Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giftoman - Giftorätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom 1723 års adliga privilegier tillförsäkrats
giftomannarätt öfver ogifta döttrar. Men sedan 1881 års
adelsmöte afstått från denna adelns särskilda rätt,
kan det blifva allmänt gällande regel, att endast
omyndig mö lyder under giftoman. Sjelfskrifven
giftoman är alltid fadern, med moderns råd;
är fadern död, inträder modern i hans rätt
och må utöfva den med skyldaste fränders råd
(sponsores naturales). Redan svea-landskapens
lagar erkände moderns befogenhet att näst
fadern vara giftoman. Enligt landslagarna saknade
emellertid modern denna rätt, och det var först
1686 års kyrkolag, som i landsrätten åter införde
den nu gällande grundsatsen att giftomannarätten
tillkommer föräldrarna och sålunda efter faderns
död modern. – Efter föräldrarna är närmaste manliga
frände sjelfskrifven såsom giftoman, om ej sådan
af föräldrarna särskildt förordnats; om någon af
rätten förklaras oskicklig eller erkännes förhindrad
att vara giftoman, intage närmaste skyldeman hans
plats (sponsores legitimi). Föräldrarna (modern
med nästa fränders råd) kunna emellertid, såsom
redan är sagdt, genom muntligt eller skriftligt
förordnande utse särskild giftoman för sin dotter
(sponsor testamentarius). Denna föräldrarnas rätt
stadgades först i stadslagen och blef gällande
äfven för landsbygden under den senare delen af
1600-talet. Slutligen kan äfven rätten enligt lagen
förordna giftoman, då ej veterlig giftoman finnes
(sponsor dativus); ett sådant fall torde emellertid
ej lätt inträffa. – Giftomannens samtycke erfordras
ej blott för äktenskaps ingående, utan äfven för
laga trolofning (se Fästning). Emellertid eger
icke giftomannen att godtyckligt vägra sitt bifall
till önskadt giftermål; är detta lagligen sökt, må
man underställa hans vägran domarens pröfning. Har
giftomannen vägrat af egennytta eller annan sådan
orsak, skall han bota (dock ej föräldrar). Vägrar
giftomannen utan laga orsak sitt samtycke till
äktenskaps fullkomnande genom vigsel, sedan laga
fästning föregått och hans bifall i vederbörlig
tid, d. v. s. sex veckor före giftermålet äskats,
så ådrager han sig böter och skadestånd. K. M:ts
befallningshafvande ege i sådant fall att medgifva
äktenskapets fullbordande. Giftomannen eger ej
blott att förhindra äktenskap, som synes honom
skadligt, utan äfven att göra äktenskapsförord å
den omyndiga möns vägnar, om förhållandena synas
påkalla en sådan åtgärd. – Finska lagstiftningen
medgaf redan 1864, att qvinna, som uppnått 21 års
ålder, må vara sin egen giftoman. Enligt dansk och
norsk rätt skall omyndig qvinna hafva samtycke af
föräldrar, förmyndare eller kurator för äktenskaps
ingående. I Danmark skall t. o. m. omyndig
man hafva samtycke af föräldrar eller kurator.
K. H. B.
Giftorätt, jur., enligt gällande lag egentligen äkta
makars rättighet till del i gemensam egendom. Stundom
brukas äfven uttrycket för att beteckna sjelfva
andelen eller den utbrutna delen af den gemensamma
egendomen. Uttrycket giftorätt kom först i bruk
under 17:de årh., men sjelfva rättsinstitutet är
vida äldre. Visserligen var det främmande för de antika
folkens rättsuppfattning, men det gjorde sig tidigt
gällande hos germanerna och vann hos dem utbildning i
den mån qvinnans ställning höjdes. Enligt de gamla
svenska landskapslagarna är egendornsgemenskap
mellan makarna en allmänt erkänd rättsföljd af
äktenskapet. Endast Gotlandslagen känner ej någon
sådan egendomsgemenskap, om ock äfven der en början
dertill möjligen kan spåras. I den senare rätten
har giftorättsinstitutet städse bibehållit sig och
vidare utvecklats. Giftorätten står äfven i den
bästa öfverensstämmelse med äktenskapets begrepp, om
den också icke kan sägas ligga i sjelfva begreppet
äktenskap. Giftorätten är antingen lagbestämd,
d. v. s. grundad blott på lagens stadgande,
eller konventionel, d. v. s. bestämd genom aftal,
som lagligen upprättats före äktenskapets ingående
(äktenskapsförord; se d. o.). Lagbestämd giftorätt
åtnjutes alltid, då ej lagen rubbats genom förord,
af både man och hustru, ehuru hustruns rätt kan
sägas vara hvilande, enär förvaltningen af den
gemensamma egendomen tillhör mannen. Sådan giftorätt
i bo grundas alltid genom fullkomnadt äktenskap och
inträder omedelbart med vigseln eller den civila akt,
som lagligen ersätter denna (se Civiläktenskap). Äfven
genom de arter af ofullkomnade äktenskap, som
nämnas i G. B., k. 3, §§ 9 o. 10, kan giftorätt
uppstå; men den inträder först genom domstolens
åtgärd att förklara fästehjonet eller den under
äktenskapslöfte häfdade qvinnan för äkta maka. Har
häfd skett i fästning, så eger hvilkendera fästehjonet
som hälst söka sådan domstolens åtgärd och erhåller
då giftorätt i den tredskandes bo, utan att denna
erhåller någon motsvarande rätt. Har qvinna häfdats
under äktenskapslöfte, eger hon ensam att yrka
äktenskapets fullbordan och att, om mannen vägrar,
erhålla giftorätt i hans bo derigenom att domstolen
förklarar henne för hans äkta hustru. Giftorätten
inträder i båda fallen, från och med domstolens
förklaring. – Den lagbestämda giftorätten är enligt
svensk rätt endast partikulär, d. v. s. den sträcker
sig icke till all makarnas egendom, enär icke all
deras egendom är gemensam. Detta förhållande har
historisk grund. Af ålder verkade ättens intresse
derhän, att all arfvejord och dermed jämförlig egendom
undandrogos egendomsgemenskapen. Ej blott landskaps-
och landslagarna befunno sig på denna ståndpunkt,
utan äfven 1734 års lag. Och ehuru i senare tider
arfvejordssystemet i väsentlig mån rubbats genom
börds-rättens upphäfvande m. m., har lagstiftaren
dock icke funnit lämpligt att öfvergå till fullständig
egendomsgemenskap. Detta angående landsbygden. Hvad
städerna deremot angår, så gjorde sig redan i våra
äldsta stadslagar en annan uppfattning gällande,
så att all egendom i staden var föremål för
egendomsgemensamhet och giftorätt, hvilken endast
kunde rubbas genom särskildt förbehåll. I denna
uppfattning har ej häller någon ändring skett. –
Då nu all gemensam egendom är föremål för giftorätt,
så måste man skilja mellan makarnas gemensamma och
deras enskilda egendom. Såsom enskild egendom skall
anses a) landsfastighet, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
