Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gallopavo l. Kalkonslägtet, zool. - Gallophasis (äfven Euplocomus), zool., är ett till fasanernas afdelning hörande slägte - Galloway, fordom provins i södra Skotland - Galloway-ras, en härdig och småväxt hästras - Galloway-ras, en i sydöstra Skotland förekommande stam af nötkreatur - Gallretention. Se Gulsot - Gallring, skogsh., en gemensam benämning på de afverkningsmetoder - Gallsteklar l. Galläpplesteklar, zool. - Gallsten (Lat. Cholelithiasis), med., konkrementbildning i gallblåsa eller lefver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hönorna och ungarna samlas i nästan lika stora skaror
och taga sedermera samma väg. Komma kalkonerna under
sin färd till en flod, uppsöka de höga strandbräddar
eller flyga upp i träd, hvarefter de besinna sig
i en eller flere dagar på den tilltänkta
öfverfarten. Omsider flyger dock hela flocken å stad,
hvarvid de äldre lätt komma öfver, men af de yngre
falla många i vattnet, om detta är något bredt; de
börja då simma och uppnå vanligen andra stranden. Vid
framkomsten till bördigare trakter blanda sig hannar
och honor, unga och gamla om hvarandra. Under
parningstiden, som infaller i Februari och Mars,
hafva hannarna egendomliga läten och kämpa icke
sällan hårdnackadt med hvarandra. Honan ensam rufvar
äggen och öfvertäcker dem med vissnadt löf, innan
hon lemnar boet. Kalkonen jagas ifrigt, och till
följd deraf har han mycket förminskats i antal. Man
hetsar honom med hundar, skjuter honom i träden, eller
fångar honom, stundom flockvis, i små hus, uppförda af
glesa stockar och täckta med ris samt försedda med en
liten ingång, som räcker något innanför väggen. Både
utanför och inuti husen strös majs o. d. till
lockmat. Då kalkonerna få se denna, krypa de in i
långa rader, men förstå icke att gå ut samma väg,
ehuru ingången står öppen; de söka i stället krypa
ut genom stockarnas mellanrum, men utan framgång, och
blifva sålunda ett lätt byte för fogelfängarna. – I
Central-Amerika förekommer spegel- l. påfogelkalkonen,
Gallopavo ocellata, hvilken är ej fullt 1 m. lång och
har en i blått, rödt och grönt skiftande fjäderdrägt,
hvarigenom han täflar med påfogeln i skönhet. Honan
har mindre lysande färger. – I Mejico, kanske äf-
i Nya Mejico, förekommer en tredje art, mejicanska kalkonen,
Gallopavo mexicanus, hvilken håller 1,45 m. i längd. –
Det är mycket troligt, att tama kalkonen, Gallopavo
domesticus, härleder sig från sistnämnda art, enär han
härstammar från Mejico, hvarest han före européernas
ankomst hölls tam af infödingarna, som väl tamt
den i deras land förekommande vilda arten. Antingen
från Mejico eller från Vestindien fördes kalkonen
(före 1524) till Spanien och derifrån s. å. till
England; kort derefter kom han till Frankrike. Han
kallades då "Indisk tupp" (emedan Amerika då ofta
benämndes Indien) och kringspriddes med förvånande
hastighet, så att han redan före 1550-talet tyckes
hafva blifvit betraktad såsom en vanlig och i södra
Europa från forntiden känd tamfogel. En sägen är,
att han kommit till Europa öfver Kalikut i Ostindien,
hvarför tyskarna kallade honom "Kalikutischer hahn"
("Kalikuts-tuppen"), hvilket gifvit upphof till hans
svenska namn. Nu underhålles tama kalkonen öfver
nästan hela Europa och finnes i halfvildt tillstånd på
en del ställen i England och Tyskland. Liksom vilda
kalkonen är han känd för sin dumhet, hvarigenom
ungarna blifva rätt besvärliga att uppföda.
