Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål / 913-914 (1882) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gas, tekn., den af J. B. v. Helmont i den vetenskapliga terminologien (i början af 1600-talet) införda benämningen på det luftformiga aggregationstillståndet hos en del i naturen förekommande ämnen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kondensationsprodukterna blifvit till hufvudsakligaste delen aflägsnade,
återstår att befria gasen från de sista återstående
spåren af dessa samt från de icke kondensibla
föroreningarna, hvilka hufvudsakligen bestå
af kolsyra och svafvelväte. Detta sker i de
s. k. reningskistorna, stora rektangulära


Reningskista.

lådor af gjutjern, hvilka täckas med lock, som medelst
vattentätning hindra gasen att uttränga (se fig.).

Det numera allmännast begagnade reningsmedlet utgöres
af jernoxidhydrat, hvilket i naturen förekommer
färdigbildadt i s. k. myrmalm (äfven bränd nysläckt
kalk begagnas för detta ändamål). Reningskistorna
äro invändigt försedda med flere afdelningar af
lätta trägaller, på hvilka den fint fördelade
jernmalmen upplägges i 10–20 cm. tjocka lager,
sedan den förut blifvit blandad med sågspån eller
garfvarebark för att göras luckrare och sålunda
lättare kunna genomsläppa gasen. Utom sin verksamhet
som reningsmedel har jernoxidhydratet äfven den stora
fördelen att kunna begagnas flere gånger, innan
det behöfver förkastas. Under reningen förbinder
sig nämligen myrmalmens jern med gasens svafvel
till svafveljern; och när så mycket deraf bildats,
att massan ej längre är verksam, utbredes den och
omskyfflas i luften, hvarvid svaflet urskiljes och
jernet åter syrsättes till jernoxidhydrat. Från
reningskistorna kommer gasen till stationsmätaren,
eller


Stationsmätare.

fabriksuret (se fig.), såsom den också kallas, hvarest all
den tillverkade gasen uppmätes. Denna inrättning
består af en liggande cylinder, som till något mer
än halfva sin höjd är fylld med vatten, och inuti
hvilken den genomströmmande gasen sätter i rörelse
en i 4 skrufformiga afdelningar indelad trumma,
som är så inrättad, att då gasen kommer in i den
ena afdelningen, går den ut från den andra. Denna
roterande trummas axel är genom kugghjulsutvexlingar
förbunden med visaretaflan, som angifver den
passerande gasqvantiteten. Efter att hafva passerat
stationsmätaren kommer gasen till det slutliga
förvaringsrummet, gasklockan, äfven

gasometer kallad (se fig.). Denna består af en stor
med vatten fylld bassäng, hvaruti en af


Gasklocka.

plåt förfärdigad klocka är stjelpt, hvilkens väggar
nedgå ända till bassängens botten, då ingen gas finnes
i klockan. Då gasen inledes, lyfter den upp klockan,
hvilken måste vara försedd med ledare för att ej vicka
åt ena eller andra sidan. Bassängen måste för stora
klockor vara murad, vanligen af cement, samt befinna
sig helt och hållet eller till största delen under
jorden. För mindre klockor kan den vara af trä eller
plåt, och den står då understundom ofvan jord. In- och
utledningsrör för gasen, hvilka komma från bassängens
botten, utmynna något öfver vattenytan. För att
spara på utrymme vid stora gasverk begagnar man
s. k. teleskopiska klockor. Dessa äro på något afstånd
omgifna af en i båda ändar öppen plåtcylinder. Deras
nedre kant är utböjd till en ränna, och den öfre
kanten på den omgifvande plåtcylindern är inböjd
till en upp- och nedvänd ränna, så att när klockan
af gasen upplyftes till bassängens öfre rand, lyfter
den cylindern vidare med sig, hvarigenom klockan
således erhåller dubbel höjd. Tätningen mellan de
båda afdelningarna göres af det vatten, som stannar i
rännan på den inre klockan. Klockor göras naturligtvis
af högst olika dimensioner, alltefter förefallande
behof. Det finnes sådana af ända till 80,000 kbm. rymd
(Liverpool). – Enär gasen har att lyfta klockan,
samt öfvervinna motståndet i hydraulik, scrubber
och reningskistor, skulle trycket, som den utöfvar på
retorternas väggar, blifva allt för stort, om ej dess
rörelse på något sätt underlättades. För detta ändamål
användas s. k. exhaustorer l. aspiratorer, hvilka
jämte den dem åtföljande regulatorn vanligen placeras
näst efter scrubbern och der reglera gastrycket,
så att detta åt ena sidan (åt retorterna) är ganska
litet, under det gasen med starkt tryck drifves åt
den andra sidan. Den allmännast begagnade exhaustorn
är Beales roterande exhaustor, som består af ett
antal inuti en tackjernscylinder roterande vingar,
hvilka från ena sidan suga till sig gasen, under det
de drifva ut den åt den andra (anordningen är likartad
med den hos en fläkt, se Blåsmaskin). På senare tiden
har man äfven mycket börjat använda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>