Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotiska språk - Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sv. trygg med T. treu, som saknar det i de förra
inskjutna g, samt Got., Fornsv. vast, du var, med
Fornty. wâri), hvadan de förra ofta sammanslagits
till en underafdelning af den germanska språkfamiljen
(se Germanska språk). I andra fall råder deremot
större likhet mellan gotiskan och den tyska grenen. –
Af literatur på gotiska har man, utom mer eller mindre
vidlyftiga delar af bibelöfversättningen, ett fragment
af en förklaring öfver Johannesevangeliet (i nyare tid
kalladt Skeireins) samt två köpekontrakt. Minnen af
språket har man ock i några smärre lemningar, bland
hvilka kan nämnas runinskriften å Bukarest-ringen
(se d. o.), samt i ett stort antal personnamn. Om
utgifvandet af de gotiska språkskatterna har svensken
A. Uppström nedlagt stora, äfven af utlandet erkända
förtjenster. Han utgaf Codex argenteus (1854), Decem
codicis argentei rediviva folia (1857), Fragmenta
gothica selecta (1861) och Codices gotici ambrosiani
(1864–68). Af bibelöfversättningen är den bästa och
nyaste upplagan den af E. Bernhardt, med titeln
"Vulfila oder die gotische bibel" (1876), hvilken
upplaga äfven innehåller den grekiska urtexten
till jämförelse med den gotiska. En handupplaga
af Ulfilas med ordbok och grammatik är utgifven
af M. Heyne (7:de uppl. 1876). Öfriga hjelpmedel
till det gotiska språkets studium äro Gabelentz’
och Löbes stora upplaga af Ulfilas,
(1843–46), innehållande text, ordbok och grammatik;
E. Schulze, "Gotisches glossar" (1847) och E. Braune,
"Gothische grammatik" (1880, den bästa got. gram.;
innehåller ock läseprof med ordbok dertill). –
Det gotiska språket fortlefde i vestra Europa
längst i Spanien, der det talades åtminstone
in på 900-talet. I öster lefde det vida längre,
nämligen ända in mot slutet af 1700-talet bland de –
sannolikt till Potemkins eröfringståg 1784 – på Krim
qvarboende s. k. tetraxitiska goterna l. krimgoterna
(se Gothi tetraxitae. Af krimgotiska ord finnes
en uppteckning gjord 1562 af flandraren Busbequius
(Busbecq) under hans besök i Konstantinopel (orden
äro senast aftryckta och undersökta hos Förstemann,
"Geschichte des deutschen sprachstammes", 1875). Till
den gotiska språkgrenen räknas äfven burgundernas,
gepidernas, vandalernas, rugiernas, herulernas och
skirernas språk, af hvilka dock ytterst obetydligt
är bevaradt, hufvudsakligen personnamn. Mest kändt är
burgundernas. Dit höra runinskriften på Charnayspännet
(se d. o.), burgundiska uttryck i lex burgundiorum,
ett stort antal namn m. m. – Den gotiska skriften
anses hafva uppfunnits af Ulfilas. Den är bildad på
grundvalen af det grekiska alfabetet med tillhjelp
af den samgermanska runraden och kanske äfven af det
latinska alfabetet. Från det grekiska alfabetet behölls
äfven bokstafsföljden samt tecknens talvärde. I den
gotiska skriften hafva hv och kv (äfven omskrifna w,
q) egna enkla tecken. De korta vokalerna e och o samt
den långa vokalen i utmärkas med dubbla tecken (ai,
au – hvilka äfven äro tecken för diftonger – samt
ei). Äng-ljudet återgifves på grekiskt sätt med g
(t. ex. juggs, utt. junggs). Fr. L-r.
Gotland, ö i Östersjön, näst Öland och Bleking
Sveriges minsta landskap, beläget mellan 56° 55’
och 57° 57’ n. br. samt 18° 8’ och 19° 10’ ö. lgd
från Greenw., upptager, jämte dithörande holmar,
en yta af 3,116 qvkm., hvaraf 45,5 qvkm. betäckas af
träsk. G:s största längd är 125 km. och största bredd
53 km. Afståndet från Klintehamn till Boda på Öland
är 70, från Visby till Vestervik omkr. 100 och till
Landsort omkr. 130 km.; från östra kusten till Kurland
150 och från sydligaste udden till tyska stranden
220 km. G. bildar en slät yta, som i ö. långsamt
sluttar mot hafvet och i v. terrassformigt sänker
sig i vattnet. Öns högsta partier äro belägna kring
Visby. Follingbohöjden mäter 77 m. ö. h. De fyra
sydligaste socknarna bilda en halfö med Hoburgs
refsudde i s. v. och den för en mängd skeppsbrott
ryktbara Faludden i s. ö. Denna trakt är skoglös
och har antagligen alltid så varit, emedan hällen
ligger nästan bar. Den nordligaste socknen,
Fårö, är genom Fårösund skild från det egentliga
G. Utanför dess östra strand ligger det farliga
grundet Salvoref. Myrarna, – grunda sjöar, som om
sommaren uttorka – betäcka en yta af 247 qvkm. och
torde i framtiden blifva af stor användning. Försök
hafva gjorts att uttappa en del, och man har bland
annat iakttagit, att skog derstädes har en förvånande
hastig växtlighet.
Vestra kusten eger endast tre holmar, nämligen de
vilda, tvärbranta Stora och Lilla Karlsö samt den
låga, gräsrika Vestergarnsholm; den östra åter eger
många holmar och grupper af sådana, såsom Enholmen
och Östergarnsholmen, der fyr inrättades 1817.
I geologiskt afseende skiljer sig G. från de
flesta landskap på Sveriges fastland. Dess
berggrund utgöres af kalksten, mergelskiffer
och (å öns södra del) sandsten, tillhörande den
s. k. öfversiluriska formationen, hvilken eljest
är inom Sverige representerad endast i Skåne och
Jämtland. Dessa bergarter bilda jämnt utbredda
lager med nästan horisontalt eller svagt åt
sydöst lutande läge. Gotlandslagren äro ytterst
rika på deri inneslutna försteningar, såväl
mollusker, leddjur (trilobiter) och sjöliljor, som
koraller. Sannolikt hafva de en gång sammanhängt med
liknande öfversiluriska lager, som finnas i Estland,
Livland och på ön Ösel. Nu höja de sig isolerade ur
hafvet, bildande på öns vestra ock nordvestra sida en
vanligen brant sluttning, hvarest kalkstenslagren,
hvilka der äro de rådande, ofta ligga blottade;
åt öster och söder är i allmänhet svagare sluttande
mark. Ehuru visserligen kalkstenshällen mångenstädes
ligger nästan obetäckt, eger allra största delen af ön
ett mer eller mindre tjockt täcke af lösa jordlager,
dels en kalkhaltig, bördig kross-stenslera, härrörande
från den tid, då väldiga glaciermassor skredo fram
öfver ön, dels sand af skiljaktig beskaffenhet (på
Fårön flygsand), dels en skiktad, måhända ung lera
och slutligen torf. Torfven bildar hufvudmassan i
den mängd mossar eller myrar, som äro spridda inom
alla delar af ön, och af hvilka flere, t. ex. Martebo
myr och Mäster myr, ega betydlig storlek. Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
