Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giesebrecht, 2. Friedrich Wilhelm Benjamin von - Gieseler, Johann Karl Ludwig - Giessbach - Giessen - Giffards injektor - Gifford, William - Gift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
första bandet (1855) rönte allmänt bifall på grund
af en patriotisk hänförelse, en glänsande stil och
grundliga forskningar. 1874 öfvertog G. redaktionen af
"Europäische staatengeschichte", hvars utgifvande
börjats af Heeren och Ukert. Bland hans öfriga
arbeten må nämnas en öfversättning af Gregorius’
af Tours frankiska historia "Geschichte der franken".
Gieseler [gise-], Johann Karl Ludwig,
tysk kyrkohistoriker, f. 1792, d. 1854 som
professor och konsistorialråd i Göttingen,
utgaf Historisch-kritischer versuch über
die entstehung und die früheren schicksale der
schriftlichen evangelien (1818) och Lehrbuch der
kirchengeschichte (1824–57) m. m. samt, i förening
med Lücke, "Zeitschrift für gebildete christen der
evangelischen kirche" (1823–24).
Giessbach [gis-]. Se Brienz-sjön.
Giessen [gis-], hufvudstad i prov. Oberhessen,
storhertigdömet Hessen-Darmstadt, vid venstra
stranden af Lahn. Omkr. 14,000 innev. Universitet,
stiftadt 1607 af landtgrefven Ludvig V, med
ett värdefullt bibliotek, botanisk trädgård och
vetenskapliga samlingar. Tobaksfabrikation och
textilindustri. – G. nämnes såsom stad första gången
1250.
Giffards injektor [sjiffars], mek., är en vid
ångpannor ofta använd, efter uppfinnaren, franske
ingeniören H. Giffard (f. 1825, d. 1882), uppkallad
apparat, afsedd att medelst uppoffring af en del ånga
införa det för ångbildningen erforderliga vattnet och
sålunda göra en matarepump umbärlig. Dess verksamhet
grundar sig derpå att, när ett fluidum utströmmar
genom en mynning, en sugning eller sträfvan till
luftförtunning uppstår. När sålunda en ångstråle
får strömma genom ett rör, uppstår i vissa fall en
luftförtunning i detta; och om då röret sättes i
förbindelse med en ledning, som innehåller vatten,
uppsuges detta och medföres af ångstrålen, hvilken
deraf kondenseras. Vid injektorn tillämpas detta
på sådant sätt, att ånga ledes genom ett rör från
pannans ångrum till apparaten, i hvars inre hon får
strömma genom koniska munstycken, som stå i samband
med vattenledningsröret. Det uppsugna vattnet blandas
med ångan, och hela massan inströmmar i pannans
vattenrum. Ångan kan sålunda införa i pannan sin
tio- till tjugodubbla vigt vatten, hvilket tillika
uppvärmes genom den kondenserade ångan. – Flere
varie-teter förekomma af denna apparat. G. R. D.
Gifford [gifförd], William, engelsk författare,
f. 1757, d. 1826, utgaf tidskriften "The anti-jacobin"
(från 1797), som var ämnad att bekämpa demokratien,
och grundade 1809 den bekanta tidskriften "Quarterly
review", hvars redaktion han ledde till 1824. Han
öfversatte Juvenalis (1803; ny uppl. 1817) och Persius
(1821), skref en mot sin tids dramatiske författare
riktad satir, The maeviad (1795), m. m. samt utgaf
åtskilliga äldre engelska dramatiska författares
arbeten (Massingers, Ben Jonsons, Fords och Scirleys
m. fl.).
Gift, i allmänhet ett ämne, som verkar skadligt eller
dödande på en lefvande organism. Dessa verkningar
bero emellertid mycket på giftets mängd, dess form,
sättet för dess
införlifvande med organismen samt dennas
motståndskraft. Ett ämne, som, i ringa dos användt,
såsom läkemedel verkar välgörande, kan i större
dos framkalla förgiftningssymtom och i ännu
större dos mer eller mindre hastig död. Man har
med anledning deraf för giftiga ämnen uppställt
på experiment och erfarenhet grundade "doser",
eller vigtmängder, nämligen en dosis maxima för
deras användning såsom läkemedel, en dosis toocica,
som medför förgiftningsfenomen, och en dosis minima
lethalis, eller den minsta qvantitet, som förorsakar
död. Dessa doser variera emellertid betydligt, för
olika organismer, hvilket beror hufvudsakligen på
organismernas storlek. Doserna blifva således olika
för barn och för fullvuxna menniskor, olika för större
och mindre djur. En bittermandel kan taga lifvet af
en kanariefågel, men kan utan våda förtäras af ett
större djur. Gifter finnas af mångfaldiga slag inom
både växt-, djur- och mineral-riket, minst dock inom
djurriket; äfven luften innehåller gaser, qväfve och
kolsyra, hvilka, isolerade eller för litet utspädda
af andra gaser, verka som gifter. Jfr Förgiftning
och Giftstadga.
Om man misstänker, att ett inträffadt dödsfall
förorsakats af gift, eger K. M:ts befallningshafvande
förordna vederbörande stads- eller provinsialläkare
att å den döda kroppen företaga rättsmedicinsk
besigtning och liköppning. Vid denna skola
digestionskanalens slemhinna och innehåll noga
undersökas, för att det må utrönas om lemningar
af giftet derstädes förekomma. Derefter skola
magsäcken och ett stycke af tolftumstarmen, ena
njuren och några bitar af lefvern tillvaratagas
för vidare undersökning. Naturligtvis bör på
samma sätt förfaras, om vid en af annan orsak
företagen obduktion iakttagelser göras, som gifva
anledning att misstänka förgiftning. De tillvaratagna
likdelarna skall läkaren, med biträde af apotekaren
eller provisorn å närmaste apotek, undersöka
för att genom slamningsförsök o. s. v. utröna
om de innehålla arseniksyrlighet i fast form. Om
sådan anträffas, är arsenik-förgiftning derigenom
konstaterad, och protokoll öfver obduktionen
och undersökningen skola af läkaren insändas
till K. M:ts befallningsh. Upptäckes deremot icke
någon arseniksyrlighet, skola likdelarna försättas
med 4–5 gr. eter och åter noga inläggas (enligt
föreskrifterna i Sundhetskollegiets cirkulär
d. 12 Sept 1872 och d. 15 Mars 1875) samt jämte
tillhörande undersökningsprotokoll inskickas
till K. M:ts befallningsh., för att genom dess
försorg öfversändas till Medicinalstyrelsen, som
öfverlemnar dem till rättskemisten för noggrannare
undersökning. Den omnämnda förberedande undersökningen
skall (enligt Sundhetskollegiets cirkulär d. 23 Juni
1876) icke företagas, såvida man har anledning att
misstänka förgiftning med fosfor eller blåsyrehaltiga
ämnen. Dessa gifter äro nämligen så lätt sönderdelade,
att det är af vigt, att likdelarna så fort som
möjligt komma rättskemisten till handa. Vid misstänkt
fosforförgiftning skola för öfrigt, utom de förut
omnämnda likdelarna, äfven stycken af tunn- och
groftarmen tillvaratagas och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
