Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glacial, glacialt, glaciala - Glaciala bildningar - Glacialformationen - Glacial-lera och Glacialsand - Glacialperioden - Glacialsand - Glacier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och de öfriga naturförhållanden, som herskade,
de verkningar, som åstadkommos, och de nya
jordbildningar, som uppstodo under loppet af
den s. k. glacialperioden l. istiden (se d. o.).
E. E.
Glaciala bildningar, geol., ett gemensamt namn på alla
de massor och lager af grus, sand och lera, hvilka
bevisligen uppstått under istiden, hufvudsakligen
genom verkningarna af den isbetäckning, som en
gång (istiden) utbredde sig öfver stora områden af
jordklotets numera tempererade och kalla zoner. Under,
på och uti istäcket (Jfr Is, Inlandsis och Istiden)
bildade sig dessa af stenar och block uppfyllda grus-
och lermassor (morängrus, moränlera = krosstensgrus,
krosstenslera) samt de ofta i långa åsryggar ordnade
samlingar af rulladt grus och rundnötta stenar
(rullstensgrus, rullstenar), hvilka nu intaga en
så stor del af Sveriges och angränsande lands yta. I
de omgifvande hafven, hvilka då betäckte en icke
obetydlig del af det nuvarande landet, aflagrade sig
de i uppslammadt tillstånd genom smältvattenselfvarna
(eller kanske också på annat sätt) dit utförda sand-
och lerpartiklarna till de skiktade sand- och lerlager
(glacialsand och glacial-lera), hvilka man nu finner
utbredda öfver de flesta af Sveriges slätter och
lägre delar. – Postglaciala bildningar kallas de
bildningar, som uppstått efter den egentliga istidens
slut, då istäcket till följd af afsmältning blifvit
inskränkt till de inre, högre delarna af landet samt
klimat och andra förhållanden börjat mera likna de nu
rådande. Emedan dessa förhållanden sannolikt småningom
inträdde, torde någon skarp gräns mellan glaciala och
postglaciala bildningar i naturen sällan förefinnas.
E. E.
Glacialformation, geol., en sällan använd benämning
på sammanfattningen af alla under istiden eller
glacialperioden bildade jordlager. Benämningen är
således liktydig med glaciala bildningar. Se d. o.
E. E.
Glacial-lera och Glacialsand, geol., petrogr., de
aflagringar af lera och sand, som anses hafva afsatts
på bottnen af istidens haf, och hvilka nu träffas
utbredda å slätter och dälder inom stora områden af
mellersta och södra Sveriges nästan alla provinser,
dock merendels dolda af yngre jordlager. Största såväl
utbredning som tjocklek har glacial-leran. Denna
är tydligt skiktad eller hvarfvig samt innehåller
ofta från några få ända till 30 à 40 proc. kolsyrad
kalk och kallas då glacialmergel l. hvarfvig mergel,
till skilnad från den kalkfria hvarfviga leran. Den
senare är nästan utan undantag lagrad ofvanpå den
förra. Glacial-leran förekommer i allmänhet icke på
högre nivå än 150 m. öfver nuvarande hafsyta. Att
vid tiden för dess bildande ett arktiskt klimat
rådde antydes genom fyndet deri af Yoldia arctica,
en liten mussla, som nu finnes lefvande endast i
Ishafvet. – På flere ställen är glacial-leran i
sin nedre del sandblandad och öfvergår der till
en fin sand, glacialsand, som också vanligen är
kalkhaltig. Eljest utgöres glacial-lerans underlag
för det mesta af krosstensgrus och är
således yngre än istidens moräner. – De i Skåne
förekommande skiktade ler- och sandlager,
hvilka blifvit benämnda diluvial-lera och
diluvialsand (se d. o.), äro troligen,
åtminstone till en del, af ett med glacial-leran
likartadt bildningssätt; men emedan de flerstädes
äro betäckta af moräner (här krosstenslera) och
således visa sig vara bildade förr än glacialtidens
istäcke för alltid afsmält, skulle de måhända
lämpligen kunna benämnas äldre glacial-lera och
glacialsand. – Glacial-leran är en god åkerjordart,
den kalkhaltiga tillika ett mycket lämpligt
jordförbättringsmedel (se Mergling). Båda
slagen användas med fördel för tegeltillverkning.
E. E.
Glacialperioden. Se Istiden.
Glacialsand. Se Glacial-lera.
Glacier (Fr. glacier, af Lat. glacies, is),
T. gletscher, N. isbrä, Isl. jökull, geol.,
de i alp- och fjälltrakter förekommande ismassor
(stundom af milslång utsträckning och flere hundra
fots mäktighet), som ligga utbredda i fördjupningar
mellan uppstickande bergväggar och långsamt röra
sig nedåt dalarna. Till följd af der rådande högre
lufttemperatur, afsmälta de, alltefter som de
nedtränga, i sin nedre del, under det de upptill
oupphörligen förnyas af den fallande snön, som
småningom förvandlas till is. Glaciererna, jöklarna,
bilda således liksom strömmar af is, hvilka mottaga
näring från snöfälten ofvanför snögränsen. På sådana
berg eller i sådana bergstrakter, der snön bortsmälter
om sommaren, kunna inga glacierer eller jöklar
bildas. Deras framskridande är ej olikt rörelsen hos
en flod, om man bortser från skilnaden i hastighet,
som naturligtvis är jämförelsevis obetydlig, belöpande
sig till mellan 60 och 240 m. om året. Att en verklig
rörelse hos ismassan eger rum har blifvit fullständigt
konstateradt genom aktgifvande på den förflyttning,
som stenar och klippblock, liggande på glacierens yta,
efter någon tid undergått i förhållande till någon
bestämd, fast punkt å den närbelägna bergväggen,
fastän de tydligen bibehållit sin plats på sjelfva
isen. Isens rörelse är hastigare närmare ytan och
utefter glacierens midt än närmare dess sidor och vid
bottnen. – Glacierrörelsens orsak är högst invecklad,
och alpgeologerna hafva anfört ganska skiljaktiga
förklaringsgrunder derför. Några anse, att ismassan
helt enkelt, till följd af sin egen tyngd, glider
utför bergsluttningarna; andra åter antaga, att
rörelsen beror deraf att vatten nedtränger i porer och
fina sprickor uti isen, der fryser och utvidgar sig
samt sålunda skjuter de nedanför liggande ismassorna
framåt o. s. v. Mest sannolik synes förklaringen att
den på glacierens alla delar nedåt pressande tyngden
frambringar ett slags krossnirig inom ismassan,
hvarigenom denna blir genomsatt af ett tätt nät af
sprickor, eller liksom sönderdelad i korn. Gifvande
efter för trycket, ändra dessa korn sitt inbördes läge
något och sammanfrysa sedan å nyo. Dessutom försiggår
delvis en smältning och utpressning af isen på de
ställen, der trycket verkar starkast. I samma mån som
derigenom en volymförminskning uppstår, rycka de högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