C. R. S.
Gallophasis (äfven Euplocomus), zool., är ett till
fasanernas afdelning hörande slägte, hvars arter
bilda öfvergång mellan nämnda foglar och kamhönsen. De
hafva långsträckt kroppsform,
tämligen svag näbb, måttligt höga, med sporrar försedda
ben, korta rundade vingar, medelstor takformig stjert,
nakna, vårtiga kinder och vacker fjäderdrägt. Till
detta slägte hör fasanhönan l. hinduernas kirrik,
G. melanotus, hvilken ofvan är glänsande svart,
på framhalsen och bröstet hvitaktig, på magen och
undre stjerttäckarna brunsvart. Kroppslängden
är 60 cm. En annan art är hinduernas kelitsch,
G. albocristatus, hvilken, liksom den föregående,
är hemma i östra Himalaja. Dessa foglar kunna lätt
tämjas, fortplanta sig utan svårighet i fångenskapen
och torde, liksom tamhönset, kunna underhållas i
hönsgårdarna. C. R. S.
Galloway [galloä], fordom provins i södra
Skotland, ungefår motsvarande de nuv. grefskapen
Kirkcudbright och Wigton. Dess ursprungliga innevånare
voro sannolikt kelter. Under förra hälften af
6:te årh. eröfrades landet af angelsachser från
Northumberland, men kelterna tyckas ej hafva blifvit
fullständigt underkufvade, emedan det ännu i 12:te
årh. kallades "pikternas land". G. styrdes efter egna
lagar af egna furstar under skotsk öfverhöghet ända
till Alexander II (1214–49).
Galloway-ras [galloä-]. 1. En härdig och
småväxt hästras, som förekommer i Wales. –
2. En i sydöstra Skotland förekommande stam af
nötkreatur. Djiuren äro små, svarta och hornlösa
samt numera utmärkta såsom gödkreatur. För 30–40 år
tillbaka infördes kreatur af denna ras till Sverige.
1. C. G. W. 2. C. A. L.
Gallretention. Se Gulsot.
Gallring, skogsh., en gemensam benämning på de
afverkningsmetoder, vid hvilka enskilda träd
(gallringsvirke) uttagas här och der ur skogen.
C. G. Hz.
Gallsteklar l. Galläpplesteklar, zool., en särskild
familj (Cynipini l. Cynipidae) inom steklarnas ordning
(Hymenoptera) bland insekterna. Gallsteklarna
hafva 12–16 ledade, raka, tämligen långa, fina,
stundom klubblika antenner, fästa på pannan mellan
ögonen; vingarna sakna vingmärke och tillbakalöpande
nerver. Af dithörande slägten är ekgallsteklarnas,
Cynips, det artrikaste (jfr Ekgallsteklar och
Galläpplen). Utom detta slägte finnas i Sverige
flere andra af samma familj. Under de senare
åren har iakttagits en ännu ej tillräckligt
utredd generationsvexling hos åtskilliga arter
gallsteklar. Af några arter hafva hittills endast
honor anträffats. Olika arter gallsteklar lefva
på olika växter, såsom ek, pil, asp, rosenbuskar
o. s. v. Äfven andra steklar, såsom arterna af slägtet
Nematus bland sågsteklarna (Tenthredinidae),
åstadkomma gallbildningar å flere växter.
O. T. S.
Gallsten (Lat. Cholelithiasis), med.,
konkrementbildning i gallblåsa eller lefver. Stundom
förekommer endast en enda sten, men ofta flere
tillsammans i stort antal, ja i en gallblåsa har
räknats ända till 7,802 stenar, och en lefver har
befunnits så fullspäckad dermed, att den ej kunnat
sönderskäras. Stenarnas storlek är mycket vexlande,
från ett hirs-korns till ett äggs storlek. Vanligen
äro de stora som bönor eller hasselnötter, men de
träffas äfven fina som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
