Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Georgii, Karl Fredrik - 2. Georgii, Nils - 3. Georgii, Pehr Evert - Georgin - Georgiska språket l. Grusiskan - Georgsharpan - Georgskanalen - Georgsorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utnämndes 1753 till professor i historia vid Upsala
universitet. Död i Upsala d. 12 April 1795.
– G. författade åtskilliga till största delen
i disputationsform utgifna historiska skrifter,
som mera utmärka sig genom stilens förtjenster än
genom forskningens grundlighet: Aristocratia
sub regibus Folkungensibus (1720); Historiola
controversiae recens motae de antiquitate regni
Sveo-Gothici (1751); Instruction för gouverneuren
hos Svea Rikes Cron-Printz (1756); De peregrinis
imperii Sveo-Gothici regibus ante foedera Calmariensia
(1776) m. fl.
2. Georgii, Nils, medaljör, den föregåendes
broder, föddes i Stockholm d. 16 Aug. 1717,
erhöll en vårdad uppfostran i fädernehemmet och
sattes 1732 i lära hos den berömde Hedlinger,
under hvars handledning han ritade, modellerade
och slutligen graverade. Han gjorde så betydliga
framsteg, att han under sin lärares ryska resa (1736)
ensam gjorde myntstämplarna och jämväl bestred
medaljörssysslan, på grund af Fehrmans samtidiga
bortovaro. Under några följande år förestodo G. och
Fehrman tillsammans Hedlingers befattningar. Sin
duglighet lade G. på ett särdeles utmärkt sätt i
dagen, då han, i anledning af Hedlingers utrikes
vistelse och Fehrmans sjukdom, fick i uppdrag att
förfärdiga medaljen och kastpenningen till Ulrika
Eleonoras begrafning 1742. År 1744 erhöll han kallelse
till ryska hofvet och for till Ryssland med general
Keith. Han fick i Moskva företräde hos kejsarinnan
Elisabet, som satt två gånger för honom, under det
hennes bild modellerades. Följande år begaf han sig
med hofvet till Petersburg och återvände 1746 till
Sverige. En jetton arbetade G. för Vetenskapsakademien
1747 och ämnade sedan företaga vidlyftiga utländska
resor, men kom att stanna i Berlin. Han fick nämligen
uppdrag af konung Fredrik att utföra en medalj öfver
de förändringar denne genomfört i lagskipningen, och
detta arbete lyckades så väl, att han nämndes till
kungl. hofmedaljör med lön och särskild betalning
för allt hvad han arbetade. Sedan dess lemnade hans
flitiga och lyckliga hand ganska många, om ej de
flesta, af de medaljer, hvilka bevara minnet af den
berömde monarkens bragder och företag. 1754 utförde
G. en stor medalj öfver landtgrefven af Hessen-Kassel
och skulle träda i hans tjenst på lysande vilkor,
något som dock förhindrades. Dessutom arbetade han med
framgång på upphjelpandet af myntet i Berlin, hvilket
förut befann sig i dåligt skick. G. fortfor att
arbeta för preussiska hofvet ända till 1782, då han
tog afsked från sin befattning och åter bosatte sig i
Stockholm. Der utgaf han ett par småskrifter: Theori
om zirater (1786) samt Något med svaga färgor,
eller uti prosa skrefne målningar och fabler (1787),
bevis på att G. var både en tänkande konstnär och
en i sin tids smak bildad vitterlekare. Han afled
i Stockholm d. 6 April 1790.
– Af G:s svenska arbeten må nämnas: medaljen öfver
Maupertuis’ lappländska resa 1736, hans tidigaste
verk, och de ofvannämnda begrafningsmedaljerna samt
den i Berlin präglade minnespenningen öfver hans
bröllop, 1754, ett litet
förtjusande arbete, som visar, att G. var en särdeles
finbildad och elegant medaljör. -rn.
3. Georgii, Pehr Evert, ämbetsman, son till
K. F. Georgii, född i Upsala den 20 Aug. 1759,
utnämndes 1783 till vice notarie i Svea hofrätt,
användes derefter i domarevärf i Finland, befordrades
1797 till hofrättsråd i Åbo hofrätt samt förordnades
1798 till revisionssekreterare och föredragande
i egodelningsmål rörande Finland. S. å. blef han
underståthållare i Stockholm, utnämndes 1802 till
landshöfding i Stockholms län och 1803 till ledamot af
Högsta domstolen. Död d. 2 Dec. 1808. – G. egde stort
anseende såsom administrativ ämbetsman och förenade
med klassisk bildning en sällsynt gåfva att uttrycka
sig både i tal och skrift.
Georgin. Se Dahlia.
Georgiska språket l. Grusiskan hör jämte suaniska,
mingreliska och laziska språken till den iberiska
l. kartveliska grenen af de högst olikartade,
s. k. kaukasiska språken samt är ett agglutinerande
språk. Det har en från Armenien härstammande
skrift. En georgisk grammatik finnes af Brosset:
"Eléments de la langue géorgienne", 1837. En
georgisk-rysk-fransk ordbok, som äfven innehåller
en kort grammatik, utgafs 1840 af Tchoubinoff. Den
georgiska literaturen är tämligen gammal, men
icke af någon större betydenhet. Den börjar med
kristendomens införande i landet och består till
största delen af kyrkoskrifter, öfversättningar af
bibeln, kyrkofäderna, Plato och Aristoteles samt
deras kommentatorer. Inom profanliteraturen, som
hade sin blomstring i 17:de årh., äro den poetiska
delen och krönikorna, särdeles de kyrkliga, det
mest betydande. Vetenskapliga arbeten äro deremot
sparsammare och mindre vigtiga, med undantag af
ett par historiska verk. Dock har på sista tiden en
större ifver för den vetenskapliga kulturen börjat
visa sig bland georgierna.
Georgsharpan (Lat. Harpa Georgii), astron. Abboten
Maximilian Hell föreslog år 1789, att man omedelbart
söder om Oxens stjernbild skulle, till engelske
konungen Georg III:s ära, infoga en konstellation
med detta namn. Ehuru stjernbilden finnes utsatt
på åtskilliga himmelskartor, har förslaget
dock ej lyckats vinna burskåp inom astronomien.
A. L-n.
Georgskanalen. 1. (Eng. S:t George’s channel), sund
mellan Wales och Irland, förenar Irländska sjön med
Atlantiska hafvet. – 2. Se Donau, sp. 1372.
Georgsorden. I flere land hafva instiftats
riddareordnar, som bära namn efter den hel. Georg
(se Georg, den helige). – 1. Engelska Georgs orden. Se
Strumpebandsorden. – 2. Bajerska S:t Georgsorden,
stiftad af kejsar Maximilian I 1494, åter upplifvad
1729 af kurfursten Karl Albert (sedermera kejsar Karl
VII), 1827 försedd med omfattande statut af konung
Ludvig I, reorganiserades 1871, hvarvid utöfning
af barmhertighetsverk sattes såsom dess mål i
st. f. försvaret af den kristna katolska tron. Orden
omfattar tre grader: storkors, kommendörer och
riddare. Ordenstecknet är ett 8-uddigt gyllene kors,
som på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
