Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giulio Romano (Pippi) - Giunta l. Giunti (Junti, Junta, Juncta l. Zonta), familj - Giunta Pisãno - Giurgevo - Giurgiu - Giusti, Giuseppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den romerska skolan, hvars tradition han
öfverflyttade till Mantua. Han kom tidigt,
omkr. 1509, i Rafaels skola, omfattades af denne med
stor kärlek och gjorde under hans ledning så snabba
framsteg, att han snart var i stånd att biträda sin
lärare i arbetet. Detta fick han tillfälle att göra
dels i Vatikanens loggier, dels i stanzerna, der Sala
di Costantino efter Rafaels död enligt mästarens
teckningar utfördes under ledning af G. Samtidigt
dermed målade han åtskilliga, i Rom befintliga fresker
af mytologiskt innehåll, nämligen i de af honom
sjelf byggda Villa Lante och Villa Madama, i hvilka
arbeten han framstår såsom en på en gång kraftig och
behagfull målare. G. hade nämligen en liflig fantasi
och en lätt hand jämte mycken fart och käckhet
i sinnet; så länge han hölls i tygel af Rafael
och hufvudsakligen rönte inflytande af dennes ädla
uppfattning, var han äfven sjelf ädel och tilldragande
i sin konstverksamhet. Hälst målade han ämnen, hemtade
från antiken, men äfven heliga bilder af framstående
slag härstamma från denna hans första tid. Bland
dessa må främst nämnas Stefanus’ stening (i Genua),
utmärkt för sin vackra modellering, klara färg och
ädla uppfattning, ett af den italienska konstens bästa
verk. Då Rafael dog, utnämnde han G. och Francesco
Penni till sina arfvingar, och de fullbordade i denna
egenskap gemensamt mästarens efterlemnade ofulländade
verk, till hvilka hörde "Transfigurationen". 1524
kallades G. af hertig Federigo Gonzaga till Mantua,
der han mottogs på det mest smickrande sätt och
fick utföra ofantliga arbeten, hvarjämte han der
stiftade en mycket besökt målareskola. Men efter
Rafaels bortgång hade hans inneboende naturel brutit
fram. Han saknade mästarens djup och framför allt hans
kyskhet. Han hade också kommit ifrån det helsosamma
tvång, som Roms klassiska anda hade pålagt honom. Då
framträdde hans verkliga sinne i en vildhet och rent
af råhet, som voro utan gränser, hvad uppfattning och
ton angick, under det att formbildningen, som något
påminde om Rafael, men ännu mera om Michelangelo,
nedsjönk till ytliga effekter, hvarmed G. gaf
första exemplet till den kommande tidens själlösa
dekorationsmåleri. Förnämligast visar sig detta i
vägg- och takmålningarna i Palazzo del Te, der G. i
en sal, formad som en stor ugn, målat Giganternas
störtande och i en annan sal framställt Psyches
historia och andra gudarnas kärleksäfventyr, i hvilka
bilder likgiltigheten för formen och gemenheten i
uppfattningen svårligen kunnat drifvas längre. Det
ligger en afgrund mellan Rafaels kyska Psyche-fresker
i Villa Farnesina och dessa lärjungens skapelser. –
Af G:s stafflibilder finnes icke mycket i behåll,
det bästa utan tvifvel i Louvre, såsom en Madonna
med Kristus och Johannes som barn, G:s eget porträtt,
Vespasianus’ och Titus’ triumf jämte några andra. Af
G:s byggnader från den romerska tiden är den förut
nämnda förnäma och majestätiska, nu alldeles förfallna
Villa Madama, på sluttningen af Monte Mario utanför
Rom, det vigtigaste exemplet. I Mantua byggde han
det nämnda Pal. del Te såsom ett
storartadt hertigligt lustslott utanför staden, hvarjämte
flere palats och äfven kyrkor i denna stad äro frukter
af hans verksamhet. – Bland G:s många lärjungar är
bolognesaren Primaticcio, hvilken var en af dem,
som förde den italienska konstens grundsatser och
åskådningssätt öfver till Frankrike, den berömdaste.
C. R. N.
Giunta l. Giunti [dsjun-], Sp. Junti, Junta,
Juncta l. Zonta, italiensk boktryckarefamilj,
som härstammade från Florens och i slutet af 15:de
årh. upprättade boktryckerier i Venezia, Florens,
Lyon, Burgos, Salamanca och Madrid. De äldsta af
dessa voro boktryckeriet i Venezia, hvilket anlades
omkr. 1499 af Luca Antonio G. och egde bestånd till
1657 (Victorius’ upplaga af Ciceros arbeten, 1534–37,
var det förnämsta verk, som utgick derifrån), samt det
af hans brorson, Filippo G., upprättade boktryckeriet
i Florens, hvilket arbetade till 1623. Af mindre
betydelse voro boktryckerierna i Lyon och Burgos,
upprättade på 1520-talet af Jacopo de G. och Juan
Junta. Sannolikt var den sistnämnde äfven grundläggare
af boktryckeriet i Salamanca (1530-talet). Giulio
G. anlade 1595 ett tryckeri i Madrid.
Giunta Pisano [dsjun-], italiensk målare, som enligt
urkunder bevisligen lefde i Pisa mellan 1202 och
1250. Karakteristiska för honom äro flere krucifix,
utmärkta för det till sin ytterlighet drifna
sträfvandet att genom uttrycket af grufliga qval
framkalla hos åskådaren den häftigaste uppskakning. I
afseende på kroppsbehandlingen stod han fullständigt
under bysantinskt inflytande. Ett dylikt krucifix,
betecknadt med hans namn, "Juncta Pisanus me fecit",
finnes nu i kyrkan S. S. Raineri e Leonardo i Pisa
och är i sin krassa vederstygglighet bestämmande
för omdömet om G:s stil i det hela. Efter år 1220
skall han hafva arbetat i den öfre klosterkyrkan
S. Francesco i Assisi, och 1236 antages han på samma
ställe hafva målat en korsfästelse. För öfrigt
äro underrättelserna om hans arbeten föga vissa.
C. R. N.
Giurgevo [djurdjevo], Rum. Giurgiu l. Sjursja,
stad i Rumania vid Donau, midt emot bulgariska
fästningen Rustsjuk. Omkr. 20,000 innev. Genom sitt
läge vid Donau är G. en vigtig handelsplats, som i
synnerhet uppblomstrat efter fullbordandet (1869)
af jernvägen till Bukarest och Galacz, hvarigenom
det blifvit Bukarests hamn. Staden anlades i
14:de årh. af venezianerna under namnet San Zorzo
(S. Georgio). Genom freden i Adrianopel (1829)
afträdde turkarna den till Valakiet.
Giurgiu, stad i Rumania. Se Giurgevo.
Giusti [dsjus-], Giuseppe, italiensk skald,
född i Monsummano d. 12 Maj 1809, studerade i
strid med sin böjelse juridik och förberedde sig
för advokatyrket. Snart egnade han sig emellertid
uteslutande åt diktkonsten, till hvilken hans håg
alltid stått. Redan 1835 gjorde en i handskrift och
utan hans namn cirkulerande dikt med anledning af
kejsar Frans I:s död, kallad Il dies irae, ett stort
uppseende genom den oerhörda frimodigheten i sitt
språk. Under de följande åren följde en rad andra
dikter, som i sant patriotisk anda lika djerft som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
