Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
våldsamhet, seglade de tre flottorna under
Codringtons befäl d. 20 Okt. 1827 in i Navarinos
hamn och förstörde hela den turkisk-egyptiska
flottan. Sultanen vägrade likväl att ingå någon
öfverenskommelse och började 1828 till och med krig
mot Ryssland, men nödgades genom freden i Adrianopel
1829 gifva sitt bifall till stormakternas beslut om
G:s framtida ställning. Under detta krig tvang en
fransk här under Maisons anförande Ibrahim pascha
(1828) att segla bort med sina trupper och fördref
(Okt. 1828) alla muhammedaner från halfön, medan
grekerna under Ypsilanti intogo största delen
af Östgrekland. Den sista striden mellan greker
och turkar stod d. 24 Sept. 1829, i Beotien,
der Ypsilanti segrade. I Maj s. å. hade Missolongi
intagits. Samtidigt sökte Kapodistrias bringa ordning
i förvaltningen och penningeväsendet, men var icke
mycket lycklig deri samt väckte stort missnöje
genom sin ryssvänlighet och derigenom att han,
med undertryckande af G:s demokratiska författning
och kommunala sjelfständighet, ville genomföra en
byråkratisk-absolutistisk styrelse och förbigick både
stamhöfdingarna och de frivillige palikarerna. Kriget
hade bragt G. i både ekonomiskt och sedligt förfall
samt kostat 300,000 menniskor lifvet. Af fruktan
för att G. skulle komma under ryskt inflytande
fordrade Vestmakterna och Österrike, att det skulle
få full sjelfständighet, men ett mindre omfång än
ursprungligen var ämnadt (d. v. s. Tessalien, Kreta,
Samos och Chios skulle undantagas från G.). Den
3 Febr. 1830 beslöts på konferensen i London, att
G. skulle vara en suverän stat, och Turkiet samtyckte
dertill d. 24 April s. å. Kronan erbjöds åt prins
Leopold af Sachsen-Koburg (sedermera konung Leopold
I af Belgien), men han afslog anbudet. Kapodistrias
fortfor derför att styra landet, men väckte genom
sin hersklystnad ovilja hos flere af G:s ypperste
män. Uppror utbröto på Maina (våren 1830), Hydra
och andra öar (i Juni 1831). Dessa förklarade sig
till och med oafhängiga, och deras förbittring var så
stor, att sjöhjelten Miaulis ej drog i betänkande att
(d. 13 Aug.) sätta eld på flottan (hvarigenom hennes
bästa skepp förstördes), då den ryske amiralen på
Kapodistrias’ begäran sökte bemäktiga sig henne. Två
månader derefter (d. 9 Okt.) blef Kapodistrias mördad
i Nauplia. Till regent valdes hans broder, Augustin
Kapodistrias, men denne förjagades i April 1832 vid
ett uppror under Kolettis’ ledning. Den 7 Maj
1832 utnämnde stormakterna prins Otto af Bajern till
konung, och nationalförsamlingen stadfäste enhälligt
(d. 8 Aug. s. å.) valet. Konung Otto I (1832–62)
kom i Jan. 1833 till G. Han hade med sig ett bajerskt
regentskapsråd (grefve Armansperg m. fl.) och 3,500
bajerska soldater, som aflöste de franska trupper,
hvilka sedan 1829 hållit Morea besatt. Samtidigt fick
G. under de tre skyddsmakternas garanti ett lån på 60
mill. fr. Oaktadt sin goda vilja hade regentskapet
ingen framgång i sin styrelse, emedan det sökte
införa allahanda tyska inrättningar och uraktlät att
bygga förvaltningen på nationel grundval, d. v. s. på
demokratisk
kommunalfrihet, samt åsidosatte grekerna för de många
tyska ämbetsmännen och officerarna. En onödig
uppdrifning af härens styrka och en förhastad
flyttning af regeringens säte från Nauplia till
Athen (i Jan. 1835) uppslukade hastigt lånet,
medan t. ex. vägbyggnadsarbetena, som voro af den
största vigt, försummades. De stora lagarbetena
från 1834 (ny strafflag, rättegångsordning, civil-
och straff-process samt folkskolelag), grekiska
kyrkans oafhängighet (1833) och indragning af
de flesta klostren (blott 85 bibehöllos af 4–5
hundra) voro att räkna till denna regerings
förtjenster. Allmänna säkerheten stördes af
röfvareband och sammansvärjningar samt, 1834,
af ett allvarsamt uppror i Maina. Förhållandena
blefvo icke bättre, sedan Otto 1835 sjelf hade
öfvertagit regeringen, ty han saknade både kraft
och insigt. I Febr. 1837 aflägsnades Armansperg,
men först i Dec. s. å. ställdes en grek (Zografos) i
spetsen för regeringen, hvarefter de tyska trupperna
och de flesta främmande ämbetsmän afskedades. Men
ett envälde fortfor att utöfvas under inflytande af
den bajersk-grekiska hofkamarillan och af de olika
stormaktssändebudens intriger. Den växande oviljan
gaf sig slutligen luft i ett militäruppror i Athen,
d. 15 Sept. 1843. I spetsen för detta stod öfverste
Kalergis, hvilken tvang konungen att afskeda alla
främmande ämbetsmän, tillsätta en ny ministèr och
sammankalla en nationalförsamling (d. 20 Nov.). Denna
antog en författning med två kamrar efter franskt
mönster (ehuru med allmän valrätt). Författningen,
som stadfästes d. 30 Mars 1844, medförde dock ingen
bot för det onda. De främmande sändebudens intriger
fortforo, hofvet sökte återvinna sin förlorade makt
genom bestickningar och dylika medel, oroligheter och
ständiga ministerkriser förekommo, förvirringen i
finanserna fortfor. Dertill kommo 1847 gränstvister
med Turkiet och 1850 öppen brytning med England,
som, förbittradt öfver sitt förlorade inflytande och
afundsjukt öfver den grekiska skeppsfartens starka
utveckling i Medelhafvet, tog sig anledning af några
penningeförluster, som engelske undersåtar skulle
hafva lidit, men sedermera visade sig ogrundade, att
blokera G:s hamnar (Jan.–Febr. 1850) och uppbringa
dess handelsskepp, tills G. gaf efter för detta
missbruk af öfvermakten. 1850 lyckades man att
närmare bestämma den grekiska synodens ställning
till patriarken i Konstantinopel. Under Krimkriget
(1853–56) sökte grekerna begagna tillfället att vinna
naturliga gränser i norr, och många friskaror (under
Grivas o. a.) inföllo, utan att regeringen hindrade
det, på turkiskt område. Vestmakterna gjorde i Maj
1854 ett hastigt slut derpå genom att landsätta en
fransk truppstyrka, som qvarstannade till 1857,
i Pireus och tvinga konungen att tillsätta en
ny ministèr med Maurokordatos och Kalergis såsom
ledare. Redan 1860 hade den popularitet konungen en
tid åtnjöt aflösts af stark misstro, framförallt då
ministèren Miaulis bibehöll sig vid makten genom att
på det våldsammaste sätt inverka på valen. Då konungen
1861 afslog den till konseljpresident utsedde Kanaris’
fordringar på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
