Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål / 1281-1282 (1882) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Glasögonormslägtet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förskaffat dem namnet hattormar. Framifrån liknar
halsens utbredda del en sköld, hvilket har blifvit
anledning till ett annat namn: sköldormar. Den,
som en enda gång sett en dylik orm, då han, skrämd och
retad genom åsynen af en motståndare, särskildt af en
menniska, reser sig upp med främre delen af sin kropp,
breder ut skölden och så rustar sig till angrepp
eller åtminstone till försvar, framtill orörlig som en
bildstod och baktill ansträngande hvarje muskel, den,
som derjämte vet, att djurets bett är ytterst farligt,
skall begripa, att dessa ormar från fordomtima
måst hafva ådragit sig menniskors uppmärksamhet,
och inse hvarför man bevisat dem gudomlig dyrkan
och begagnat dem till att bedraga personer, mindre
förtrogna med ormarnas natur och egendomligheter. –
Till detta slägte höra bland andra nedanstående
arter. Glasögonormen eller hinduernas tsjinta-negu,



Naja tripudians, förekommer i hela södra Asien och
på de angränsande öarna med undantag af Celebes,
Moluckerna, Timor och Nya Guinea. Af portugiserna,
som upptäckte honom på Ceylon, har han erhållit
namnet "cobra de capello" eller "hattorm". Han
blir ända till 1,8 m. lång, har brandgul och vid
viss dager i askblått skimrande färg; fjällens
mellanrum, ofta äfven deras hörn, äro ljusgula
eller hvita. På nacken finnes en om ett par glasögon
erinrande teckning, hvilken förskaffat djuret dess
namn. Dessa "glasögon" omgifvas af två svarta linier
och äro vanligen betydligt ljusare än de omgifvande
delarna; de ställen, som motsvara glasen, äro helt
svarta eller utgöras af en ljus, i en mörk rand
innefattad ögonfläck. De undre kroppsdelarna äro
smutshvita, der och hvar svartfläckiga. Man känner
många färgförändringar af denna art. – Glasögonormen
vistas mycket gerna i gamla, öfvergifna termitstackar,
är trög och långsam i sina rörelser, men kan dock
både simma och till en viss grad klättra. Hans föda
utgöres af smärre djur, såsom ödlor, grodor, paddor,
råttor, möss m. m. Han säges lägga ägg, hvilka äro
så stora som tamdufvans. – Liksom i forntiden är
glasögonormen äfven nu föremål för en vördnadsfull,
nästan gudomlig dyrkan och spelar en betydande roll i
hinduernas heliga sagor. Men ännu ryktbarare har han
blifvit derigenom att så kallade ormtjusare pläga
med honom utöfva åtskilliga konster. Ormtjusaren
lär, enligt hvad det uppgifves, dervid blåsa på ett
slags klarinett samt genom hotande rörelser och slag
reta cobran, hvilken då reser sig upp i den korg,
hvari egaren plägar förvara honom, vidgar ut halsen,
kastar sig mot gycklaren, hoppar och gör klumpiga
språng. Karlen håller sina ögon riktade på ormen
och betraktar honom med en underlig, stirrande
blick. Efter några

minuters förlopp börjar ormen lugna sig och hängifver
sig åt ett slags vaggande rörelse, som vore
han känslig för gycklarens allt svagare ljudande
musik. Väl rör ormen ännu tungan lifligt, men synes
allt mera öfvergå till ett sömnigt och drömmande
tillstånd, och hans ögon stirra nu på besvärjaren.
Denne plägar då långsamt närma sig ormen, utan
att upphöra med sin musik, samt trycka sin näsa och
tunga mot hans hufvud, dock blott för ett ögonblick,
enär ormen straxt med raseri störtar mot gycklaren,
som med knapp nöd hinner undan. Huruvida sådana
förevisade ormar hafva sina gifttänder qvar eller fått
dem utryckta, derom äro uppgifterna skiljaktiga. Det
är troligt, att glasögonormen, oaktadt man påstått
motsatsen, icke är synnerligen mottaglig för
tämjning, hvarför härom handlande berättelser väl äro föga
trovärdiga. – Glasögonormens bett är mycket farligt,
och ett stort antal menniskor faller årligen offer
för honom. Infödingarna använda på sår, förorsakade
af denna orm, en så kallad ormsten, hvilken enligt
deras påstående drager ut giftet. Sådana stenar
bestå af brända ben, kalk och ett slags harts samt
lära genom sin porösa beskaffenhet draga ut blod
och giftet. Äfven en växt, Aristolochia indica,
lär med framgång hafva användts mot glasögonormens
bett, hvarjämte man sökt upphäfva giftets verkningar
genom att bränna såret med ett glödhett jern eller
ingnida det med eau de luce eller genom att invärtes
använda ett afkok af bezoarsprit på vild hampa eller
tobak samt ingifva den bitne en riklig qvantitet
af någon spritdryck. – En annan art af slägtet
Naja är ormätaren, Naja ophiophaga, som finnes i
Indien och Kochinkina, på de närbelägna öarna och
framför allt på Nya Guinea. Han blir 1,8 m. lång,
är ofvan olivbrun och undertill blekt gulgrön. Sitt
namn har han erhållit deraf att han flitigt jagar
sina samslägtingar (äfven ödlor). En tredje art
är egyptiska glasögonormen, Aspis l. Haje, Naja
haje, hvilken blir öfver 2 m. lång och vexlar till
fårgen. Oftast ar han ofvan halmgul, med breda,
mörkare tvärband på halsen, undertill ljusgul. Denna
orm förekommer i hela östra Afrika, än på öppna,
än på skogbevuxna ställen, och är ingenstädes
sällsynt. Egypterna hysa stor fruktan för honom. I
allmänhet flyr han för menniskan. men reser sig
upp och sätter sig till motvärn, om man går emot
honom. Hans föda utgöres af möss, foglar och deras
ungar, ödlor, grodor, paddor o. s. v. Hans nytta
uppväger icke den skada han orsakar, hvarför han med
rätta allmänt förföljes. – Äfven i Egypten finnas
ormtjusare, som använda denna orm vid sina konster. De
uppsöka honom och sträcka mot honom på änden af
en lång käpp ett trasbylte, hvari han snart biter;
i detta ögonblick rycker karlen käppen till sig och
bryter på sådant sätt af ormens gifttänder. Försöket
upprepas för större trygghets skull flere gånger,
hvarefter karlen med käppen trycker ormens hufvud
mot marken, griper honom om halsen och klämmer honom
på ett visst ställe i nacken, hvarigenom djuret
försättes i ett slags stelkramp. Efter en tid växa
gifttänderna å

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>