Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gregorius I, den store (påfve) - Gregorius II (påfve) - Gregorius III (påfve) - Gregorius IV (påfve) - Gregorius V (påfve) - Gregorius VI (påfve) - Gregorius VII (påfve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rörelserna inom kyrkan. Såsom andlig skriftställare
vann G. stort anseende och räknas bland "kyrkans
lärare" (doctores ecclesiae). Den bästa upplagan
af hans skrifter, bland hvilka märkas Moralia och
Dialogorum libri IV, är ombesörjd af benediktinerna
och utkom i Paris 705. Mest bekant är G. för de
reformer i korsång (se Gregorianska sången) och
kult, hvilka han genomförde, och hvilka förskaffade
honom tillnamnet "ceremoniernas fader" (pater
ceremoniarum). Under ett besök i Konstantinopol 579
lärde han känna den grekiska kyrkosången, och flere
hymner, som han hemförde från Östromerska rikets
hufvudstad, kommo snart i bruk inom den romerska
kyrkan. De gamla melodierna samlades och omarbetades,
och nya tillades. – G., "med hvilken först påfvedömet
egentligen begynner", dog d. 12 Mars 604. Han blef
kanoniserad.
G. II, romersk biskop 715–731, hette förut Sergius,
uppträdde till försvar för bilddyrkarna mot kejsar
Leo III Isauriern och ställde sig i spetsen för
motståndet mot den langobardiske konungen Liutbrand,
hvilken sträfvade att under sin spira förena hela
Italien. Det var såsom G:s fullmäktige, som Bonifacius
började sin missionsverksamhet i Tyskland.
G. III (731–741), syrier till börden, den föregåendes
efterträdare, höll 731 i Rom en synod, på hvilken
alla fiender till bilddyrkan bannlystes. Han utnämnde
Bonifacius till ärkebiskop och påflig vikarius samt
fortsatte striden med konung Liutbrand.
G. IV (827–844) uppträdde som medlare i striden mellan
Ludvig den fromme och hans söner. Han upprättade
biskopsdömet Hamburg samt utnämnde Ansgar till
ärkebiskop och legat.
G. V (996–999), den förste tysk, som uppsteg på
påfvestolen, hette förut Brun och var kejsar Otto
III:s vän och frände. På kejsarens befallning blef
den unge Brun vald till romersk biskop, men knappt
hade kejsaren blifvit krönt och lemnat Rom, förr än
den med det tyska regementet missnöjda adeln fördref
G. och valde en motpåfve, Johannes XVI eller XVII
(997–998). Kejsaren begaf sig då sjelf till Italien
och återinsatte G. i hans rättigheter. G. dog
plötsligt 999, såsom det troddes, af gift.
G. VI (1045–46) hette förut Johannes Gratianus och
var en högt aktad presbyter, "from enligt tidens
sätt", men hyllande den satsen att ändamålet helgar
medlen. Sin förmögenhet använde han till att köpa
påfvestolen af Benedikt IX, för att derigenom
göra ett Gud behagligt verk. Men då Benedikt,
oaktadt den rundliga betalningen, ej ville afstå
från påfvevärdigheten, och då den 1044 utsedde
påfven Sylvester III ej ville vika för någon af
de andra, var kyrkan sålunda försedd med trenne
påfvar. Kejsar Henrik III gjorde slut på oredan genom
att på mötet i Sutri (d. 20 Dec. 1046) låta afsätta
alla tre. G. följde kejsaren till Tyskland och dog
i Köln 1048.
G. VII (1073–85), född i Toscana omkr. 1020, hette
egentligen Hildebrand. Sin uppfostran erhöll han
i Rom, följde sedan såsom kaplan Gregorius VI och
ingick efter hans död i klostret i
Clugny, hvilket han dock snart lemnade i Leo IX:s
sällskap. I Rom blef han under Leos och dennes
efterträdares regering ledaren af den påfliga stolens
politik, en politik, som fick sitt bestämdaste uttryck
i den af Hildebrand utverkade lagen (år 1059) att
påfven skulle väljas af kardinalerna. Efter Alexander
II:s död (1073) blef Hildebrand vald till påfve
och antog namnet G. VII. Målet för G:s verksamhet
såsom påfve blef att höja kyrkans enhet och renhet,
göra henne oberoende af den verldsliga makten och att
t. o. m. underordna denna under den kyrkliga. "Emedan
påfven", skref han, "är af Gud, så är allting under
honom. Både verldsliga och andliga mål måste komma
inför hans domstol; han skall undervisa, förmana,
straffa, förbättra och döma". Med en aldrig tröttnande
ihärdighet, med ett hänsynslöst användande af
alla till buds stående medel arbetade G. för sina
grundsatsers genomförande. För att så mycket som
möjligt skilja presterna från det verldsliga samhället
och göra kyrkan till det enda föremålet för deras
intressen påbjöd G. 1074 celibatet. Det ganska djupt
rotade missbruket att köpa och sälja presterliga
ämbeten (jfr Simoni) förbjöds alldeles. Den stora
striden med den verldsliga makten begynte han 1075
med förbudet för andliga att af lekmän mottaga
investitur. Enär kejsarens makt till stor del
berodde derpå att han i rätten att gifva och vägra
investitur egde en garanti för att till innehafvare
af de oerhördt rika stiften utsagos anhängare af den
kejserliga politiken, var det naturligen kejsaren,
som närmast drabbades af investitur-förbudet. Snart
utbröt också en strid på lif och död mellan G. och
kejsar Henrik IV. Investitur-förbudet var dock
ej den egentliga orsaken till striden, utan G:s
försök att upphäfva sig till domare i tvisten
mellan Henrik och hans undersåtar. 1075 kallades
Henrik till Rom för att aflägga räkenskap inför
ett kyrkomöte. Kejsaren svarade med att förklara
påfven afsatt (1076), hvaremot G. bannlyste
och afsatte Henrik (påsken s. å.). Då de tyske
furstarna på ett möte i Tribur förklarade påfvens
handlingssätt rättvist, förlorade Henrik modet,
begaf sig i hemlighet till Italien, till Canossa,
men lyckades der efter en mängd förödmjukelser att
åt sig utverka endast upphäfvandet af bannlysningen,
ej af afsättningen (d. 28 Jan. 1077). Inseende,
att den för påfven visade eftergifvenhetcn varit
ett stort missgrepp, upptog Henrik med nyfödt mod
striden för sin krona, hvilket naturligtvis ådrog
honom ännu en bannlysning (1080). Denna gång blef
kejsarens svar mera eftertryckligt än förut. Han
lät ett kyrkomöte i Mainz afsätta G. och ett annat i
Brixen välja Vibertus af Ravenna till påfve (Klemens
III). Sjelf tågade Henrik 1081 till Italien för
att med härsmakt kufva sin motståndare. Först 1084,
d. 21 Mars, lyckades han intaga Rom, och 10 dagar
derefter kröntes han af Klemens till kejsare. Den
gamle G. var nu instängd i S:t Angelo och var nära
att falla i kejsarens händer, men räddades af Robert
Guiscard, som förde honom till Salerno. Der afled
han d. 25 Maj 1085. Hans sista ord skola hafva varit:
"Jag har älskat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
