Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Garfogeln - Garfstål - Garfsyra, tannin - Garfva - Garfämnen - Gargano - Gargarisma - Garhwal (Garwhal) - Garib (Garip) - Garibaldi, Giuseppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sista på Island förekommande. Skulle garfogeln ännu
finnas qvar på något undangömdt ställe, så komme
hans återupptäckande (såsom den engelske zoologen
Alfred Newton, hvilken egnat mycken uppmärksamhet
åt denna fogels historia, helt riktigt anmärker)
blott att leda till hans undergång. Ehuru
garfogeln förr utgjorde en mycket lätt förvärfvad
föda för isländare, grönländare och fångstfartygs
besättningar, kan hans skinn numera knappast uppvägas
med guld. Dock finnes han i åtskilliga museer, enär
ända sedan 1830 rätt många exemplar tillvaratagits
och uppstoppats. Garfogeln höll 90 cm. i längd,
hade en tämligen lång, mycket hög och hoptryckt,
med flere tvärfåror på sidorna försedd, svart näbb
och svarta fötter. Ofvan var fogeln glänsande svart,
på strupen svartbrun, undertill hvit, hvilken färg
äfven en aflång fläck framom och kring ögonen samt
armpennornas spets hade. Vingarna voro förkrympta och
alldeles odugliga till flygt, ehuru de hade pennor
(dock i outveckladt tillstånd). – Garfogeln lade på
nakna klippan blott ett enda ägg, som höll 120–130
mm. i längd och var det största af alla fläckiga
europeiska ägg. Både hannen och honan rufvade,
och ungen fördes snart ut i vattnet. Fogeln sam
och dök med ytterlig färdighet, fortare än en båt
kunde ros. På klipporna satt han i upprat ställning
och kastade sig, då fara hotade, hufvudstupa ned i
hafvet. I forna dagar förekom han både vid Norges
och Danmarks kuster, men uppgifterna att han
under senare tider skulle hafva anträffats på det
förra stället kunna med fog betraktas som ogrundade.
C. R. S.
Garfstål, metallurg., en benämning, som förr
uteslutande begagnades om i härd beredt stål, hvars
tillverkning nu mer och mer upphör. Detta stål
var till följd af tillverkningsmetoden så ojämnt,
att det måste garfvas, innan det kunde utsläppas i
handeln. Då nu för tiden anspråken på jämnhet äro
större än förr, garfvas ofta äfven andra, mindre
ojämna stålsorter. Jfr Damascener-stål och Garfva 1.
C. A. D.
Garfsyra, tannin, kem., en i galläpplen
förekommande, af Berzelius först i rent tillstånd
framställd syra, hvilken enligt Schiffs undersökningar
är en anhydrid af galläpplesyra. Genom upphettning
af galläpplesyra med fosforoxiklorid eller
arseniksyra borttages vatten ur galläpplesyran,
som derigenom öfvergår till garfsyra. Å andra
sidan upptager garfsyra vatten vid jäsning eller
inverkan af utspädda syror och förvandlas då
till galläpplesyra. Garfsyra erhålles, om pulver
af galläpple utdrages med vattenhaltig eter och
lösningen afdunstas. Garfsyra är ett amorft ämne,
som vanligen förekommer i form af en lätt massa af
små hinnor och fjäll. Garfsyra har en egendomlig kärf
smak, löses i vatten och alkohol samt i vattenhaltig
eter. Den är en svag syra, som ej ger kristalliserade
salter. Jernoxidsaltet är en blåsvart fällning,
som utgör färgämnet i vanligt skrifbläck. Garfsyrans
lösning fäller lim och ägghvita. Hud, muskelfibrer,
blåsa m. fl. väfnader ur djurriket upptaga garfsyra
ur dennas lösningar. P. T. C.
Garfva. 1. (T. gärben, af garbe, kärfve, knippa),
metallurg., en operation, bestående deruti att flere
jern- eller stål-stänger sammanläggas till ett paket,
som utsättes för vällvärme och efter fullbordad väll
hopslås och uträckes under en tung hammare. Ändamålet
med garfningen är att erhålla en jämnare produkt, enär
de i metallen befintliga ojämnheter derigenom blifva
jämnare fördelade, äfvensom hårdare körtlar under
vällningen bortsmälta. Med garfning afses äfven ofta
att tillgodogöra smärre affall från verkstaden, såsom
afhuggna stångjernsändar, plåtafklipp o. d. Den
sålunda behandlade metallen kallas, allt efter
materialets beskaffenhet, garfvadt jern, garfstål
o. s. v. – 2. (T. gärben, af gar, färdigberedd). Se
Läder. C. A. D.
Garfämnen, kem., en klass af ännu högst
ofullkomligt kända ämnen, hvilka äro allmänt
utbredda i växtriket. Enligt Pringsheims nyaste
undersökningar förekomma de i växtcellerna i
särskilda små blåsor. Utmärkande för garfämnena är,
att de upptagas af läderhud, som derigenom öfvergår
till läder, hvarpå garfning beror. Vidare är det
betecknande för garfämnena, att de hafva kärf
smak, med jernoxidsalter gifva gröna eller svarta
fällningar och fälla lim. Garfämnen förekomma rikligt
i bark af ek, gran, pil, bok o. s. v., i bablah
(skidorna af Acacia Bambolah) i dividivi (Caesalpinia
coriaria), sumak (Rhus coriaria), blodrot m. m. I
kemiskt hänseende synas de vara glykosider.
P. T. C.
Gargano (Lat. Garganus), berggrupp uti italienska
prov. Foggia, bildar en i Adriatiska hafvet
utskjutande halfö, n. om Manfredonia-viken. Högsta
toppen är Monte Calvo, 1,560 m.
Gargarisma (af Grek. gargarizein, skölja munnen),
med. Se Gurgelvatten.
Garhwal (Garwhal). 1. Distrikt i kejsaredömet
Indien, Nordvest-provinserna, regeringsområdet
Kumaon. Arealen 14,240 qvkm. 310,282 innev. (1872),
till största delen hinduer. Landet ligger i mellersta
Himalaya och är nästan helt och hållet uppfyldt
af bergskedjor. Distriktet vattnas af Alaknanda,
en af Ganges’ källfloder. Hvete, ris och te äro
hufvudprodukter. Landet eröfrades från Nepal 1815. –
2. Engelsk vasallstat, efter hufvudstaden äfven
kallad Tehri, v. om ofvannämnda distrikt. Arealen
7,500 qvkm. Omkr. 200,000 innev.
Garib (Garip). Se Oranjefloden.
Garibaldi, Giuseppe, italiensk nationalhjelte,
född af fattiga föräldrar i Nizza d. 4 Juli 1807,
ingick tidigt vid sardinska handelsflottan, blef
snart en eldig anhängare af Mazzinis planer till
Italiens befrielse och enhet samt tog, på Mazzinis
inrådan, tjenst på ett örlogsfartyg för att söka
vinna dess besättning för revolutionen. Då de
sammansvurnes förehafvanden misslyckades, flydde G., dömd
till döden, till Frankrike (1834). Han försörjde
sig nu någon tid med att gifva undervisning i
matematik i Marseille, hade derefter anställning
såsom sjöofficer hos bejen af Tunis och kämpade
sedan 1846 i republikerna Rio-Grande do Suls och
Uruguays tjenst mot Brasilien samt förvärfvade sig
derunder bl. a. såsom kaparekapten stort rykte för
djerfhet. Vid underrättelsen om frihetsrörelserna i
Italien 1847 afseglade G., i Mars 1848, åtföljd af sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
