Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekiska filosofien - Grekiska kejsaredömet. Se Östromerska riket - Grekiska kyrkan l. Ortodoxa kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allt detta saknas den reflexion på det menskliga
subjektet, som är utmärkande för den moderna
spekulationen, och som, åtminstone under form
af ett intresse för detta subjekt, spåras äfven
inom den senare spekulationens lägsta former. Det
kunskapsteoretiska problemet och frågan om viljans
frihet, hvilka båda förutsätta en sådan reflexion
just på subjektet i motsats emot allt dess innehåll,
blefvo också derför ej hos grekerna föremål för
någon mer djupgående reflexion. Hvad de i detta
afseende presterat utgör emellertid ej ovigtiga
förberedelser. Redan detta tryckte en egendomlig
prägel på den grekiska spekulationen, den teoretiska
såväl som den praktiska. Den förra utgick från
den naiva förutsättningen att i den fullkomliga
förnimmelsen är den fullkomliga verkligheten
närvarande, emedan lika kännes af lika, utan att
man egentligen frågade sig huru objektivitet eller
sanning kan finnas i det menskliga förnimmandet. Den
senare blef en dygdelära i betydelsen af en lära om
menniskans duglighet att förrätta sitt värf, hvilket i
allmänhet taget blott afsåg denna verlden eller, äfven
om hon gick i viss mån derutöfver, aldrig fortgick
till att fatta sedligheten som en samvetssak i
egentlig bemärkelse, ej häller kunde förläna henne ett
egentligen personligt lifsinnehåll. – Om den grekiska
filosofiens allmänna skaplynne och utvecklingsgång
se vidare Filosofi och Filosofiens historia.
L. H. Å.
Grekiska kejsaredömet. Se Östromerska riket.
Grekiska kyrkan l., såsom hennes bekännare sjelfva
kalla henne, Ortodoxa kyrkan, omfattar den del
af kristenheten, som i lära, kyrkoförfattning
och kyrkobruk rättar sig efter de sju första
ekumeniska koncilierna samt förkastar de af den
vesterländska (romersk-katolska) kyrkan sedermera
antagna förändringarna, framför allt påfvens
öfverhöghet. Ehuru den romerske biskopen flere gånger
påkallades såsom skiljedomare i lärostrider inom
österlandets kyrka och gaf utslaget i vigtiga frågor,
kunde han dock aldrig inom denna kyrka vinna samma
myndighet som inom den vesterländska, ty han hade
alltför mäktiga medtäflare i den österländska kyrkans
patriarker. Då sedermera bland desse patriarkerna
i Alexandria, Antiokia och Jerusalem förlorat sin
betydelse – sedan efter den arabiska eröfringen
flertalet af deras kyrkoprovinsers befolkningar
affallit till islam –, utkämpades striden mellan
patriarkerna i Rom och i Konstantinopel. Då den
bysantinske kejsarens myndighet i Rom upphörde och
den frankiske konungen erkändes såsom denna stads och
den romerska kyrkans skyddsherre samt slutligen såsom
vestromersk kejsare (800), förbereddes schismen,
och det inflytande påfven dittills utöfvat äfven
inom den österländska kyrkan gled honom allt mera
ur händerna. Men patriarken i Konstantinopel fick
ingalunda derför inom denna kyrka samma ställning som
påfven inom den vesterländska, emedan hans auktoritet
inskränktes genom det kejserliga hofvets närhet. I
dogmatiskt hänseende fick söndringen mellan de båda
afdelningarna af den allmänna kyrkan
sitt förnämsta uttryck i vesterländska kyrkans lära
att den Helige ande utgår äfven af Sonen (se
Filioque). Närmaste anledningen till brytningen
gafs af en tvist mellan påfven Nikolaus I och
patriarken i Konstantinopel, Fotios. Den senare
förklarade i en rundskrifvelse alla sådana den
romerska kyrkans bruk, hvilka afveko från den
österländskas, för kätterier och hennes lära om
den Helige andes utgående af Sonen för synd mot
den Helige ande. Ett af Fotios till Konstantinopel
sammankalladt kyrkomöte bannlyste Nikolaus I och
förklarade honom afsatt (867). Men ännu förgingo
två århundraden, innan det svaga föreningsbandet
helt och hållet afslets. Detta skedde 1053, då
patriarken i Konstantinopel, Mikael Caerularius,
på det våldsammaste sätt angrep den romerska kyrkan
för hennes bruk af osyradt bröd i nattvarden, hvilket
bruk betecknades såsom ett judiskt kätteri. Påfven
sände tvänne legater till Konstantinopel för att
begära upprättelse. Då denna vägrades, nedlade de en
bannlysningsbulla på Sofiakyrkans högaltare, skuddade
stoftet af sina fötter och lemnade Konstantinopel
(d. 16 Juli 1054). Från denna stund var det slut med
gemenskapen mellan de båda kyrkorna. Unionsförsök,
som gjordes under kejsar Mikael Palaeologus (1274)
och kejsar Johannes Palaeologus (1439; se Florens,
sp. 1480) misslyckades. Efter Konstantinopels eröfring
af turkarna (1453) underkastade sig dock de grekiska
kristne i Polen och Ungern, de s. k. unerade grekerna,
påfvens öfverhöghet mot vilkor att presternas
äktenskap och nattvardens utdelande under båda
formerna medgåfvos. Försöken till en förening mellan
den grekiska kyrkan och den protestantiska i 16:de
och 17:de årh. ledde icke till något resultat. –
Ända till Muhammeds uppträdande (början af 600-talet)
omfattade grekiska kyrkan Balkanhalföns, Arkipelagens,
Mindre Asiens, Syriens (med Palestinas) och Egyptens
innevånare jämte en mängd kristna församlingar i
Arabien, Mesopotamien och Persien. Men efter de
asiatiska provinsernas (utom större delen af Mindre
Asien) eröfring af araberna (600- och 700-talet)
afföll flertalet af deras innevånare till islam,
hvadan antalet af grekiska kyrkans medlemmar derstädes
nedgick till ett fåtal. Äfven en del af Balkanhalföns
befolkning öfvergick efter den turkiska eröfringen
till islam. Deremot utvidgades i Europa grekiska
kyrkans omfång genom flere slaviska folks, i synnerhet
ryssarnas (efter 988), anslutning till henne. Den
grekisk-ryska kyrkan (se d. o.) stod sedan 1589
under ledning af en särskild patriark i Moskva, men
står sedan 1721 under Heliga synoden i Petersburg. De
förändringar, hvilka kejsar Peter I och Heliga synoden
införde i liturgien, framkallade raskolnikernas(de
"gammaltroendes") sekt. 1642 uppsatte metropoliten
Petrus Mogilas den ryska kyrkans trosbekännelse
("ryska katekesen"), hvilken på synoderna i
Konstantinopel (1643) och i Jerusalem (1672) antogs
såsom gemensam trosbekännelse för den (österländska)
ortodoxa kyrkan. Den trosbekännelse, som efter
Konstantinopels eröfring (1453) öfverlemnades af
dess patriark Gennadius till sultan Muhammed II,
har också vunnit stort anseende inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
