Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål / 1323-1324 (1882) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gnosticism - Gnostiker. Se Gnosticism - Gnothi seavton, Grek., "känn dig sjelf", vishetsregel - Gnupahålan (Gnipahålan). Se Garm - Gnu-slägtet, zool.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kristendomen i syrern Basilides’ (i första hälften af
2:dra årh.) och Valentinus’ (vid midten af 2:dra
årh.) läror. Den förre antog ett system af gudomliga
"krafter", af hvilka en bland de högsta, Kristus,
förenade sig med menniskan Jesus, som derigenom
blef ett organ för menniskornas befrielse från
verldsskaparens herravälde. Denna lära vann sin
utbildning i Alexandria under påverkan af den stoiska
filosofien. I Alexandria framträdde ock Valentinus’
lära om eoner (Grek. aion, tidsålder) l. andeväsenden,
som, fördelade i syzygier eller par, emanerat från
den okända och okänbara urgrunden. De utgöra ett
system, kalladt pleroma (fullhet). Ju större deras
afstånd från urkällan är, dess ofullkomligare äro
de. Eonverldens lägsta grad gränsar till nattens rike,
materiens verld. Denna har sin urbild i eonverlden,
som innehåller, förenadt på ett tidlöst och rumlöst
sätt, allt hvad som i den sinliga verlden finnes
söndradt i tidens och rummets former. Kristus var en
eon, som uppenbarat sig i en skenbar kropp (i analogi
med de bibliska ängla-uppenbarelserna); hans lidande
och död voro blott skenbara (doketism; se Doketer). I
Valentinus’ lära är den neoplatonska filosofiens
inflytande omisskänneligt. Hade den äldre gnosticismen
från en judekristen ståndpunkt småningom fortskridit
till uppfattningen af G. T:s religion såsom blott
psykisk, så uppfattades nu äfven kristendomen såsom
sådan i motsats till den högre, pnevmatiska (andliga)
religionen. Man skilde strängt mellan psykiska och
pnevmatiska menniskor, af hvilka blott de senare
voro mottagliga för den högre kunskapen och den
deraf beroende högre saligheten. Återlösningen var
ej mera ett historiskt faktum af sedligt religiös
betydelse, utan fastmera den vändpunkt i den ändlige
andens historia, der han blifver medveten af sitt eget
oändliga innehåll och sin plats i väsendenas system. –
Gnosticismens senaste utvecklingsskede företer en
återgång från denna ensidigt teoretiska riktning till
en mera praktisk och en förenkling af den brokiga
mytologi, i hvilken dess spekulativa innehåll var
omklädt. Marcion (i slutet af 2:dra årh.) förkunnade
en lära af öfvervägande sedligt religiöst syfte
samt undanrödde den vidlyftiga och fantastiska
eonläran. Men han vidhöll strängt skilnaden
mellan G. T:s blott rättvise Jehovah, som belönar
och straffar, och den genom Kristus uppenbarade
barmhertige fadern, som förlåter och helgar. I den
likaledes till gnosticismens senaste skede hörande
boken "Pistis Sophia" är eonernas antal minskadt
från trettio till tre, den absoluta skilnaden mellan
pnevmatiska och psykiska menniskor undanrödd, och den
högre saligheten tillgänglig för alla menniskor. – I
striden mot gnosticismen utbildades småningom kyrkans
lära och författning. Hennes lärare betonade städse
mot densamma, att kristendomen först och sist åsyftar
sinnelagets och viljans renande och helgande, icke
kunskap om öfversinliga ting. Dock drogs genom denna
kamp uppmärksamheten allt mera till spekulativa, för
lifvets praktiska uppgifter ofta tämligen främmande
frågor. Detta blef ej utan inflytande på de följande
århundradenas kyrkliga

lärostrider. Äfven den asketiska riktning, som följde af
den gnostiska dualismen, blef ej utan inflytande
på det inom kyrkan allt starkare framträdande
munkväsendet. Från senare hälften af 3:dje
årh. försvann småningom gnosticismen. A. F. Å.

Gnostiker. Se Gnosticism.

Gnothi seavton, Grek., "känn dig sjelf",
vishetsregel, som stod inristad på templet i Delfi. Se
Chilon.

Gnupahålan (Gnipahålan). Se Garm.

Gnu-slägtet, Catoblepas, zool., hör till nötdjurens
familj bland idislarna. Det har kroppen



undersätsig, framåt märkbart högre än bakåt, benen
måttligt höga och smala, hufvudet nästan fyrkantigt,
mulen bred, ögonen omgifna af en krans hvita borst,
öronen små och spetsiga, hornen (sådana finnas
hos båda könen) sittande på pannlisten, plattade,
mycket breda, ojämna, böjda åt sidorna nedåt och med
spetsarna uppåt, svansen försedd med långa hår såsom
en hästsvans. På åtskilliga ställen af ansigtet,
halsen, ryggen, strupen och kinderna har det långa
hår. Djuren af detta slägte äro, kan man säga,
mellanting mellan antilop, nötkreatur och häst;
de se nämligen ut som hästar med klufna hofvar,
tjurhufvud och smärta ben. Slägtet omfattar
två arter, af hvilka den ena är Vanliga gnun
l. Wildebeesten, Catoblepas gnu, som blir ungefär 2,8
m. lång (svansens längd inberäknad) och 1,2 m. hög
öfver bogarna samt till färgen är mörkt gråbrun,
stötande än mera i gult eller rödaktigt, än mera
i svartaktigt, med svansen vid roten gråaktig,
mot spetsen hvitaktig. Vanliga gnun bebor södra
Afrika ända till dagjämningslinien, men har blifvit
utrotad i verldsdelens sydligaste delar, der européer
bo. Gnun företager årligen långa vandringar, liksom
öfriga antiloper, och uppträder vanligast i större
eller mindre flockar. Han är skygg och svår att
jaga såväl derför som för sin stora snabbhet och
uthållighet; vid ytterlig fara lär han äfven stundom
angripa jägaren. Fortplantningen synes icke bunden
vid någon viss tid af året, och honan föder en unge
i sänder till verlden. I fångenskapen visar gnun
sig ofta vild och obändig, ehuru han synes tämligen
likgiltig öfver förlusten af sin frihet. Tagen som
ung och uppfödd med komjölk, blir han dock, om man
mycket sysselsätter sig med honom, så tam, att han
kan släppas ut på bete med den tama boskapen. Köttet,
huden och hornen äro mycket användbara. – Den andra
arten är Strimmiga gnun l. Bastardwildebeesten,
Catoblepas taurinus, som är märkbart större, fullt
3 m. lång (med svansen) och öfver bogarna 1,6
m. hög. Han har starkt böjd nos, betydligt högre
manke,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>