Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gracchus, 3. Tiberius Sempronius - Gracchus, 4. Cajus Sempronius - Grâce, Gratie - Gracia - Gracian, Baltasar - Graciosa - Gracioso
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kraftig målsman. De förnäme förmådde en af Tiberius’
ämbetsbröder, tribunen Octavius, att inlägga sitt veto
mot förslaget. Då denne hvarken med lock eller pock
kunde bringas att afstå, lät Tiberius – olagligt –
folkförsamlingen afsätta Octavius. Hans lagförslag
blef derefter antaget, och i tremannanämnden invaldes
Tiberius, hans svärfader och hans broder Cajus. Men
nämnden mötte stora svårigheter vid utförandet af
uppdraget, i synnerhet som det ej var lätt att
afgöra hvad som var statsjord och hvad enskild
egendom. Tiberius’ ställning blef bekymmersam, han
omgaf sig med ett stort följe och sökte tribunatet
för året derpå. Detta var olagligt, men Tiberius
var nu redan inne på en sluttande väg. Han ville
vinna folket genom att föreslå utdelning af konung
Attalus’ skatter m. m. Motpartiet började i följd
af allt detta få vind i seglen. Valdagen inföll
vid skördetiden, då många anhängare af den nya
ordningen måste vara på landet. Vid valet förekommo
oroligheter. Tiberius tog med handen åt hufvudet
för att dermed beteckna, att han befann sig i
lifsfara, men hans åtbörd uttyddes såsom ett tecken
till sträfvande efter konungakronan. De förnäme
anföllo med våld folkförsamlingen, och i oväsendet
fann Tiberius med 300 vänner döden, 133 f. Kr. –
4. Cajus Sempronius G., den föregåendes broder,
en snillrik, men lidelsefull man, sökte fullfölja
Tiberius’ verk. De förnäme fruktade honom, hälst han
var en öfverlägsen talare och, likasom sin broder,
personligt älskvärd. Han aflägsnades derför på någon
tid från Rom, men återkom inom kort och blef vald
till folktribun för år 123. Han gick till väga på helt
annat sätt än Tiberius G. Emedan dennes reformplaner
mött starkt motstånd hos senaten, beslöt Cajus att
bryta dess makt och lägga tyngdpunkten i samhället
hos folkförsamlingen. För detta ändamål ändrade han
omröstningssättet och införde dessutom en regelbunden
spanmålsutdelning. Till motvigt mot senaten höjde
han vidare riddareståndet genom att stadga, att
domare skulle utses bland dettas medlemmar och
icke, såsom förut, bland senatorerna. Derigenom
fingo affärsmännen en starkare ställning gent
emot ämbetsadeln. Med jordutdelningen fortgick
det i allmänhet efter Tiberius’ bestämmelser,
och kolonier af medborgare anlades i och utom
Italien. Sjelf ledde Cajus allt och utöfvade en
nästan personlig styrelse. Men huru rastlös än hans
verksamhet var och huru stora hans egenskaper,
kunde han icke räkna på att i längden få behålla
sin ställning. Folkförsamlingen var ett ingalunda
tjenligt organ för statsförvaltningen och kunde icke
vara att bygga på för folkets ledare. Särskildt var
förhållandet till bundsförvandterna ömtåligt. Cajus
föreslog i afseende derpå 122 utsträckning af
medborgarerätten. Men deraf togo de förnäme sig
anledning att göra honom misstänkt hos folket,
hvilket icke ville dela med sig af makten och ej såg
hvad framtiden bar i sitt sköte. Förslaget föll, och
tribunen M. Livius Drusus uppträdde med lagförslag,
beräknade på att vinna massan, såsom borttagande af
grundräntan från de nya jordlotterna, dessas
förvandling till säljbar egendom, anläggande af kolonier i
stor skala m. m. Folket gick i snaran. Medan Cajus
G. vistades i Afrika för att ordna en koloni, stämdes
mängden emot honom. Han blef icke omvald till tribun
för år 121, och då ett mot honom riktadt förslag
förhandlades i folkförsamlingen, uppstod oväsende,
hvilket gaf konsuln Opimius en sökt anledning
att bruka våld, hvartill senaten gifvit ett slags
bemyndigande genom det stundom i fall af fara använda
beslutet: "Konsulerna må tillse, att staten ej tager
någon skada". Aventinska höjden, dit G. och hans
anhängare tagit sin tillflykt, stormades. G. lät döda
sig af en slaf, och 3,000 af hans anhängare tillsatte
lifvet. Adelns seger var för ögonblicket fullständig.
R. Tdh.
Grâce [gras], Fr., Gratie (af Lat. gratia), behag,
välvilja, ynnest, bevågenhet, nåd. – Gracerna,
Grek. o. Rom. mytol., skönhetens och behagens
gudinnor. Se Chariter. – Graciös (Fr. gracieux),
behaglig.
Gracia, stad i spanska prov. Barcelona, nära staden
Barcelona. Omkr. 34,000 innev. Industri.
Gracian, Baltasar, spansk författare, f. i slutet
af 16:de årh., d. 1658 som rektor vid jesuitkollegiet
i Tarragona, var för den spanska prosan detsamma som
Gongora var för den spanska poesien, nämligen införare
af den s. k. bildade stilen ("estilo culto"). Hans
förnämsta verk, La agudeza, y arte de ingenio
(1649), en teori om konsten att tänka och skrifva
snillrikt, var under hela senare hälften af 17:de
årh. en lagbok i fråga om smaken samt gjordes till
föremål för efterbildningar uti Italien, Frankrike
och Tyskland. Genom sin smak för spetsfundigheter
och affekterade uttryckssätt verkade G. så mycket
mer skadligt, som hans skrifter till följd af sitt
gedigna innehåll vunno stor spridning. Han egde
en rik fantasi, fin iakttagelseförmåga och stor
menniskokännedom. Utom det redan nämnda verket äro
följande arbeten beaktansvärda: El heróe (1637,
om hjelte-uppfostran), Oraculo manual (s. å., en
samling lefnadsregler), El discreto (1646, om de
intellektuella förmögenheterna) och El criticon
(1650–64, en allegorisk målning af det menskliga
lifvet). Hans samlade verk hafva flere gånger
utgifvits.
Graciosa. 1. En af Azorerna, n. v. om Terceira,
har en areal af 83 qvkm. och omkr. 10,000
innev. Hufvudort: Santa Cruz, med omkr. 2,400 innev. –
2. En af Kanarieöarna, n. om Lanzarote. 27 qvkm.
Gracioso, en person i det spanska lustspelet, hvilken
småningom infördes äfven i det allvarliga dramat. Om
han ursprungligen haft älskarens parti, hvilket namnet
("angenäm", "behaglig") nästan gör troligt, blef hans
karakter med tiden starkt modifierad, så att man snart
med G. förstod en komisk person, vanligen en betjent,
som dock icke, i likhet med slafven i den antika
komedien, var den axel, kring hvilken hela handlingen
rörde sig, utan hvars hufvudsakliga uppgift var att
utgöra det muntrande elementet i stycket. För öfrigt
var han representant för alla låga laster i motsats
mot riddarens dygder. Feg, omåttlig och sinlig,
förlänade han en ökad effekt åt hjeltens tapperhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
