Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gellert, Christian Fürchtegott - Gelline - Gellius, Aulus - Gellivare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Erzgebirge d. 4 Juli 1715, kom 1729 i fursteskolan i
Meissen och blef 1734 student i Leipzig. Han ämnade
först blifva prest, men valde sedan den akademiska
banan, började 1745 hålla föreläsningar, som vunno
mycket bifall, blef 1751 e. o. professor i filosofi
och dog d. 13 Dec. 1769 i Leipzig. Hans karakter
var fläckfri. Han satte värde på kännares omdöme
och erkände villigt förtjenster hos andra. Af sina
samtida var han mycket beundrad och älskad, och flere
högtstående personligheter, bland andra konung Fredrik
II, visade honom stor aktning och tillgifvenhet. Både
genom enkelheten och värmen samt genom det sedliga
allvaret i sina föreläsningar och skrifter utöfvade
han ett oerhördt stort inflytande i hela sitt
fädernesland, och det andliga närmandet mellan
det katolska och det protestantiska Tyskland var
hufvudsakligen hans verk. Populärast blef han genom
sina fabler (öfversatta af C. M. Bellman, 1793) och
smärre berättelser. Han skref äfven lustspel, romaner
och bref, hvilka dock alla äro mindre betydande,
ehuru hans Briefe på sin tid åtnjöto ett ofantligt
stort anseende. Hans andliga sånger och dikter, som
röja en stark tro och en förtröstansfull fromhet,
äro fortfarande ganska populära. G:s Sämmtliche werke
(1769–74) hafva utgått i många upplagor, senast
1867. Jfr "Gellerts leben" af J. A. Cramer (1774)
och Döring (1833), "Das Gellertbuch" af Neumann
(1855; 2:dra uppl. 1865) och "Gellerts tagebuch aus
dem jahre 1761" (2:dra uppl. 1863). Tvänne stoder
hafva rests till G:s ära, den ena i Rosenthal vid
Leipzig och den andra i Hainichen.
Gelline. Se Arnljot Gelline.
Gellius, Aulus, romersk författare i 2:dra
årh. e. Kr., synes tidigt hafva idkat studier i
språkvetenskap och talkonst samt varit förtrogen med
Fronto, Favorinus m. fl. Sedan han en tid studerat
filosofi i Athen, användes han i domarevärf uti
Rom, men egnade sin förnämsta verksamhet åt lärda
idrotter. Noctes Atticae (Attiska nätter), ett verk
i tjugo böcker, enligt författarens uppgift påbörjadt
i Athen, innehåller utdrag ur åtskilliga författares
arbeten, redogörelser för samtal med lärde män,
anteckningar, notiser m. m. af såväl språkligt
som literaturhistoriskt innehåll. Det eger sitt
största värde genom rikhaltigheten i meddelanden och
uppgifter samt genom dessas noggrannhet. Stilen åter
är konstlad, ålderdomlig och något svulstig. Af
de 20 böckerna har den 8:de gått förlorad.
R. Tdh.
Gellivare. 1. Lappmarkssocken, bildar Gellivare
lappmarks tingslag i Norrbottens län, Lule lappmark,
Kalix fögderi och domsaga. Arealen uppgifves till
16,968 qvkm. I kyrkligt hänseende hör G. till
Vesterbottens tredje kontrakt af Hernösands stift
och hade vid 1880 års slut 3,253 innev., af hvilka
629 räknades vara svenskar, 1,934 finnar och 690
lappar. – 2. Stort jernmalmberg i ofvannämnda socken,
omkring 190 km. från Bottniska viken, 2,7 km. från
Lina elf, sekundär biflod till Kalix elf, samt 5,4
km. n. n. v. från socknens kyrka. Berget reser sig
tämligen högt öfver den omgifvande trakten, som består
af myrar, mo och grusåsar. Några bland
bergets toppar uppstiga öfver
skogsgränsen. G. omnämnes första gången i bergmästaren
B. Sadlins relation 1704, i hvilken det kallas
Illuvara. 1735 togos inmutningar dera af löjtnant
C. Tingwall, och undersökning verkställdes då af
vederbörande bergmästare, hvarefter Tingwall 1738 fick
privilegium å anläggning af två stångjernshammare och
1 masugn i Råneå. Sedermera öfverlät Tingwall affären
åt direktör Steinholtz, som upptog J. Meldercreutz
till kompanjon och bearbetade malmen vid Meldersteins
bruk (1742). Derefter bröts malm årligen och fördes
med renskjuts till bruken, men först 1795, sedan
friherre Hermelin börjat arbeta på bruksrörelsens
främjande, blef denna lifligare. Småningom började
allt flere inmutningar uttagas, och den åsigten
stadgade sig, att hela berget bestod af jernmalm,
oaktadt flere bergmästare, såsom Qvensel (1804)
m. fl., uttalat andra och riktigare åsigter.
Roman åter förklarar (1818) G. vara ett "berg af
malm". Inmutningarna fortforo, och en formlig
mutsedel-industri uppstod småningom, så att
G. aktiebolag 1861 erhöll 525 mutsedlar, hvarjämte
ytterligare 15 utmål innehades af samma bolag och
16 af Gyljens och Kengis bruk. 1862 verkställde
professor A. Erdmann en geologisk undersökning af
berget, hvarigenom man fick ett riktigare begrepp
om detsamma. Eganderätten till G. har sedan gått i
flere händer. Malmbrytningen har aldrig varit stor;
sedan 1861 har den endast "försvarsvis" fortgått. 1875
företog en för ändamålet särskildt utrustad expedition
en grundlig undersökning af G. m. fl. lappländska
malmberg. Enligt dessa undersökningar "består berget
i det stora hela af gneis, i hvilken malmlager
af större och mindre utsträckning förefinnas. På
ej få ställen är gneisen genomsatt af granit i
gångar och stockar". Dessutom består en sluttning,
kallad Välkomman, och norra delen af en annan,
Kungsryggen, af granit, som upplyft gneisen samt
gifvit berget dess nuvarande hufvudkonturer. Gneisen
förekommer i flere varieteter, och dess allmännaste
strykning är i n. n. ö., n. ö. eller ö. n. ö. med
stupning åt s., ehuru äfven vestlig och nordvestlig
strykning förekommer. Liksom gneisen slingrar äfven
malmen. Gränsen mellan malm och gneis är dock sällan
skarp; vanligen öfvergå de småningom i hvarandra. –
Malmerna äro dels svartmalm, dels blodsten. Den
förra är till massan öfvervägande, och den senare
förekommer mest omgifven af svartmalmen såsom
lager i densamma, dock utan tydlig gräns. Båda
malmslagen äro lösa och föga sammanhållande, i det
de bestå af grofva korn. Jernhalten är i allmänhet
stor, i medeltal omkr. 70 proc., men malmens värde
förringas genom de föroreningar, som förekomma i
densamma. Prof hafva nämligen visat, att malmen
på många ställen är i hög grad insprängd med det
fosforrika mineralet apatit, hvaremot svafvelkis
egentligen blott är träffad på få ställen. Malmerna i
berget förekomma i fyra hufvudlager samt i en mängd
smärre underordnade. Inom dessa lager förekomma både
fosforrika och fosforfattiga partier, men ehuru dessa
äro någorlunda samlade hvar för sig, kan man dock
såsom öfvervägande godartadt betrakta endast det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
