Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Granberg, Louise Elisabet - Gran Canaria - Gran Chaco - Grand (stor) - Grand (spansk titel) - Grand, Jens - Grand Chariton river - Grand’Combe - Grand-duc - Grande - Grande-duchesse - Grandel, Lars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af åtskilliga bland de originalpjeser, som under
dennas namn gingo öfver tiljan. Vid några af dem,
såsom Stockholmsbesöket (1849) och Tidens strid eller
det bästa kapitalet (1850), är detta antydt genom
den dubbla pseudonymen Carl Blink och Georges Malméen.
Gran Canaria, en af Kanarieöarna, belägen i
midten af ögruppen. Arealen 1,667 qvkm. 90,030
innev. (1877). Ön har en nästan cirkelrund form. Det
inre är en bergmassa af omkr. 1,800 m. höjd,
med dalar och raviner utstrålande likt radier mot
kusten. Högsta toppen är Pico de los Pechos (1,951
m.). Ön är den fruktbaraste i ögruppen, och åkerbruket
är högt utveckladt, ehuru endast en mindre del af ön
är odlad. Af kochenill utföras årligen omkr. 80,000
kg. Ön eger öfver 100 egna fartyg och drifver stort
fiske. Hufvudstaden Las Palmas, på nordöstra kusten,
med 17,661 innev. (1877), har god hamn, skeppsvarf
och liflig handel. I närheten ligger Teror,
med biskopssäte.
Gran Chaco [tsjakå], territorium i norra delen af
syd-amerikanska republiken Argentina. Arealen beräknas
af Behm och Wagner ("Bevölkerung der erde", VI,
1880) till 325,422 qvkm. (officielt uppgifves den
till 621,100 qvkm.). Enligt folkräkningen 1869 var
innevånarnas antal 45,290. Jfr Chaco.
Grand [grang], Fr. (af Lat. grandis), stor. – Grand
aumônier [grang-tåmånie]. Fr., storalmoseutdelare,
fält-, skepps-predikant. Se Almosa. – Grand-duc
[grang dyck], Fr., storhertig. – Grande-duchesse
[grangd dysjäss], Fr. storhertiginna. – Grande
misère [grangd misär], Fr. Se Misère. – Grand’-mère
[grang mär], Fr., farmor, mormor. – Grand-oncle
[grang-tångköl], Fr., faders eller moders farbror
eller morbror. – Grand-père [grang-pär], Fr., farfar
eller morfar. – Grand-seigneur [grang-sänjör], Fr.,
förnäm herre. – Grand’tante [grang-tangt], Fr., faders
eller moders faster eller moster.
Grand (Sp. grande, "storman"), titel för medlemmar af
den högsta spanska adeln, fördes redan på 1200-talet
i konungariket Kastilien af det kungliga husets
anförvandter och andra genom börd eller rikedom
utmärkta personer. De innehade län mot skyldighet
till krigstjenst, voro skattefria och kunde icke utan
konungens medgifvande stämmas inför domstol. Granderna
innehade sin värdighet med ärftlig rätt, egde
företrädesrätt till de högsta statsämbetena,
fingo i konungens närvaro hafva hufvudet betäckt
och tilltalades af honom med orden: "Mi primo"
(min kusin). I riksdagen (cortes) hade de plats
efter prelaterna. Grandernas makt bröts af kardinal
Jimenes under Ferdinand d. katolskes (d. 1516) och
Isabellas (d. 1504) regering, och Karl I (d. 1558)
skapade en hofadel. Granderna indelades efter
denna tid i tre klasser. Medlemmar af första klassen
egde rätt att med betäckt hufvud tilltala konungen,
andra klassens grander fingo betäcka sitt hufvud i
konungens närvaro, sedan de framfört sitt ärende,
och tredje klassens först sedan konungen svarat på
deras tal. Grand-värdigheten afskaffades under Josef
Bonapartes regering (1808–13), men återställdes
efter restaurationen (1814). Genom Estatuto real
(1834) erhöllo granderna plats bland "proceres". När
republiken infördes (1868), upphäfdes grandvärdigheten
för andra gången, men konung Alfons XII har
återupplifvat den gamla titeln.
Grand, Jens, dansk prelat, af Skjalm Hvides ätt,
var systerson till biskop Peder i Roskilde och
systerdotterson till Jakob Erlandsson, ärkebiskop i
Lund, hade studerat i Paris och Bologna, hvarest
han kreerades till juris doktor, samt blef efter
hemkomsten domprost i Roskilde. Han ådrog sig
misstanke för delaktighet i mordet på Erik Glipping
(1286) och hade derför till en början konung Erik
Menved emot sig, då han af kapitlet i Lund valdes till
ärkebiskop (1289), men utverkade omsider konungens
samtycke till valet genom löfte om trohet. Men
när G. tvärt emot sitt löfte understödde de till
fredlöshet dömde konungamördarna och återupptog
Jakob Erlandssons konungsfientliga kyrkopolitik,
lät konungen 1294 fängsla G. och höll honom
inspärrad i ett tvåårigt hårdt fängelse på
Söborg på Nordsjälland. Slutligen lyckades G.,
med en kocks tillhjelp, fly och begaf sig till Rom,
der han anklagade konungen inför påfven Bonifacius
VIII. Rättegången varade i flere år. 1298 dömde påfven
konungen att betala till ärkebiskopen 49,000 mark i
böter. Då dessa icke erlades, lyste G. interdikt öfver
Danmark och förde formligt krig mot dess konung från
sin fasta borg Hammershus på Bornholm. Först 1302 kom
det till förlikning: konungen måste bota 10,000 mark,
och G. aflägsnades från Lund. Han blef 1303 ärkebiskop
i Riga och 1307 i Bremen samt afled 1326 i Avignon,
hvarest han ligger begrafven. Handlingarna i G:s
process med Erik Menved finnas till största delen
i behåll (tryckta i "Scriptores rerum danicarum")
och höra till de vigtigaste källskrifterna för
den danska historien under den senare medeltiden.
C. R.
Grand Chariton river. Se Chariton.
Grans’Combe [grangkångb], kommun i franska
depart. Gard, vid Gardon d’Alais. 10,152
innev. (1876). Zink-, bly- och glasmanufakturer. I
trakten finnas rika stenkolsgrufvor.
Grand-duc. Se Grand.
Grande, musikt. Se Gran.
Grande-duchesse. Se Grand.
Grandel, Lars, medaljör, f. 1750 i Skara, började
sina konststudier vid Målare- och bildhuggareakademien
i Stockholm och åtnjöt der 1770–80 Ljungbergers
handledning. 1780 begaf han sig, med offentligt
understöd, till Paris. Derifrån reste han 1782 till
Rom, som derefter under en lång följd af år blef hans
vistelseort, och der han var en god hjelpreda för
studerande landsmän. I Juni 1794 blef G. derstädes
häktad, anklagad för jakobinism, och frigafs icke
förr än i slutet af Maj 1795. Denna tilldragelse
har hittills, utan skäl, stälts i samband med den
svenska regeringens åtgärder mot Armfelt vid ungefär
samma tid. G:s brottslighet bestod emellertid endast
deri att han, låt vara på ett obetänksamt sätt,
varit hjelpsam mot en emigrerad fransk officer. Vid
frigifningen ur fängelset, hvilket varit så hårdt,
att G. under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
