Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gladiator - Gladiatorn, den döende - Gladiolus, sabel-lilja - Gladorna - Gladsax - Gladshem - Gladslägtet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tracisk rustning. Dessutom förekommo samnites, rustade
såsom krigare ur det samnitiska folket m. fl. – En
gladiator, som besegrades af sin motståndare, kunde,
om hans sår ej voro dödliga, erhålla försköning till
lifvet, ursprungligen af skådespelets föranstaltare,
men sedan af åskådarna. Tecken till att han skulle
skonas gafs antingen genom en duk eller utsträckande
af handen, med tummen vänd inåt. Böjdes tummen
utåt eller bakåt, betecknades dermed afslag på den
besegrades bön om försköning.
Med tiden började man ställa gladiatorer mot vilda
djur. Det är bekant, att många kristna gingo
martyrdöden till mötes, i det att de på arenan
prisgåfvos åt vilda djur. Gladiatorsspelen bibehöllo
sig ganska länge i det vestromerska riket, troligen
till midten af 5:te årh. En qvarlefva af dem äro
tjurfäktningarna.
R. Tdh.
Gladiatorn, den döende, en antik marmorstod.
Se Gallern, den döende.
Gladiolus L., sabel-lilja, bot., ett artrikt
växtslägte af fam. Irideæ, kl. Triandria L.,
ordn. Monogynia. Arterna, som talrikast
förekomma i Kaplandet, äro fleråriga örter med
löklik stjelkknöl. Deras blad äro (liksom hos det
närstående svärdsliljeslägtet, Iris) svärdlika,
ordnade i två rader och ”ridande” (d. v. s.
äfven i utveckladt tillstånd helt och hållet
omfattande hvarandra med sin bas). Blommorna
sitta i ett vanligen ensidigt ax; de hafva
oregelbunden, nästan tvåläppig, ofta mer eller mindre
röd kalk. Många arter äfvensom hybrider, hvilka
inom detta slägte mycket lätt kunna åstadkommas
genom artificiel befruktning, odlas för sina
vackra, stundom praktfulla blommor som
krukväxter eller på kalljord. Bland dessa må
nämnas: G. communis L., som växer vild i södra
Europa och är den minsta och härdigaste af
arterna; G. floribundus Jacq., G. cardinalis Curt.,
G. psittacinus Hook. samt G. gandavensis, ett
trädgårdsnamn, hvarunder innefattas en stor mängd
synnerligen vackra varieteter och hybrider, hvilkas
stamföräldrar äro de båda senast nämnda
arterna.
Ldt.
Gladorna, Milvini, zool., bilda en särskild
underfamilj bland dagroffoglarna, hvilken igenkännes på
sin långa, ofta klufna eller inskurna stjert och
sina långa, smala och spetsiga vingar, som nå till
stjertspetsen. Hufvudet är litet eller medelmåttigt,
halsen kort, kroppen oftast långsträckt, näbben
försedd med hakformig spets, vanligast utan tand
och ej synnerligen stark; klorna äro svaga och
mindre krökta, tarserna framtill fjäderklädda
uppåt och plåtbelagda nedåt. Gladorna förekomma i
alla verldsdelar; de flyga ej snabbt, men utmärkt
väl och vackert, hvarvid de kunna sväfva länge
utan vingslag. På marken röra de sig vanligen
mindre ledigt. De äro rofgiriga, men icke modiga,
omvexlande listiga, skygga eller närgångna. De lefva
af smärre däggdjur och foglar, kräldjur och groddjur,
insekter och afskräden. Sina bon bygga de på klippor,
i kyrktorn, höga träd o. s. v. C. R. S.
Gladsax, socken i Kristianstads län, Jerrestads
härad. Arealen 2,423 har. 1,548 innev. (1880). Jämte
Tommarp utgör G. ett regalt pastorat af 1:sta kl.,
Lunds stift, Albo och
Jerrestads kontrakt. – I byn Gladsax grundades i slutet
af 1300-talet af fru Ida Petersdotter Falk, enka
efter riddaren Johan Snakenborg, ett nunnekloster af
benediktin-orden, hvilket 1398 fick stadfästelse af
påfven Bonifacius IX. Redan två år derefter flyttades
nunnorna, med påfvens och fru Idas tillåtelse, af
drottning Margareta till Gaunö på Själland, hvarefter
Gladsax gods blef kungsgård och befästes. Lemningar
deraf synas ännu.
Gladshem, Nord. mytol., uppräknas i eddasången
Grimnesmål såsom den femte gudaborgen. Den
tillhör Oden och omsluter Valhall.
Th. W.
Gladslägtet, Milvus, zool., har näbben tämligen stark,
rak ända till den nedböjda spetsen, med smal näbbrygg
och utan tand eller sidoflik; näsborrarna äro snedt
ovala. – I Sverige
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
