Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamleby - Gamle från berget - Gamma - Gammalgarn - Gammal-katoliker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid 1879 års slut 4, om 435 tons drägtighet. Vid
samma tid funnos 13 handlande, med 8 biträden,
6 handtverkare, med 7 arbetare, samt 2 mindre
fabriker. – På den plats, der köpingen nu ligger,
låg förr Vesterviks stad, hvilken omtalas redan på
1200-talet, men 1433, på Eriks af Pommern befallning,
flyttades till sin nuv. plats.
Gamle från berget, Den. Se Assasiner.
Gamma, i grekiska notskriften tecknet för klangen
Proslambanomenos. Guido af Arezzo kallade djupaste
tonen i sitt system gamma och tecknade den med
grekisk bokstaf. Sedan blef gamma gemensamt namn
på hela hans hexakordsystem, hvarefter det i nyare
tid öfvergått till att betyda dels applikaturtabell
för blåsinstrument, dels (Fr. gamme) skala öfver
hufvud. A. L.
Gammalgarn, socken i Gotlands norra härad, Kräklinge
ting. Arealen 3,882 har. 479 innev. (1880). Annex
till Östergarn, Visby stifts medel-kontrakt.
Gammal-katoliker kallas de frisinnade katoliker,
som förkastat den af Vatikanska kyrkomötet i Juli
1870 antagna dogmen om påfvens ofelbarhet och derför
uteslutits från kyrkan samt nödgats bilda egna
församlingar. Sedan de tyske biskoparna återtagit
sin protest mot nämnda dogm och i ett herdabref i
Sept. 1870 uppmanat alla troende katoliker att erkänna
densamma, blefvo de katolska teologiska fakulteterna
vid åtskilliga tyska universitet brännpunkter för
motståndet. Redan några få dagar efter konciliets
ödesdigra beslut anklagade prof. Michelis i
Braunsberg öppet Pius IX såsom en kättare och kyrkans
förderfvare. Vid universitetet i München, der prosten
von Döllinger och prof. Friedrich stodo i spetsen för
oppositionen, afgåfvo 44 professorer en protest mot
kyrkomötets beslut. Till denna protest ansloto sig
många katolske universitetslärare i Bonn, Breslau,
Freiburg och Giessen samt prof. von Schulte i Prag,
samtidens störste kännare af den kanoniska lagen. I
Aug. 1870 trädde dessa katolske teologer tillsammans
i Nürnberg och undertecknade en mot de vatikanska
besluten riktad förklaring. Biskoparna ingrepo
nu i saken och affordrade samtlige medlemmarna af
de katolska teologiska fakulteterna ett skriftligt
erkännande af vatikanska konciliets beslut. De fleste
vägrade samt blefvo först suspenderade från alla
presterliga funktioner och slutligen bannlyste. Till
desse professorer sällade sig snart åtskilliga
katolske pastorer och en del af församlingarnas
medlemmar. Lekmannaprotesterna mot ofelbarhetsdogmen
afgåfvos bl. a. på ett möte i Königswinter vid
Rhen (d. 14 Aug. 1870) och af "gammalkatolikerna"
i München. Den sistnämnda protesten gaf partiet
dess namn. Ledarna gingo mycket varsamt till
väga. Döllinger varnade för bildandet af särskilda
församlingar och en deraf följande ohjelplig brytning
med kyrkan. Gammalkatolikerna ansågo sig nämligen ej
behöfva upphöra att vara katoliker, derför att de
förkastade ett kyrkomötes beslut, emedan det fanns
exempel på att kyrkomötens beslut förut blifvit
förkastade af kyrkan. Småningom började emellertid
gammalkatolikerna organisera sig. I en
mängd städer i Bajern, preussiska
rhenprovinsen. m. fl. tyska land bildade de
församlingar. I Sept. 1871 hölls i München den
första gammalkatolska kongressen. Denna beslöt,
att gammalkatolikerna, med fasthållande af den
gamla katolska tron och kulten samt af den romerske
biskopens primat, skulle från det tridentinska
mötets ståndpunkt afböja dogmen om hans obetingade
makt och ofelbarhet samt sträfva till en reform
af kyrkoförfattningen. Trots Döllingers motstånd
beslöts att bilda särskilda församlingar och träda i
nära förbindelse med "kyrkan i Utrecht", d. v. s. med
jansenisterna i Nederländerna, emedan man genom deras
biskopar, som hade den apostoliska successionen qvar,
kunde få prestvigning och konfirmation verkställda
på kanoniskt sätt. Gammalkatolska församlingar
bildades i München, Köln, Bonn, Heidelberg och en
mängd andra städer. Men det stora flertalet af den
katolska befolkningen följde blindt sina biskopars
och presters ledning. Antalet gammalkatolske prester
var länge högst obetydligt (i början af 1872 blott
30). Men partiets ledare förstodo att genom offentliga
föredrag på en mängd orter upplifva intresset för
saken. Ett af den andra gammalkatolik-kongressen
i Köln (Sept. 1872) tillsatt utskott af prester och
lekmän valde till gammalkatolsk biskop prof. Reinkens
i Breslau. Den nye biskopen invigdes i Rotterdam af
den jansenistiske biskopen i Deventer och erkändes
af regeringarna i Preussen, Baden och Hessen samt
doterades af staten såsom katolsk biskop. I Preussen
bestämdes genom en lag, att inom hvarje församling
skulle åt gammalkatolikerna, så snart de uppgingo
till ett visst antal, beviljas en proportionerlig
andel af kyrkans egendom. Bajern undvek att erkänna
den gammalkatolske biskopen, men lade intet hinder i
vägen för utöfvandet af hans funktioner. På den tredje
kongressen, i Konstanz (Sept. 1873), fullbordades
den gammalkatolska kyrkans organisation. I spetsen
för kyrkan står en biskop, som väljes af synoden.
Under honom står generalvikarien och vid hans sida ett
synodalutskott af två prester och tre lekmän. Synoden
utgöres af alla presterna och församlingarnas
delegerade. I hvarje församling står själavården
under pastorns och biskopens ledning. Församlingens
öfriga angelägenheter handhafvas af ett kyrkoråd
af 6–18 medlemmar och af en kyrkostämma, bestående
af församlingens samtliga manlige, statsborgerliga
rättigheter åtnjutande medlemmar. På den första
synoden, i Bonn (Maj 1874), bekräftades den af
kongressen i Konstanz antagna kyrkoförfattningen,
förklarades den presterliga aflösningen utan
motsvarande ånger värdelös, öfverlemnades
frågan om bikten åt individernas eget behof och
rekommenderades modersmålets bruk vid gudstjensten,
utom vid mässan. 1876 räknades i Tyska riket 100
gammalkatolska församlingar med 50,000 själar. –
I Schweiz framträdde den gammalkatolska rörelsen
ungefär vid samma tid som i Tyskland samt leddes af
A. Keller och prof. Münzinger i Bern med kraft och
klokhet. Ett möte af delegerade i Bern (Juni 1874)
grep sig an med kyrkoförfattningens reformerande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
