Nordsjön, Hannover, Drenthe och Friesland. Arealen 2,298 qvkm. 255,686 innev. (1880). Landet är en lågslätt; endast s. om hufvudstaden finnes en höjdsträckning, Hundsrug. Vattendragen äro små, men vanligen genom kanalisering användbara för samfärdseln. Kärrtrakterna i s. ö. (Bourtangermoos och Musselbroek) äro nu till största delen torrlagda. Åkerbruk och boskapsskötsel äro hufvudnäringar. -- 2. Hufvudstad i nämnda prov., belägen vid föreningen af de segelbara åarna Hunse och Oude Aa och genom kanaler förenad med Dollart och Zuiderzee. 47,160 innev. (1880). Universitet (stiftadt 1614), institut för döfstumma (grundadt 1790, af H. D. Guyot), navigationsskola, ritskola m. m. Liflig handel och industri. 1874 beslöts, att stadens fästningsverk skulle slopas. -- G. omnämnes såsom stad första gången 1166. Staden var i början förenad med Friesland, blef sedermera en fri riksstad och 1282 hansestad. Kejsar Maximilian I (d. 1519) gaf G. i län åt hertig Albrekt af Sachsen, men staden gaf sig 1514 hällre under hertigen af Kleve. G. underkastade sig kejsar Karl V, biträdde 1577 unionen i Utrecht, men föll 1588 genom förräderi i spaniorernas händer och förenades först 1594 med de öfriga nederländska provinserna. Gronov l. Gronovius. 1. Johann Friedrich G., tysk språkforskare och arkeolog, f. 1611, blef 1643 professor i historia och vältalighet i Deventer, men flyttade 1658 till Leiden, der han afled 1671. Hans upplagor af romerska författare och af H. Grotius' verk "De jure belli et pacis" samt Observationum libri IV (1652; ny uppl. 1831) voro af stort värde för språkforskningen, och hans Commentarius de sestertiis (1643) för de romerska antiqviteterna. -- 2. Jakob G., den föregåendes son, filolog, f. 1645, d. 1716, blef 1679 professor och universitetsgeograf i Leiden. Hans förnämsta verk är Thesaurus antiquitatum graecarum (1697-1702). Han utgaf värdefulla editioner af Polybios', Herodotos', Ciceros och A. Marcellinus' skrifter. -- 3. Johann Friedrich, holländsk botanist, den föregåendes son, f. 1690, d. 1762, rådsherre i Leiden, är såsom vetenskaplig forskare känd genom sin Flora virginica (1743) och Flora orientalis (1755). G. omfattade Linné, under dennes vistelse i Holland, med synnerlig välvilja och befordrade till trycket hans "Systema naturae" (1735). Det var jämväl han, som åt Linnés älsklingsväxt gaf namnet "Linnaea". -- 4. Lorenz Theodor, holländsk zoolog, den föregåendes son, f. 1730, d. 1778, rådsherre i Leiden, utgaf flere framstående arbeten i zoologi och mineralogi: Museum ichtyologicum (1754- 56), Zoophylaceum Gronovianum (1763-81), Bibliotheca animalis et lapidei (1760), Index supellectilis lapideae (1750). Groom [grum], Eng., ridknekt, eller en sådan tjenare, som är sin husbonde eller matmoder följaktig under promenadridt. De i kapplöpningsstallet använda ridknektarna kallas stablelads. C. G. W. Groombridge [grumbridj], Stephen, engelsk astronom, f. 1755, egnade sig ända till 1815 åt handel. Död 1832. Redan vid unga år fattade han intresse för astronomien, och byggde sig i Goudhurst, der han bodde, ett litet observatorium. 1802 flyttade han till Blackheat (ej långt från London), der han uppställde en meridiancirkcl af Troughton. Med detta instrument verkställde han under åren 1806-23 de iakttagelser, som ligga till grund för hans, af Airy 1838 utgifna, synnerligen goda katalog öfver cirkumpolarstjernor. Ehuru G. ej hade någon egentlig matematisk underbyggnad, var han en framstående praktisk astronom, skicklig både som observatör och räknare. A. L-n. Groot, Gerhard de G. Se Bröder och systrar af den goda viljan. Groot, Huig de. Se Grotius, Hugo. Grop, jagtv. För djurfänge har grop alltid varit i bruk (i forna tider vida mer än nu och hos vilda folk oftare än hos mera civiliserade), i synnerhet för fångande af större och annars svåråtkomliga djur, såväl matnyttiga som skadliga. I Sverige fångades förr elg ofta i grop, men detta fångningssätt är numera i lag förbjudet. Äfven varg fångades på den tiden, då den allmännare förekom, ofta i grop. Numera användes grop nästan endast (och äfven det undantagsvis) vid räffångst. Den för varg och räf afsedda fångstgropen har vanligen en längd och bredd af nära 5 m. samt ett djup af 3,3 m. Invändigt är hon försedd med väggbeklädnad af bräder samt har i hörnen ett framskjutande tak, för att hindra det nedfallna djuret från att gräfva sig ut eller klättra upp. För att locka djur till gropen är på en i hennes midt stående påle anbragt ett bete (t. ex. en lefvande eller uppstoppad anka), och det är vid försöket att bemäktiga sig detta bete, som djuret störtar ned. För att försåtet må döljas, är gropen försedd med lös, vid lindrig beröring nedfallande betäckning. J. W. L. Grop-emalj. Se Emalj. Gropius, Karl Wilhelm, tysk teaterdekorationsmålare, f. 1793, kom redan som barn till Berlin, der han fick sin första undervisning, utbildade sig sedermera genom resor, under hvilka han aftecknade märkvärdiga scenerier och utsigter, samt blef 1822 medlem af konstakademien i Berlin. Död derstädes 1870 som dekorationsmålare vid den kungl. teatern. G. var en i sitt fack högst framstående konstnär. Bland de lärjungar, som utgingo ur den af honom stiftade skolan för landskaps- och prospektmåleri, må nämnas den svenske teaterdekorationsmålaren Emil Roberg. -- G:s son och lärjunge, Paul G. (f. 1821), är teaterdekorationsmålare i Berlin, och G:s kusin, Martin Karl Philipp G. (f. 1824, d. 1880), var en rikt begåfvad arkitekt i klassisk riktning: sjukhuset i Friedrichshain vid Berlin, universitetet i Kiel (1873-76), Neustadt-Eberswalde hospital för sinnessjuka m. m. Gropsnäppan, Totanus ochropus, zool., är ofvan svartbrun med hvitaktiga fjäderkanter och trekantiga fläckar; framhalsen är hvit, med svarta längdfläckar, öfriga undre delar och öfre stjerttäckarna hvita, handpennorna svartbruna, stjerten hvit med några få, svarta tvärband, näbben rak, längre än tarsen, grönbrun, utåt svart,