58 års riksdag afskaffades det s. k. differentialsystemet i handelslagstiftningen, och antogs en ny tulltaxa, i hvilken alla ut- och införselförbud voro borttagna. Dessa båda på grund af kungliga propositioner fattade riksdagsbeslut räknade G. till "hufvudmomenten af sin offentliga verksamhet". 1864 års förordningar om utvidgad näringsfrihet och om räntans frigivande voro äfven hans verk. Det vigtigaste steget till frihandelsgrundsatsernas genomförande var dock handelstraktaten med Frankrike (d. 14 Febr. 1865), hvilken, efter ett glänsande försvar af G., godkändes af ständerna (Febr. 1866). -- G. kan i viss mån anses för de svenska statsjernvägarnas fader. Väl var den första propositionen om anläggandet af stambanor (1853) kontrasignerad af J. F. Fåhraeus, men det skall hafva varit G., som förmådde konungen och ministèren att våga sig in på skuldsättningens bana, och det var han, som kraftigast hos ständerna talade för den kungliga propositionen. Sin största parlamentariska triumf vann han 1857, då han inför hela riksförsamlingen talade för den af honom utarbetade propositionen om anläggande af ett stambanenät, som betingade en kostnad af öfver 103 mill. kr. Han konstaterade (d. 7 Juni 1857) i ett med siffror uppfyldt tal Sveriges förmåga att bära en statsskuld på 110 mill. kr. och visade den följande dagen, att landets kapitaltillväxt och näringslif uppnått "en utveckling i blomstririg, som icke är med någon föregående tid hos oss jämförlig, och som ej häller proportionaliter af något annat land i Europa öfverträffas". Propositionen antogs, men från den tiden fick G. bära namnet "blomstermålaren". -- Såsom varm anhängare af den fria konkurrensen var G. en afgjord motståndare till den principen att "penningerörelsen skulle koncentreras i en anstalt", och ansåg, "att detta allra minst borde ske i en sådan statsanstalt som riksbanken, hvilken, såsom tillhörande lagstiftaren, kan sägas nära nog stå öfver lagen". Under den tid G. var finansminister, erhöllo också 16 enskilda banker oktroj, och utfärdades en förbättrad banklag (1864). På ett ännu kraftigare sätt uppträdde han till privatbanksinstitutionens förmån, då han under 1857 års kris räddade Skånes enskilda bank från undergång och förmådde riksdagen medgifva upptagandet af ett utländskt statslån på 12 mill. kr. till affärsmännens och penningeanstalternas understöd. G. utarbetade slutligen den af riksdagen 1861 antagna propositionen om inrättandet af en Allmän hypoteksbank, hvars uppgift var att göra slut på hypoteksföreningarnas skadliga konkurrens på den utländska penningemarknaden samt att för jordegaren försvåra möjligheten att för improduktiva ändamål erhålla lån. -- I grundskattefrågan intog G. en klart utpräglad ställning. Ogillande skatteförenklingskomiténs förslag (1847) att omsätta alla grundskatter i penningeränta eller i spanmål, smör och penningar, föreslog han i stället i den kungliga propositionen till 1851 års riksdag, att de s. k. hufvudpersedlarna skulle bibehållas, men att de s. k. småpersedlarna skulle förvandlas till dels hufvudpersedlar, dels penningar. Propositionen antogs af riksdagen samt lades till grund för 1853 års proposition och 1855 års förordning i samma fråga. Mot förslagen att afskaffa grundskatterna uppträdde G. på det bestämdaste. -- G. reformerade aflöningssättet för statens tjenare, i det han vid 1856-58 års riksdag genomdref en betydlig förhöjning i deras löner, hvaremot afskaffades en stor del af sportlerna, hvilka väckte missnöje hos allmänheten. Äfven på det rent politiska området spelade G. en framstående rol. Han tog, enligt sina egna ord, "mycken del" i den nya riksdagsordningens "tillkomst" och kämpade med öfvertygelsens värme för den nya grundlagens antagande af ständerna (d. 21 Nov., 5 och 7 Dec. 1865). "Ingen", säger en minnestecknare, "som hört honom under dessa allvarsfulla daggar, glömmer det intryck han då erhöll af G. som talare, som patriot, som adelsman, när han med af rörelse darrande stämma uppmanade sina ridderliga medbröder att 'hänga en ny krans, kanske den skönaste af alla, i sitt minnes och sin äras tempel, ett tempel som är oförgängligt". G. var i sina yngre år en ifrig skandinav och talade 1848 varmt för Sveriges uppträdande till Danmarks förmån i det då pågående kriget; men då frågan om bistånd åt Danmark andra gången förekom (1863), skall det hafva varit i synnerhet G:s ord, som förmådde konung Karl XV att afstå från planen att, utan samverkan med England och Frankrike, deltaga i Danmarks krig mot Österrike-Preussen. G. var en af Sveriges förnämsta riksdagstalare. Hans föredrag utmärkte sig för ett ovanligt skarpsinne och fyndighet, och då det gällde att gendrifva motståndares och förfäkta egna åsigter, var hans logik ofta rent af förkrossande. Denna mera negativa sida af hans vältalighet var dock icke den starkaste. Än större var han, då han uppträdde med initiativ i någon stor fråga, initiativ, som vanligen hade sin grund i hans höga tankar om sitt fosterlands stora förmåga af både andlig och materiel utveckling, om sina landsmäns kärlek till detta land, om deras beredvillighet till uppoffringar för dess sjelfständighet och lycka. Vid sådana tillfällen nöjde sig G. ej med att endast öfvertyga genom skäl, utan han sökte äfven någon gång att öfvertala genom ett vädjande till åhörarnas ädlare känslor. Då pryddes hans tal ej blott af sköna, utan ock af träffande bilder, och hans stämma, ehuru ej af naturen stark och dertill någon gång vibrerande af en oskrymtad djup rörelse, trängde till hvarje vrå af den stora riddarhussalen, ty hvarken vänner eller motståndare ville gå förlustiga om ett enda ord. 1872 utkommo hans Tal, anföranden och uppsatser. G. utgaf derjämte Skatteregleringsfrågan (1853, aftryck ur "Svenska tidningen" n:r 134, 136 och 137), Sveriges ekonomiska ställning etc. (1858, aftryck ur "Svenska tidningen"), Anförande på riddarhuset den 27 Maj 1863 (1863), Tre tal angående representationsfrågan (1865), Två tal angående franska handelstraktaten (1866), Anförande i riksdagens andra kammare den 28 Mars 1867 (1867) och Ännu ett ord om ministerkrisen (1872). Gripenstierna, Joel, ämbetsman, född i Klockrike socken i Östergötland d. 9 April 1637,