Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glanssot - Glansspetsormen - Glareanus (Heinrich Loriti) - Glareola - Glarus - Glas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intill våra dagar, ehuru dess användande numera är
mycket inskränkt. Svenska Farmakopén upptager två
slag af sotdroppar, Liquor fuliginis alkalinus
(alkaliska sotdroppar) och Liqu. fuliginis faetidus
(sotdroppar med dyfvelsträck). Båda äro högst vidriga
läkemedel, hvilka användas någongång, i dos af 30 till
60 droppar, mot hysteriska krämpor samt, i synnerhet
den sistnämnda beredningen, såsom ganska verksamma,
s. k. marodördroppar. O. T. S.
Glansspetsormen. Se Dryophis.
Glareanus, egentl. Heinrich Loriti, schweizisk lärd,
skald och musikkännare, föddes 1488 i kantonen Glarus,
efter hvilken han fick namnet G. Han studerade en
tid i Wien, der han var kamrat med Zwingli, och
derefter i Köln, der han 1512 af kejsar Maximilian
kröntes såsom skald, men derifrån han, upprörd
af skolastikernas tillvägagående mot Reuchlin,
1514 begaf sig till Basel. Der bragte honom frågan
om reformationen i förvecklingar. I början tog
han ifrigt parti för sina vänner Zwingli och
OEcolampadius, men vände sig sedermera ifrån dem
och begaf sig, sedan reformationen segrat i Basel,
tillika med Erasmus till Freiburg, der han 1529–60
verkade såsom professor i historia och poetik. Död
derstädes 1563. – Ehuru G. stod i stort rykte för
snille, qvickhet och vetenskaplig bildning, utmärkte
han sig dock företrädesvis på musikteoriens område,
framför allt genom sitt berömda arbete Dodekakordon
(1547), som går ut på att uppvisa tillvaron af 12
kyrkotonarter, öfverensstämmande med de grekiska modi,
i st. f. endast 8, som förut antagits. G. tillade
nämligen skalorna på C (den joniska) och A (eolisk),
jämte de båda motsvarande plagaliska. Bland hans
öfriga arbeten märkas: Helvetiae descriptio (1514),
Elegiae (1516), Isagoge in musicam (s. å.), De
geographia liber (1527), De arte musica (1549),
Annotationes till ett flertal romerska författare
m. fl.
Glareola, zool., är ett till vadarna hörande,
ined brockfoglarna befryndadt slägte. Det har
öfverkäken något böjd och försedd med skarp spets,
yttertån och mellantån förenade medelst hud,
smala, spetsiga, nästan raka klor, långa vingar,
hvilka likna svalornas, första vingpennan längst,
tämligen lång, antingen tvär eller gaffelformig
stjert samt tät och mjuk fjäderklädnad. I landen
omkring Medelhafvet och Svarta hafvet lefver
halsbands-vadsvalan, G. pratincola, äfven kallad
sandhöna, hvilken blir 26 cm. lång, är ofvan olivbrun,
med metallglans på skuldror och täckfjädrar, undertill
hvit; den rödgula strupen innefattas af en brun
ring. Denna fogel flyger och springer med synnerlig
lätthet, lefver af insekter, häckar bland vass och
rör, har läckert kött och välsmakande ägg. Dessa
båda omständigheter tillgodogöras flitigt i de
land, der halsbands-vadsvalan är hemma. Utom under
fortplantningstiden lefver hon i ofta talrika flockar.
C. R. S.
Glarus. 1. Kanton i östra Schweiz, omgifven af
S:t Gallen, Grison, Uri och Schwyz. Areal 691,2
qvkm. Kantonens sydgräns bildas af det väldiga Tödi
(3,623 m.), hvarifrån floden
Linth upprinner, hvilkens dal tillika med
den af Sernf genomflutna sidodalen upptager
nästan hela kantonen. Hufvuddalen inneslutes
mot v. af en bergskedja med toppar af mer än
2,000 m. höjd. Förnämsta näringsgrenarna äro
boskapsskötsel (särskildt get- och fårafvel),
beredning af grön örtost ("schabzieger") samt
bearbetning af skifferbrotten. Endast 1/5 af
kantonen är odlingsbar mark, hvarför spanmål
måste införas. Vigtigaste industrigrenen är
bomullsmanufakturen. Kantonen räknade 1880 34,213
innev., af hvilka 7,065 voro katoliker. Största delen
är af tysk nationalitet. Författningen, af d. 22 Maj
1842 (reviderad och sanktionerad af Förbundsrådet
1851), är ytterst demokratisk. Den lagstiftande
makten hvilar hos landesgemeinde, en församling,
som består af hela den manliga befolkningen
öfver 18 år och öfvervakar landets förvaltning,
tillsätter ämbetsmän, bestämmer budgeten samt antager
eller förkastar de lagförslag, som framställas af
kantonsrådet, landesrath, hvilket består af 117
medlemmar. Ett råd af 45 och en komité af 9 ledamöter
utöfva den verkställande makten. Landammannen är
president såväl i denna komité och detta råd som i
"landesrath" och "landesgemeinde". För rättskipningen
finnas fem domstolar. Till förbundsförsamlingens
"nationalrath" sänder G. 5 medlemmar. – G. hörde
i äldre tid till klostret Säckingen vid Rhen, kom
derefter till huset Habsburg, men slöt sig 1352 till
Edsförbundet och betryggade sin frihet genom segern
vid Näfels d. 9 April 1388 (minnet af denna seger
firas ännu årligen). Redan 1530 hade största delen
af befolkningen anslutit sig till reformationen. –
2. Hufvudstad i nämnda kanton, vid venstra stranden
af Linth. Omkr. 6,000 innev.
Glas är en genom smältning åstadkommen blandning
af åtskilliga kiselsyrade salter, hvilkas baser
hufvudsakligen utgöras af kali, natron, kalk,
manganoxid, jernoxid och blyoxid. Dessa baser ingå
icke alla samtidigt i glaset, utan ar användandet af
den ena eller andra af dem beroende dels på ändamålet,
hvartill glaset skall brukas, dels på tillgången
vid de olika glasbruken. Sålunda erhålles ett mycket
hårdsmält glas, om den hufvudsakliga basen är kali,
hvaremot natronglaset är betydligt lättsmaltare,
äfvensom i kallt tillstånd mjukare och lättare
bearbetadt än kaliglaset. Den senare egenskapen
besitter det blyhaltiga glaset i ännu högre
grad. Bland råmaterialen för glasberedningen ingå
äfven ofta såsom affärgningsmedel mycket syrehaltiga
metalloxider eller salter, såsom brunsten,
arseniksyrlighet, mönja, salpeter. Dessutom tillsättas
äfven ofta andra metalloxider, såsom kopparoxidul,
kopparoxid, koboltoxid, manganoxid, jernoxid,
kromoxid, nickeloxid o. s. v., för att meddela glaset
någon viss specifik färg. Jernoxid ingår ofta som en
förorening i värdelösare glassorter. – Med afseende
på sammansättningen indelar man glaset i tvänne
hufvudklasser, nämligen blyfritt glas och blyhaltigt
glas; med afseende på den färdiga produktens form
skiljer man mellan hålglas, taffelglas och gjutet
glas. Det blyfria glaset nyttjas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
