Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geysir - 1. Gezelius, Johannes Georgii, den äldre - 2. Gezelius, Johannes, d. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på grund af afdunstning, till dess det förra uppnår
den kokningstemperatur, som motsvarar trycket. Vattnet
förvandlas då till ånga; en explosion eller en
följd af sådana inträffar, och den öfver liggande
vattenmassan drifves med häftighet i luften. Ångan
blifver dervid fri, vattnet afkyles och återsjunker
i djupet, hvarest öfverhettningen på nytt börjar
och fortfar, till dess samma eruptionsfenomen å
nyo upprepas.
Ett af vilkoren för geysir-källors uppkomst är en
bassäng, tillräckligt stor för att en afkylning
till följd af afdunstning der kan försiggå. Funnes
ingen sådan bassäng, utan kunde vattnet afflyta
direkt ur den lodräta kanalens mynning, och vore
massan och värmegraden af det tillströmmande vattnet
betydliga, så att detta föga afkyldes under sitt
lopp genom röret, då skulle källan visa sig blott
såsom en vanlig kokande eller varm källa. Blandadt
med den utvecklade ångan, skulle vattnet då uttränga
såsom en kontinuerlig stråle. Derigenom att sådana
kontinuerliga varma källor småningom, till följd af
vattnets afdunstning, uppbygga kring mynningen en
kiselkägla med en grund bassäng och dymedelst förlänga
röret eller öka vattenpelarens tryck, förvandlas de
slutligen till geysir-källor. När käglan och bassängen
vunnit en viss storlek kan afdunstningen och dermed
afkylningen vid ytan blifva lika stor eller större
än värmetillskottet underifrån. Geysir-eruptionerna
upphöra då, och det återstår ett lugnt bäcken,
fyldt med vatten af mindre än + 100° C. Inom
de större geysir-distrikten finnas, vanligen
nära hvarandra, källor stadda i nämnda olika
utvecklingsstadier. Islands intermittenta varma
källor, öfver 20 till antalet, större och mindre,
framqvälla, på föga stort afstånd från hvarandra,
ur en vulkanisk bergart. Den mest bekanta är Stora
Geysir. Dennes bassäng, på toppen af en ungefär 2
m. hög, flack kiselsinterkulle, är 1,3 m. djup och
18 till 20 m. i diameter; det lodräta röret, vid
pass 3 m. i diameter, nedgår till ett djup af 25 m. Den
öfver bassängens kant sakta afrinnande vattenmängden
är knappt större än hvad en mindre kallkälla i
Sverige på samma tid afgifver. Utbrotten inträffa
stundom flere gånger på en dag, men stundom låta
de vänta på sig flere veckor. Stora Geysir omtalas
ingenstädes hos de gamle isländske författarna. –
I en af de nära Geysir liggande källorna, Strokkr,
("smör-kerna"), hvilken saknar bassäng och äfven
hvarje aflopp, kan man framkalla eruption genom att
i henne nedkasta stenar. – Inom Skandinavien finnas
inga geysir-källor. E. E.
1. Gezelius, Johannes Georgii, kallad den äldre,
finsk biskop, föddes d. 3 Febr. 1615 i Romfartuna
socken i Vestmanland på Gesala rusthåll, efter hvilket
han tog sitt namn. 1632 inskrefs han såsom student
vid Upsala universitet, men öfverflyttade 1634 till
universitetet i Dorpat, der han 1638 promoverades till
magister samt 1641 utnämndes till ordinarie professor
i grekiska och österländska språken. Såsom lärare
lade han i dagen ett sällsynt nit och författade
bl. a. en mängd grekiska disputationer, flere läro-
och läseböcker samt lexika. Dessutom
skötte han en extraordinarie professur i teologiska
fakulteten och var tillika, sedan 1645, ledamot af
domkapitlet. 1649 öfverflyttade han till Sverige
och utnämndes s. å. till pastor i Stora Skedvi
församling i Dalarna. Ehuru förflyttad till en
aflägsen landsort, lyckades G. dock såsom medlem i
presteståndet vid riksdagarna göra sig så bemärkt, att
han 1660 utsågs till generalsuperintendent i Livland
samt till prokansler för Dorpats universitet och
1664 kallades till biskop i Åbo. 1661 promoverades
G. till teol. doktor. Död i Åbo d. 20 Jan. 1690. Såsom
biskop gjorde G. sig i hög grad förtjent om kyrkans
förkofran samt den andliga bildningens höjande i
Finland. Han visiterade ofta sitt vidsträckta stifts
församlingar, uppmanade outtröttligt presterskapet
till anställande af kateketiska öfningar och
befordrade på ett utmärkt sätt religionskunskapens
framsteg hos allmänheten genom utgifvande af
läro- och andaktsböcker både på svenska och finska
språken. Äfven skolornas förbättrande var en följd
af hans nitiska verksamhet. Framför allt försåg han
dem med nya läroböcker i åtskilliga kunskapsgrenar,
och för att förbättra sjelfva undervisningen
utgaf han äfven en pedagogik, Methodus informandi
(1683), hvilken förnämligast afsåg att befordra
kunskaper, som svarade mot kyrkans behof. Att
han dock äfven satte värde på allmänna kunskaper
öfverhufvud ådalägger hans Encyclopaedia synoptica
(1672), en lärobok af vidsträckt omfång, omfattande
grammatik, retorik, logik, metafysik, pneumatik,
fysik, matematik, etik, politik och ekonomi. För
att befordra sina goda syftemål anlade G. redan
1668 ett eget tryckeri i Åbo, hvarifrån en mängd
undervisnings- och uppfostringsskrifter utgick. Det
vigtigaste af G:s arbeten är hans Bibelverk, hvilket
han begynte 1674 i samarbete med sin son Johannes
(se nedan), men som utkom först efter hans död,
(Nya test. 1711–13 och Gamla test. 1724–28). –
Genom stolthet och fåfänga samt ett retligt lynne
väckte G. mycken anstöt och invecklades i hvarjehanda
misshälligheter och rättegångar, hvilka på sin tid
väckte stort uppseende. (Jfr J. J. Tengström: "Johan
Gezelii den äldres minne", 1825.) A. H.
2. Gezelius, Johannes, d. y., finsk biskop, den
förres son, föddes i Dorpat d. 6 Sept. 1647, blef 1661
student i Upsala, öfverreste 1663 till sina föräldrar
i Riga och flyttade 1665 med dem till Åbo, der han
fortsatte sina studier och, under faderns ledning,
danades för prestkallet. Med kungl. understöd och
i hufvudsakligt ändamål att studera orientalisk
filologi såsom förberedelse till det vidlyftiga
bibelarbete, hvartill fadern redan hade uppgjort
planen, företog G. en resa till Tyskland, England och
Frankrike. Han studerade i Oxford under ledning af den
berömde orientalisten Pococke den äldre, i Paris under
ledning af den bibliska kritikens berömde grundläggare
R. Simon och åhörde i Tyskland bl. a. de berömde
teologerna S. Schmidt och Spener. 1674 återkom han
till Åbo, disputerade 1675 och utnämndes s. å. till
extraordinarie teologie professor vid universitetet
derstädes. 1679 blef han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
