetenskapligt skriftställen
inom mineralogien och artillerivetenskapen. Hans
skrifter i det senare ämnet äro offentliggjorda på
ryska, förnämligast i "Artilleriski Journal". Bland
hans mineralogiska undersökningar märkes, utom
flere i ryska mineralogiska sällskapets skrifter
publicerade smärre afhandlingar, ett i Finska
vetenskaps-societetens akter, del 10, intaget större
arbete: Mémoire sur la déduction d’un seul principe
de tous les systèmes cristallographiques (1871).
R. T-dt.
Gadolinlt, min., ett efter finske mineralogen
J. Gadolin uppkalladt, vid Ytterby fältspatsbrott
(nära Vaxholm) af K. A. Arrhenius på 1790-talet
först anträffadt sällsynt mineral, som hufvudsakligen
utgöres af silikat af ytterjordarterna, ceritoxider,
berylljord, kalk, jernoxider m. m. Det anträffas
i form af svarta, större eller mindre, rundade
körtlar eller i otydliga kristaller insprängdt i
grofkristallinisk gånggranit. Kristallformen synes
tillhöra det rombiska eller monoklinometriska
systemet. Eg. v. 4,0–4,3. Mineralet sönderdelas
af saltsyra. Gadoliniten har anträffats äfven vid
Falun och på Hitterön i Norge. Dess kemiska formel,
ännu icke fullt säkert afgjord, synes, på grund
af mineralets isomorfi med datoliten, oafsedt
vattenhalten, vara R2 O3 SiO2 + 3RO . SiO2. I
datoliten utgöres R2 O3 af borsyra, i gadoliniten
af de sällsynta jordarterna. Mineralet erdmannit,
från Brevik, står midt emellan gadolinit och datolit,
enär i detta mineral R2 O3 utgöres både af borsyra
och jordarter. P. T. C.
Gadus. Se Torskslägtet.
Gaeler [gäler] l. gaedheler. 1. I vidsträckt mening,
hela den ena grenen af den keltiska folkfamiljen (den
andra är den kymriska), bosatt på Irland, Man och i
skotska höglanden. 2. I trängre mening, högskottarna
ensamt. De äldsta kända gaeliska stammar voro pikter
och skoter. Jfr Gaeliska språket och literaturen.
Gaeliska språket och literaturen [gäliska]. Gaeliska
eller, såsom den äldre formen lyder, gaedheliska
(goidheliska) språket kallas med ett gemensamt
namn de keltiska tungomål, som talas på Irland
(iriska) och ön Man (manx) samt i skotska höglanden
(högskotska l. gaeliska i inskränkt mening,
stundom äfven benämndt erse, egentl. = irish,
iriska) och på Hebriderna. Man anser vanligen,
att dessa tungomål tillsammans bilda den keltiska
språkfamiljens ena stora gren, den s. k. gaeliska,
skild från den andra, den s. k. kymriska Hos dem
finnas de allmänna drag, som karakterisera keltiskan,
såsom förlusten af ursprungligt p, t. ex. Lat. pater,
forniriska athir, högskotska athair. Det särskilda
kännetecken, på grund hvaraf man hittills afsöndrat
den gaeliska grenens språk från den kymriska grenens,
nämligen ursprungligt kv-ljuds bibehållande såsom
c(k) i de förra och dess förvandling till p i de
senare (t. ex. Gael. mac, son, såsom i Macbeth,
Walesiska map, Nywalesiska ap, såsom i Ap George,
Prichard, egentl. Ap Richard, Richards son), har
af den framstående keltologen Rhys förklarats vara
ogiltigt. Han sammanför, ehuru utan säkra bevis, alla
de keltiska språken, utom galliskan, till en grupp.
Iriska språket föreligger i korta inskrifter redan
från 6:te årh. Dessa äldsta inskrifter äro affattade
på det märkvärdiga, s. k. Ogam-alfabetet, ett slags
chifferskrift, som har en viss yttre likhet med
lönrunorna på den bekanta Rökstenen i Östergötland,
fastän den i sjelfva verket är bildad efter en annan
princip. Ogam-alfabetet har den egendomligheten,
liksom run-futharken, att bokstäfvernas ordning
är olik med latinska alfabetets. Dess ursprung är
oförklaradt. Inskrifternas läsning erbjuder stora
svårigheter, men möjliggöres deraf att iriska
handskrifter innehålla en nyckel till alfabetet och
att åtskilliga inskrifter äro bilingua (tvåspråkiga),
på ogam och latin. Ogam (rättare Ogham) synes
betyda hemlig kunskap, skrifttecken, skrift (jfr
Isl. rún). I de äldsta forniriska handskrifterna,
härstammande från 8:de årh., begagnas det latinska
alfabetet; mot slutet af 11:te årh. kan medel-iriskan,
kännetecknad genom delvis afslipade böjningsändelser,
nybildningar, i synnerhet i konjugationen, m. m.,
anses hafva börjat. Nyiriskan räknas vanligen
från 16:de årh. Den dialekt, som på Irland talas i
norra delen af det gaeliska området, afviker från
den sydligare delens. Den förra ligger till grund
för literaturspråket. – Högskotskan l. gaeliskan i
inskränkt mening, på hvilken den äldsta uppteckningen,
med undantag af enstaka glossor, daterar sig från
16:de eller möjligen 15:de årh., talas nu renast i
de centrala distrikten. I sydvestra delen, norr
om Clyde, närmar sig språket till iriskan. Deremot
är gaeliskan på Hebriderna mera högskotsk. – Manx
intager en medelställning mellan båda språken. I
hvad förhållande den iriska stams språk, hvilken
efter 5:te årh. underlade sig hela Skotland, stod
till de äldre, underkufvade skottarnas är numera
omöjligt att utreda, men otvifvelaktigt voro de
nära beslägtade. – Olikheterna mellan iriskan och
högskotskan i våra dagar äro såväl fonetiska som
grammatiska och lexikaliska. Några af de vigtigaste
olikheterna äro följande. S. k. eklips (t. ex. na
mbard, uttaladt na mard, skalders, af bard, skald),
hvilken i iriskan, under vissa vilkor, drabbar de
flesta begynnelsekonsonanter, inträder i högskotskan
blott vid s. Mot iriskt o och u svarar ofta högskotskt
a. I tvåstafviga ord lägges uti iriskan accenten på
sista stafvelsen, i högskotskan på den första. I
högskotskan omskrifves presens genom participium
presens och hjelpverb. I afseende på ordförråd
och fraseologi skilja sig iriskan och skotskan
ganska betydligt, i det att många ord och uttryck,
som äro vanliga i det ena språket, äro okända i det
andra. Negationen är i högskotskan cha, i iriskan
ni. Dessutom förtjenar anmärkas, att högskotskan
använder vanliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
