stadgades i dess § 39, att med undantag af den konungsliga rätt, som Sveriges lag beskrifver, och den undersåtarnas frihet, som lag och välfångna privilegier tillförsäkrade, skulle alla andra från år 1680 till tiden för R. F:s antagande såsom grundlag ansedda stadgar vara afskaffade och förkastade. I samma § blef äfven, med frångående af det 1766 bestämda förfarandet vid grundlagsändringar, blott föreskrifvet, att dessa, i likhet med andra lagförbättringar, betingades af konungens och ständernas gemensamma samtycke. De fundamentallagar, som i regeringsformen upptogos eller berördes, voro Upsala mötes beslut angående religionen, som i regeringsformens § 1, samt 1743 års successionsordning, som i § 3 bekräftades, och borde derjämte såsom lagbud af fundamental natur anmärkas kap. 4 och 5 i Landslagens konungabalk, hvilka innehöllo konungens och allmogens ed och i enlighet med regeringsformens § 2 skulle gälla såsom rättesnöre för konungens styrelse i stället för den konungamakten begränsande konungaförsäkran, som Gustaf III besvurit vid sin kröning. Dermed upphörde den konungaförsäkran, som vid tillträde till styrelsen afgafs, att erhålla särskild betydelse, och i stället blef i Riksens ständers beslut d. 26 Jan. 1779 § 3 på K. M:ts proposition en ständig konungaförsäkran stadfäst att gälla för alla kommande konungar, af ungefär samma innehåll som den nuvarande, nämligen att konungen skulle styra riket efter gällande regeringsform. I enlighet med nyssnämnda § 39 i 1772 års regeringsform måste 1617 års riksdagsordning anses såsom grundlag, men denna var alltför knapphändig, då till och med bestämmelser saknades, om hvilka personer som egde att infinna sig till riksdag. Den blef derför kompletterad genom praxis vid 1778 års riksdag, då K. M:t äfven uttryckligen fastställde 1626 års riddarhusordning att med vissa jämkningar gälla som fundamentallag. Sedermera blefvo i riksdagsbeslutet d. 23 Juni 1786 §§ 3 och 4 grundlagsförklaringar afgifna, af hvilka den förstnämnda bestämde huruledes ett Riksens ständers beslut skulle åstadkommas af de särskilda ståndens uttalade meningar. Tid öfvervägande af hvad 40, 41, 42, 43 och 57 §§ i regeringsformen stadgade, och då 1617 års riksdagsordning ej blifvit antagen till efterrättelse i de delar, hvaruti den genom regeringsformen blifvit ändrad, stannade nämligen Riksens ständer enhälligt i den tanke att uti de ärenden, hvaruti Riksens ständers utlåtande likmätigt nyssanförda ställen i grundlagen egde rum, utom i privilegie- och bevillningsmål, derom särskildt stadgande i samma lag igenfunnes, fordrades tre stånds sammanstämmande pluralitet för att utgöra Riksens ständers röst, men åter när två stannade emot två, att saken måste förfalla och förblifva i samma skick som den förut varit. Detta beslut blef, såsom alldeles öfverensstämmande med K. M:ts tanke, å hans sida antaget och måste således betraktas som lag. Frågan om sättet för ny grundlags behandling ar dock ej omedelbart berörd uti denna grundlagsförklaring, utan blott frågan om sättet för åstadkommande af en förbindande tolkning af densamma. Med anledning deraf kan frågas huruvida enligt sakens natur alla ståndens bifall då skulle anses erforderligt för grundlags förändring eller huruvida med densammas antagande skulle förhållas i enlighet med 1617 års riksdagsordning, så att konungen egde taga hvad honom bäst syntes, en rätt, som konungen kunde tänkas hafva förbehållit sig för att vara i tillfälle att medla mellan stånden, derest sådana strider skulle förnyas, som i afseende på hans konungaförsäkran uppstode, eller ock så, att konungen jämte rätten att taga hvad honom godt syntes skulle kunna samråda med Riksens ständer derom på samma af former obesvärade sätt, som skett vid antagande af 1772 års regeringsform, då stånden ej fingo sig medgifven den dem, enligt 1617 års riksdagsordning, tillkommande rätt att öfverlägga hvart på sin kammare, utan måste efter att samlade på rikssalen hafva hört regeringsformen en gång uppläsas deröfver besluta. För att söka bot för de inre strider, som upprörde fäderneslandet, kom under detta statsskick en ny grundlag till stånd, som utöfver behörighetens gränser utvidgade konungens makt, nämligen Förenings- och säkerhetsakten 21 Febr. och 3 April 1789. När 1809 års statshvälfning fordrade ett förändradt statsskick, gjorde man sig till godo det behållvärda såväl i 1720, som i 1772 års regeringsformer och lät tjena sig till varning de fel, som vidlådde bådadera. I första rummet undanröddes det sväfvande och obestämda uti hvad som borde till grundlagar hänföras. Man uppräknade de lagar, som borde såsom grundlagar gälla, samt bestämde garantier emot öfvergrepp både å Riksens ständers och konungens sida, genom att stadga ett särskildt förfarande vid ifrågakommande grundlagsändringar, hvilket i hufvudsak formelt öfverensstämde med hvad under Frihetstidens senaste tid gällde. Den nya grundlag för Svea rikes styrelse, som konstitutions-utskottet utarbetade och under namn af regeringsform framlade för riksstånden, blef af dem såsom en konstituerande församling antagen d. 6 Juni i plenum plenorum på rikssalen. Sedan talmännen föredragit sina stånds beslut rörande regeringsformens antagande samt hertig Karls utkorande till konung, förklarade denne, att han ville åtaga sig rikets styrelse efter den af ständerna fastställda och öfverlemnade regeringsform, hvarefter Karl XIII besteg tronen och helsades såsom konung. Denna regeringsform af d. 6 Juni 1809 fastställdes att gälla såsom rikets främsta grundlag, hvarjämte i dess 85 § förklarades, att utom regeringsformen skulle såsom grundlagar anses den riksdagsordning, den successionsordning och den förordning om allmän tryckfrihet, som rikets ständer och konungen vid samma riksdag komme att gemensamt fastställa. Vid samma riksdag kommo ock till stånd Riksdagsordningen af d. 10 Febr. 1810, hvilken blifvit utbytt emot nu gällande Riksdagsordning af d. 22 Juni 1866, Successionsordningen af d. 18 Dec. 1809, som utbyttes emot nu gällande Successionsordning af d. 26 Sept. 1810, samt Tryckfrihetsförordningen d. 9 Mars 1810, som sedermera