Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geijer, Erik Gustaf - Geikie, Archibald - Geiler von Kaisersberg, Johannes - Geinitz, Hans Bruno - Geirangerfjorden, den sydligaste och smalaste armen af Storfjorden på Söndmöre (Norge) - Geirs-oddr, spjutudd, förekommer i det gamla talesättet marka sik geirs oddr - Geisa, konung af Ungern - Geisenheim, stad i preussiska regeringsområdet Wiesbaden - Geiserik (rättare Gaiserik) l. Genserik, vandalisk konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
band 1873–75 jämte supplement i 2 band, 1876–77). –
Jfr S. A. Hollander: "Minne af E. G. Geijer" (1869,
en samling lefnadsteckningar och åminnelsetal
m. m.), J. Hellstenius: "Lefnadsteckning" (i
E. G. Geijers samlade skrifter, 1873–75; särskildt
tryckt 1876), R. Hjärne: "Götiska förbundet och
dess hufvudmän", I. (1878) och A. Nyblaeus: "Den
filosofiska forskningen i Sverige", II: 1 (1881).
A. N.
Geikie [gejki]. 1. Archibald G., engelsk geolog,
född 1835 i Edinburgh, blef 1867 chef för Skotlands
geologiska undersökning samt 1870 professor i
mineralogi och geologi vid universitetet i nämnda
stad. 1882 utnämndes han till generaldirektör för
Storbritanniens och Irlands geologiska undersökningar
samt till chef vid Museet för praktisk geologi i
London. Resultaten af sina geologiska arbeten har
han offentliggjort dels i engelska tidskrifter,
dels i "Memoirs of the Geological survey". Dessutom
har han författat flere såväl rent vetenskapliga som
populära geologiska skrifter, t. ex. The phenomena of
the glacial drift of Scotland (1863), Geology (1873;
"Geologi", 1876) och Physical geography (1874; "Fysisk
geografi", 1876), de båda senare i serien "Science
primers". – 2. James G., den förres broder, specialist
rörande glacialförhållandena, f. 1839, har i tjugo
år tjenstgjort vid Skotlands geologiska undersökning
och utnämndes 1882 till professor i geologi och
mineralogi vid universitetet i Edinburgh. Han har
bl. a. författat The great ice-age (1874 och 1877)
och Prehistoric Europe (1881): E. E.
Geiler von Kaisersberg, Johannes, tysk predikant,
f. 1445, d. 1510, blef 1478 domkyrkopredikant
i Strassburg. Han var en af de lärdaste och
originellaste män på sin tid, och som predikant kan
han anses vara en föregångare till Abraham a Sancta
Clara och till Luther. Af hans numera sällsynta
skrifter må nämnas: Das narrenschiff (på latin
1511, på tyska 1520; utgörande 142 predikningar
öfver Seb. Brants "Narrenschiff"), Das irrig schaf
(1510), Der seelen paradies (s. å.; ny uppl. 1842),
Christliche pilgerschaft zum ewigen vaterland (1512)
och Das schiff des heils (1512; ny uppl. 1864).
Geinitz, Hans Bruno, tysk geolog, f. 1814, blef
1850 professor i mineralogi och geologi vid
polytekniska skolan i Dresden, 1846 inspektor
vid mineralogiska museet derstädes och 1857
föreståndare för detsamma. Han har författat en mängd
geologisk-paleontologiska arbeten öfver hufvudsakligen
Sachsens sekundära bergformationer, t. ex. Das
quadergebirge oder die kreideformation in Sachsen
(1850), Die versteinerungen der grauwackenformation
in Sachsen (1852–53), Die versteinerungen
der steinkohlenformation in Sachsen (1855) och
Geognostische darstellung der steinkohlenformation in
Sachsen (1856). – Från 1863 till 1879 utgaf G. (jämte
G. Leonhard) "Neues jahrbuch für mineralogie,
geologie und palaeontologie". E. E.
Geirangerfjorden, den sydligaste och smalaste armen
af Storfjorden på Söndmöre (Norge), intager genom
sin storartade, vilda naturskönhet en hög rang bland
de norska fjordarna. Den omslutes på båda sidorna af
lodräta, ända till
1,700 m. höga fjäll i vackra formationer. Här
och der störta mindre elfvar ned i fjorden, och
de få gårdar, som ligga omkring dess stränder,
tyckas hänga, likt fogelbon, på fjällväggarna.
O. A. Ö.
Geirs-oddr, spjutudd, förekommer i det gamla
talesättet marka sik geirs oddi, märka sig med
spjutudd. I Ynglingasagan, som förvandlat
åsaguden Oden till en historisk person, säges, att den,
när han var nära döden, lät märka sig med spjutudd
och tillegnade sig alla vapendöda män. Det var
nämligen forntidens tro att endast sådana kunde
komma till Valhall, hvaremot sotdöden förde till
Hels boning. – Seden att märka sig med gers-udd,
för att undgå att komma till Hel, omtalas emellertid
endast i mytiska fornsagor, och något historiskt
säkert exempel derpå torde näppeligen kunna uppvisas.
Th. W.
Geisa, konung af Ungern 972–997, förmåddes af
sin gemål, den siebenburgiska prinsessan
Sarolta, att låta döpa sig och blifva medlem af den
romersk-katolska kyrkan. Kraftigt understödd i
sina sträfvanden af konungen, fick den kristna
missionen bättre framgång än tillförene. G:s nit
för kristendomen var emellertid mera en följd af
politisk beräkning än af öfvertygelse om kristna
lärans sanning, ty sjelf skall han hafva fortsatt
att offra åt afgudarna, sägande sig vara "rik nog för
bägge delarna". Fullständig seger vann kristendomen
i Ungern först under G:s son, Stefan den helige.
Geisenheim, stad i preussiska regeringsområdet
Wiesbaden (Hessen-Nassau), vid Rhen. Omkr. 2,800
innev. Vinodling.
Geiserik (rättare Gaiserik) l. Genserik,
vandalisk konung, efterträdde 427 sin halfbroder Gontharis
(Gunderik) i konungadömet öfver de astingiska
vandalerna och de med dem förenade alanerna i
södra Spanien. På inbjudning af den vestromerske
ståthållaren i Afrika, Bonifacius, som genom
Aëtius’ ränker skall hafva blifvit drifven till
uppror mot kejsar Valentinianus III, gick G. med
en här af vandaler, alaner och andra barbarer i
Maj 429 öfver till Afrika för att grunda ett eget
rike. Bonifacius, som emellertid förlikt sig med det
vestromerska hofvet, sökte visserligen nu i godo
förmå G. att vända om, men detta öfverensstämde
icke med vandalkonungens planer; och då Bonifacius
sökte göra väpnadt motstånd, blef han slagen och
staden Hippo regius intagen (431). Under de följande
åren fortsatte G. sina eröfringar, och i det med
kejsaren 435 afslutade stilleståndet tillerkändes
honom besittningen af östra delen af Numidien och
hela den s. k. prokonsulariska provinsen. Afrika
(Karthagos område, ungefär motsvarande det nuvarande
Tunis), med undantag af sjelfva, staden Karthago. Men
redan 439 eröfrades äfven denna af vandalerna, och
med korta afbrott fortsattes kriget ända till G:s
död. Eröfringarna i Afrika fortgingo, och tillika
hemsöktes Medelhafvets öar och norra kustland af
vandaliska sjöröfvareflottors plundringar. Äfven
förband sig G. med hunnerkonungen Attila och
föranledde hans tåg till Gallien 451. År 455 mördades
kejsar Valentinianus III, och hans baneman och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
