Grågås (Isl. Grágás) är den vanliga benämningen på isländarnas lagbok under fristatens tid, d. v. s. från omkr. 930, då Ulftjut skall hafva stiftat alltinget och infört de första för hela landet gällande lagarna, till fristatens undergång 1262-64, då isländarna underkastade sig Norges konung. G:s lagbestämmelser äro upptecknade i flere särskilda handskrifter, med olika anordning och äfvenledes med något skiljaktigt innehåll. Af dessa handskrifter, äro två membraner de fullständigaste och att anse såsom hufvudcodices för lagbokens text; den ena är Codex regius, eller den s. k. Konungsboken, förvarad i kungliga biblioteket i Köpenhamn; den andra är en Codex arnamagnaeanus, vanligen kallad Stadarholsboken, förvarad på universitetsbiblioteket i nämnda stad. Dessa bägge handskrifter äro tämligen olikartade i anseende till texten, synnerligast derigenom att konungsboken emellan de olika lagbalkarna inskjuter en mängd bestämmelser af vexlande innehåll. Men oaktadt dessa olikheter finnes det äfven öfverensstämmelse mellan de nämnda handskrifterna, och detta icke blott i en eller annan enskildhet, utan i det stora hela och i hufvudsak, så att de såväl till innehåll som framställningssätt kunna sägas harmoniera. De äro visserligen icke helt enkelt olika upplagor af en och samma lagbok, utan utgöra inbördes sjelfständiga samlare-arbeten, men de hafva öst ur gemensamma källor, och öfverensstämmelsen dem emellan har derför blifvit i allt det väsentliga bevarad. Grågåsen är icke någon af vederbörande myndighet stadfäst kodifikation af lagstadganden. Visserligen blefvo efter alltingets beslut fristatens lagar under vintern 1117-18 upptecknade i den s. k. Hafliðaskrá, men ingen af Grågåsens redaktioner kan anses vara identisk med nämnda uppteckning. Både Konungsboken och Stadarholsboken äro på privat väg åstadkomna samlingar af de på alltinget antagna lagarna och hafva sannolikt tillkommit på föranstaltande af några lagsagomän. Dessa skulle, som bekant är, på alltinget, hvar och en under sin tjenstetid, d. v. s. inom tre år, föredraga alla gällande lagbestämmelser; och ehuru det var maktpåliggande att deras föredrag stod i så ordagrann öfverensstämmelse som möjligt med den formulering, som lagarna hade erhållit på alltinget, måste dock en viss frihet antagas hafva medgifvits lagsagomännen med hänseende både till sjelfva ordalagen och till den ordning, i hvilken lagsamlingens olika balkar blefvo för tingsmenigheten föredragna. Derigenom förklaras ock möjligheten af att den enskilde samlarens individualitet har kunnat trycka sin prägel äfven på skrifter med ett sådant innehåll som Grågåsens, der materialet dock är detsamma i de olika redaktionerna. Mot den af utmärkte forskare hyllade meningen, att Grågåsen skulle innehålla icke blott allmänna lagbestämmelser, utan ock enskilda uppteckningar om prejudikat och praxis vid domstolarna, har lagbokens förtjenstfulle utgifvare, Vilh. Finsen, uppställt den på goda skäl grundade åsigten att innehållet verkligen utgöres af vederbörligen antagna lagar och att lagstiftningsverksamheten på Island under fristatens tid var så stor, att det icke var rum för någon rättsutveckling på annat sätt, vare sig genom utbildning af sedvanerätten eller genom domstolarnas praxis. -- Utarbetandet af Konungsboken kan förläggas till åren 1258-62 och af Stadarholsboken till åren 1262-71. Liksom Grågåsen till omfånget öfvergår alla andra skandiska lagböcker från medeltiden, är den äfven den främsta bland dem med hänsyn till stil, systematisk anordning, fullständighet och skarpsinne i definitioner. I sådant afseende kan Grågåsen sägas vara ett värdigt motstycke till den berömda Romerska rätten och är ett af den nordiska kulturens märkligaste alster. -- Namnet Grågås är icke användt på den isländska fristatslagen förrän i slutet af 16:de eller början af 17:de årh., då man antog, att lagsamlingen hade sitt upphof från en af norske konungen Magnus den gode utgifven, på detta sätt benämnd lagbok,. hvars tillvaro dock är mycket problematisk. Benämningen skulle hafva uppkommit antingen deraf att handskriften till den norska lagboken varit bunden i gåsskinn eller nedskrifven med gåsfjäder, eller ock har, enligt någras antagande, namnet varit en symbolisk beteckning af lagens höga ålder. Numera bör namnet bibehållas, sedan det vunnit trehundraårig häfd och icke kan gifva anledning till missförstånd. -- Konungsboken är utgifven 1852 och Stadarholsboken 1879, bägge af Vilh. Finsen. Th. W. Grågås. Se Gåsslägtet. Gråhaj. Se Hajfiskar. Gråheden. Se Graaheden. Gråkalk, en till kritformationen hörande kalksten. Gråmanstorp, socken i Kristianstads län, Norra Åsbo härad. Arealen 4,335 har. 2,415 innev. (1880). G. med Vedby utgör ett regalt pastorat af 2:dra kl., Lunds stift, Norra Åsbo kontrakt. Gråmesen l. Talltitan, Parus borealis, zool., en till mesfoglarnas familj bland tättingarna hörande fogelart, som har hjessän och halsryggen svarta, utan glans, örontrakten rent hvit, ryggen och vingtäckarna grå med knappt märkbar olivfärgad anstrykning, halsen och strupen svarta, nedtill med grå fjäderkanter, öfriga undre delar hvita, stötande i grått, ving- och stjertpennorna gråbruna, med hvitgrå kanter, hvilka äro betydligt ljusare än ryggen, stjerten tvär, med de yttersta pennorna betydligt kortare än de inre. Längd 120 mm. -- Gråmesen häckar i hela Sverige, allmännast dock i dess nordligare delar. Från entitan eller kärrmesen, med hvilken denna art länge förblandats, skiljer han sig genom sitt skarpare, sträfvare och mera långdragna läte samt derigenom att han vistas endast bland barrträd. C. R. S. Gråmunkeholmen. Se Riddareholmen. Gråpäron. Se Päron. Gråsalva l. Qvicksilfversalva, Unguentum hydrargyri Ph. Su., med. farm., är en så noggrant sammanrifven blandning af metalliskt qvicksilfver (9 delar) med skirad talg och skiradt ister (18 delar af hvardera), att icke ens den minsta kula af qvicksilfver är synlig för blotta ögat. I svenska militär- och äfven