Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gomsegel - Gonagra - Gonaïves - Gonave - Goncourt, Edmond Louis Antoine och Jules Alfred Huot de - Gond - Gonde - Gondar (Guendar) - Gonder - Gondi - Gondinet, Edmond
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gomsegel (Lat. velum palati), anat., fortsätter
gomen, från hvars bakre rand det hänger ned
som ett förhänge. Det bildas af en mängd från
skallens bas uppspringande små muskler, som der
fläta sig i och med hvarandra. Dess undre rand
är fri; från densamma utskjuter i midtellinien
tungspenen såsom en trubbig spets. På bägge sidor
öfvergår det omedelbart till tungan och svalget
genom tvänne veck på hvardera sidan, de s. k.
gombågarna (se d. o.). Dess slemhud öfvergår framåt
omedelbart i hårda gomens och sammanhänger bakåt
med näshålans och svalgets. Gomseglet är af stor
betydelse för sväljningen. Vid denna akt spännes
det och lyftes upp i horisontal riktning, sålunda
hindrande födoämnena från att tränga in i näsan.
R. T-dt.
Gonagra (Grek., af gony, knä). Se Gikt.
Gonaïves, stad i republiken Haiti i Vestindien,
n. v. om Port-au-Prince. Omkr. 3,000 innev. God
hamn. Mineralkällor,
Gonave [-nav], ö vid vestra kusten af ön Haiti
i Vestindien, 743 qvkm., är hög och skogbevuxen,
men saknar vatten och är obebodd. Tillhör republiken
Haiti.
Goncourt [gångkour], Edmond Louis Antoine och Jules
Alfred Huot de, bröder, franska skriftställare,
den förre född 1822, den senare född 1830 och död
1870. De skrefvo tillsammans åtskilliga historiska
arbeten, romaner och teaterstycken, i hvilka det är
omöjligt att urskilja hvardera broderns andel. Bland
de historiska arbetena märkas Histoire de la société
française pendant la révolution et sous le directoire
(1854–55; ny uppl. 1865), Portraits intimes du XVIII
siècle (1856–58), Histoire de Marie-Antoinette
(1858), Les maîtresses de Louis XV (1860), La
femme au XVIII:e siècle (1862; ny uppl. 1877) och
L’art au XVII:e siècle (1874), hvilka utmärka sig
genom de mest minutiösa detaljforskningar. Bland
de af dem gemensamt författade romanerna, hvilka
af den naturalistiska skolan sättas mycket högt,
må nämnas Soeur Philomène (1861), Renée Mauperin
(1864), Germinie Lacerteux (1865), hvilken tjenat
till förebild för Zolas "L’Assomoir", och Madame
Gervaisais (1869). Deras dramer, t. ex. Henriette
Maréchal (1865) och La patrie en danger (1873;
ouppförd), hafva icke rönt bifall. Edmond G. har
ensam utgifvit bl. a. romanerna La fille Elisa (1878)
och Les frères Zemganno (1879). Jfr G. Brandes
"Moderne französische romanschriftsteller" (i
"Deutsche rundschau", Aprilhäftet 1882).
Gond. 1. (Svensk pluralform Gonder), ett i
inre och norra Dekhan boende folk, tillhörande
dravida-rasen (se Dravida). Gondernas område,
förr benämndt Gondvana, ligger helt och hållet
inom det förvaltningsdistrikt, som nu kallas
Centralprovinserna, men bildar inom detta tre
flockar eller enklaver. Af dessa ligga två helt
nära hvarandra i höglandet mellan öfversta loppen
af Godaveri, Narbada och Mahanâdi. Den tredje
och största enklaven ligger s. ö. om de förra och
n. ö. om Godaveris mellersta lopp. Gondernas antal
inom Centralprovinserna upp-uppskattas till minst
1 1/2 mill. Ännu så sent
som 1852 voro både folk, land och språk nästan
alldeles okända för européerna, men sedan dess
har, hufvudsakligen genom missionärer, någon
kännedom vunnits om dem. En del af gonderna
utgöres af jämförelsevis civiliserade åkerbrukare,
af hvilka de flesta omfattat ett slags brahmanism
och återstoden tillhör islam. De öfrige gonderna,
förnämligast stammen Mári inom det ännu sjelfständiga
riket Bastar, stå på lägsta graden af vildhet och
skygghet och äro till största delen hedningar. Deras
språk, gond eller gondi, är närmast slägt med
tamil och telugu och har såsom utmärkande drag
ett egendomligt utveckladt konjugationssystem. Man
räknar sex dialekter i de bägge norra enklaverna
och fyra i den södra. Ordsamlingar af alla
munarterna finnas offentliggjorda. Sjelf eger
språket hvarken alfabet eller literatur. Till
rättsliga dokument begagnas i söder telugu,
i norr maharáti eller hindi. En del af bibeln
har blifvit öfversatt (af Dawson) i den förnämsta
dialekten koi l. koitor och tryckt (Allahabad 1873)
med det vanliga sanskrit-alfabetet (nâgari). –
2. Gond l. gondi, gondernas språk. Se ofvan.
H. A.
Gonda. 1. Distrikt i kejsaredömet Indien,
Nordvestprovinserna, regeringsområdet Faisabad,
omkring floderna Gogra och Rapti. Arealen 7,314
qvkm. 1,166,515 innev. (1869). Ris, hvete och
korn äro hufvudprodukter. – 2. Hufvudstad i nämnda
distrikt. 13,722 innev. (1869).
Gondar (eg. Guendar), fordom hufvudstad i det
abessinska riket Amhara, i landskapet Dembea,
omkr. 34 km. n. om sjön Tsana, mellan de till nämnda
sjö flytande floderna Angreb och Gacha. Innevånarnas
antal, förr ganska stort, torde nu uppgå till 6–8
tusen. Biskop. Ett af portugiserna på 1600-talet
uppfördt slott, de gamle abessinske kejsarnas
residens.
Gonder. Se Gond.
Gondi. Se Gond.
Gondinet [gångdine], Edmond, fransk dramaturg,
f. 1829, ingick på ämbetsmannabanan, der
han avancerade (1868) till underbyråchef i
finansdepartementet, men egnade sig från nämnda
år uteslutande åt sceniskt författareskap. Efter
ett par mindre lyckliga lärospån med versifierade
komedier vann han sin första stora framgång med
La cravate blanche (1867; "Den hvita halsduken",
1868). Komedierna: Gavaud, Minard et C:nie (1869)
och Le plus heureux des trois (1870), hvilka han
utarbetade tillsammans med Labiche, gåfvos äfven med
bifall. G. har försökt sig inom de flesta skådespelets
arter, från operan Le roi l’a dit, med musik af
L. Delibes (1873; "Kungen har sagt det", 1877),
femaktsdramen Libres! (1874) och komedien (dramen)
Christiane (1872; "Christiane" 1877) ända ned till
vådeviller och farser för Palais Royal-teatern: Le
chef de division (1874), Le homard (s. å.), Le panache
(1875, som upplefde mer än 150 föreställningar), Les
convictions de papa (1877), Le professeur pour dames
(s. å.) m. fl., hvilka räknas till de bästa styckena
på nämnda skådebanas spellista. Till hans senaste
arbeten hör Les grands enfants (1880; "Stora barn",
s. å.), ett inlägg mot det franska lagförslaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
