Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Griesinger, Wilhelm - Griffelskiffer - Griffenfeld, Peder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trifdes han dock icke länge, utan återvände 1852
till Tyskland samt blef professor i Tübingen
1854, i Zürich 1860 och slutligen i Berlin
1867. G. hörde till antalet af dem, hvilka i
början af 1840-talet omdanade hela den medicinska
forskningen i Tyskland, i det de med öfvergifvande
af den spekulativa naturbetraktelsens ståndpunkt
ställde den på den empiriska naturforskningens
fasta basis. Bland G:s skrifter märkas hans arbeten
öfver hjern- och nervsjukdomar, hans i Egypten
samlade iakttagelser äfvensom hans förträffliga
Pathologie und therapie der psychischen krankheiten
(1845; 4:de uppl. 1876) samt ett arbete öfver
infektionssjukdomarna: Infectionskrankheiten (1857;
2:dra uppl. 1864). Mest framstående var G. såsom
psykiater och nervpatolog. Bland annat yrkade han
energiskt på afskaffandet af tvångsskjortor för
sinnessjuke och gjorde många förslag till reformer
af anstalterna för sinnessjukes vård. Död 1868. År
1872 utgåfvos hans Gesammelte abhandlungen.
Griffelskiffer, petrogr., ren, tämligen hård
lerskiffer, som låter klyfva sig i griffelformade,
kantiga stänglar. Denna afsöndring eller klyfbarhet
beror deraf att hos bergarten är utbildad såväl
vanlig som s. k. falsk skiffring, hvilka båda korsa
hvarandra. Förekommer vid Sonneberg i Thüringen
m. fl. ställen. E. E.
Griffenfeld (-feldt), Peder, Danmarks störste
statsman, föddes d. 24 Aug. 1635. Han hette
ursprungligen Schumacher och var son till en
invandrad tysk vinhandlare. G. blef student 1647
och upptogs efter faderns död (1648) i sin frändes
biskop Brochmands hus. Till en början studerade han
medicin, men egnade sig derefter åt teologien samt
blef kandidat 1653 och höll s. å. profpredikan. 1654
företog han med kungligt understöd en utländsk
resa, besökte Tyskland (företrädesvis Leipzig),
Holland (1656 uppehöll han sig i Leiden), England
(han studerade under några år i Oxford), Frankrike
(1660 var han i Paris), Spanien och Italien. Föremål
för hans studier voro först medicin och språk samt
derefter statsvetenskaperna. Han lärde sig att
tala sex främmande språk utom latin, grekiska och
hebreiska. 1662 kom han tillbaka till Köpenhamn och
blef sekreterare antingen hos kansleren P. Reedtz
eller hos vicekansleren H. Vind. Då han en gång
var sänd i ett ärende till konungen, begagnade
han tillfället till att påminna konungen om den
hjelp denne förut lemnat honom och lär tillika
hafva förstått att visa sin duglighet genom att
till konungens belåtenhet uppsätta en skrifvelse
i ett föreliggande politiskt spörsmål. 1663 blef
han konungens bibliotekarie och arkivarie (vid det
nyinrättade k. biblioteket och geheimearkivet) och
fick 1665 det vigtiga uppdraget att utarbeta Danmarks
nya grundlag, "Kongeloven". Till lön derför blef han
kammarsekreterare och 1668 kansliråd. En tid synes
han hafva varit konungens privatsekreterare, och inom
kort blef han assessor både i Statskollegiet och i
Höiesteret. Fredrik III hyste stor tillit till honom
samt gaf honom på sin dödsbädd (1670) krona, spira och
kongelov att förvara och sedermera öfverlemna till den
nye konungen. Redan fjorton dagar efter tronskiftet
blef G. overgeheime-etats- och kammarsekreterare,
d. v. s. öfversekreterare i kansliet samt sekreterare
i statskollegiet och räntekammaren, och fick
i denna egenskap inflytande på de vigtigaste
grenarna af statsstyrelsen. Den 1 Maj 1671 blef
G. geheimeråd, adlades d. 15 Juli s. å., hvarvid
han antog namnet G., var en bland de tretton
herrar, som vid Dannebrogsordens förnyelse (d. 12
Okt. s. å.) utnämndes till riddare af densamma,
samt blef d. 26 Nov. 1673 på en gång grefve och
storkansler, hvarjämte han 1674 efterträdde Reedtz
som kansler samt blef president i Statskollegiet och
Höiesteret och universitetets "patron". 1670 hade
han ingått äktenskap med den ryktbare borgmästaren
Hans Nansens sondotter Katarina (f. 1656, d. 1672)
och vann derigenom en betydlig förmögenhet,
hvilken förökades i synnerhet genom stora gåfvor af
konungen (bl. a. Jarlsbergs gods i Tönsbergs amt),
så att G. blef en af Danmarks rikaste män. Tyske
kejsaren utnämnde honom till riksgrefve (1674), och
kurfursten af Brandenburg gaf ho-honom ön Wollin
(som var i svensk ego!) till ärftligt län. G. hade
stort inflytande på enväldets utveckling. 1670
införde han nya arbetsordningar för de olika
regeringskollegierna samt skapade ett tyskt och
ett norskt kansli (det förra för handläggning af
hertigdömenas angelägenheter). Derjämte hade han en
väsentlig del i upprättandet af den nya länsadeln
(grefvar och friherrar), de tvänne riddareordnarna
och rangordningen. Emedan G. hade hela rikets
inre och yttre styrelse i sin hand, måste man
tilldela honom en stor del af äran för hvad som
gjordes för att bringa reda i finanserna, utveckla
handel och näringar, stärka landets försvarsväsende
samt utarbeta Kristian V:s danske lov. I den yttre
politiken ådagalade han en hög grad af klokhet,
och honom tillskrifves företrädesvis att konungen
genom särskildt aftal med hertigen af Plön fick hela
Oldenburg och Delmenhorst, sedan den äldre linien
utdödt. Med mycken ifver arbetade G. för uppnående
af ett godt förhållande mellan Danmark och Sverige
samt föreslog svenska regeringen 1672 ett förbund,
som emellertid ej antogs, till skydd för de nordiska
rikenas neutralitet och handel under de dåvarande
förvecklingarna i Europa. För att Danmark icke skulle
stå ensamt, tvangs derför G. att 1672 sluta förbund
med tyske kejsaren och kurfursten af Brandenburg
samt 1674 derjämte med Holland och Spanien. Deremot
blef Karl XI:s 1679 fullbordade giftermål med Ulrika
Eleonora en frukt af dessa sträfvanden för ett godt
förstånd mellan nordens konungahus. Då kriget mot
Sverige stod för dörren, lär G. hafva rådt till att
kriget skulle föras i Skåne, hvarigenom de förlorade
landskapen på andra sidan sundet skulle kunna
återvinnas. Äfven förstod han att trygga Danmark mot
hertigen af Gottorp, hvilken nödgades att afsäga sig
sin suveränitet, och det var förnämligast genom G:s
energi, som fästningen Wismar intogs. Men oaktadt
sina stora förtjenster föll G. plötsligt i onåd,
fängslades och afsattes d. 11 Mars 1676 samt åtalades
för mångahanda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
