Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekiska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vältalighetens odlande var derför redan af praktiska skäl
påkalladt. Till en början var också vältaligheten
en rent praktisk färdighet, hvarvid innehållets och
bevisningsgrundernas halt var det hufvudsakliga. Men
mot slutet af 5:te årh. uppträdde i Athen den ur
sofisternas skolor framgångna konstmässiga eller
retoriska vältaligheten, som lade mesta vigt vid
talets form och genom ett glänsande språk, rytmisk och
symmetrisk periodbyggnad, effektfulla antiteser och
syllogistiska konstgrepp sökte tillvinna sig åhörarnas
bifall. Den lyckades äfven i så hög grad, att Gorgias
och Protagoras, två af de mest framstående sofisterna
och vältalighetslärarna, icke utan skäl kunnat kalla
retoriken för alla konsters konst, emedan den satte
sin innehafvare i stånd att utan djupare insigt tala
skönt och öfvertygande öfver hvarje ämne och "göra den
sämre saken till den bättre". Men huru stor således
vältalighetens makt än var i det praktiska lifvet,
idkades den dock icke uteslutande för sådana ändamål,
utan äfven för sin egen skull, såsom en skön konst,
och många bland dess mest fulländade alster voro,
om än utarbetade efter mönstret af verkliga stats-
och rättegångstal, dock endast afsedda att läsas
och beundras såsom oratoriska mästerstycken. Mest
berömda bland de attiske talarna och såsom sådane
upptagna i en sannolikt från den alexandrinska tiden
härrörande förteckning eller "kanon" äro Antifon,
Andokides, Lysias, Isaios, Isokrates, Lykurgos,
Hypereides, Demosthenes, Aischines (Aeschines)
och Deinarchos (Dinarchus). Alla dessa talare, af
hvilka somliga lefde i 5:te, andra i 4:de årh., hafva
efterlemnat flere eller färre ännu bibehållna tal. –
Den grekiska filosofien (jfr Filosofi och Grekiska
filosofien) inträder under denna period i ett nytt och
betydelsefullt skede. Den äldre spekulationen hade,
såsom hvilande på ovetenskaplig grund, dukat under för
sofisternas angrepp, och sofisterna sjelfva stannade
vid blotta förnekandet af sann kunskaps möjlighet. Ur
detta upplösningstillstånd räddades filosofien
af Sokrates och hänvisades på menniskans eget inre
såsom det lättast tillgängliga och tillika vigtigaste
föremålet för filosofisk forskning. Sokrates sjelf
efterlemnade inga skrifter, men de från honom
utgångna, s. k. sokratiska skolorna hafva delvis en
ganska stor literaturhistorisk betydelse, och dem
tillkommer bl. a. förtjensten att i literaturen
hafva infört dialogen såsom en egen stilart. Sin
högsta fulländning vann denna hos Platon (429–348),
hvars talrika dialoger utmärka sig lika mycket
genom språkets skönhet och formens konstnärliga
fulländning som genom innehållets djup och tankarnas
höga flygt, äfvensom hos Xenofon, hvilken, utan
att vara filosof i djupare mening, egnat flere
skrifter åt förevigandet af Sokrates’ minne, och
hvilkens arbeten äro att räkna bland de yppersta
mönster af attisk prosa. – Inom de rent fackmässiga
literaturgrenarna må nämnas Hippokrates från Kos
(ungef. 460–370 f. Kr.), den medicinska vetenskapens
grundläggare och författare till flere medicinska
skrifter på jonisk dialekt, matematikern Archytas från
Tarentum (i början af 4:de årh.) och astronomen
Evdoxos från Knidos (d. 355). – Mot slutet af hela
denna literaturperiod och i viss mening sammanfattande
hela dess vetande, framträdde Aristoteles från
Stageira (384–322 f. Kr.), forntidens universellaste
forskaresnille, hvilken, i synnerhet berömd och
epokgörande såsom filosof och naturforskare, i en
mängd skrifter på ett djupgående sätt behandlat de
flesta af den tidens kunskapsämnen. Hans lärjunge och
efterträdare Theofrastos har likaledes vunnit ett
berömdt namn såsom författare till filosofiska och
naturvetenskapliga skrifter, af hvilka en del kommit
till vår tid.
Tredje perioden (från ungef. 300 f. Kr. till
Augustus) kallas den alexandrinska, emedan
under densamma Alexandria, de bildningsälskande
Ptolemeernas hufvudstad, var medelpunkten för
alla sträfvanden på den högre kulturens område. Med
undergången af Greklands politiska sjelfständighet och
den grekiska odlingens utplanterande på främmande mark
var grundvilkoret för en rent nationel literaturs
fortfarande blomstring ohjelpligen förloradt. Furstlig
frikostighet kunde väl framkalla ett stort antal
talangfulla skriftställare och flitiga lärde,
men den lifskraftiga, originella produktionen
hade slocknat och kunde med inga konstlade medel
återställas. Utmärkande för detta tidehvarf är
derför dels efterbildning af de klassiska mönstren,
dels hopsamlande och vetenskaplig bearbetning af
den äldre literaturens rika skatter, hvartill det
stora ptolemeiska biblioteket i Alexandria och det
efter dess mönster inrättade biblioteket i Pergamon
(Mindre Asien) öppnade det rikaste tillfälle. – En
ny skapelse på vitterhetens område var dock den från
Sicilien härstammande bukoliska dikten (idyllen,
herdedikten), hvars naturfriska skildringar af
herdelifvets och öfver hufvud det lägre folklifvets
enkla och okonstlade förhållanden vunno lifligt bifall
just på grund af det starka afbrottet mot samtidens
öfverförfinade och konstlade bildning. Mästare i
denna diktart voro Theokritos från Syrakusa (hvilken
omkr. 300 f. Kr. lefde i Alexandria) och hans båda
efterföljare Moschos och Bion. För öfrigt mötte man
inom skaldekonsten föga annat än mer eller mindre
osjelfständiga efterbildningar. Dit hörde episka
dikter af Apollonios från Rhodos, Rhianos från Kreta,
Evforion från Chalkis (alla i 3:dje årh.), lärodikter
af Aratos från Soloi i Cilicien (omkr. 270) och
Nikandros från Kolofon (omkr. 150), elegier
af Kallimachos (omkr. 250), Hermesianax m. fl.,
tragedier och satyrspel af åtskilliga författare,
bland hvilka de mest framstående sammanfattades i den
s. k. "tragiska sjustjernan" eller "Plejaden". Äfven
den "nya attiska komedien" tillhör delvis början af
denna period. Ett besynnerligt mellanting mellan
sorgespel och lustspel var den af tarentinaren
Rhinton (omkr. 300) införda flyakografien
eller hilarotragedien (tragikomedi), äfven kallad
"rhintonsk komedi", hvilken hufvudsakligen synes
hafva parodierat den äldre tragedien och de gamla
sagorna. Äfven förekommo satiriska och parodierande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
