svenska arter. Den blifver endast 12-18 cm. lång. Färgteckningen är mindre lysande än hos åtskilliga af de öfriga snultrorna. Grundfärgen är brun eller gulbrun, med blå långstreck på hufvudets sidor samt blå kant på kroppsidornas fjäll. Gräs-snultran synes hålla sig tämligen långt ute från kusten och är i Sverige, hvarest den ej blifvit funnen söder om Bohuslän, ganska sällsynt. Vid Norges kust anträffas hon något oftare, men är äfven der, liksom vid öfriga Nordsjökuster, tämligen sällsynt. Någon praktisk användning har hon ej. R. L. Gräsvallar, insådda, bildas å odlade fält, när dessa, såsom vid koppelbruken är öfligt, insås med blandade klöfver- och gräsarter för att ersätta bristen af naturliga ängar och betesmarker. Med odlingens fortgång hafva nämligen de fält, som kunnat genom afdikning torrläggas och ej varit för mycket stenbundna, blifvit uppodlade till åker, hvarigenom de naturliga ängarna minskats och flerstädes, liksom hagarna, alldeles försvunnit. Derför har det blifvit nödvändigt att åt husdjuren skaffa foder från konstgjorda vallar, som insatts med klöfver- och gräsarter samt andra foderväxter. Insåningen verkställes i ett skyddsäde (råg, hvete, korn eller hafre), och sedan detta skördats, tillväxer insåningen samt bildar vall, som första och andra året till största delen består af röd- eller alsikeklöfver, men under de följande åren af de grässlag och andra foderväxter, som utsatts med klöfvern. De sålunda bildade gräsvallarnas afkastning är beroende på jordens bördighet äfvensom på huru klöfver- och grässådden lyckats. Att denna går väl till betingas deraf att vallen straxt ifrån början blifvit tät och jämn, så att den fullständigt täcker marken. För detta ändamål bör jorden vara väl häfdad och kraftigt gödslad för skyddsädet, i hvilket insåningen för den blifvande vallen skall ske. På utsädesfrö, af olika blandningar efter olika lokala förhållanden, får icke sparas, och ju flere fröslag i fröblandningen begagnas, dess bättre blir vallen. För att gifva rika skördar bör nämligen denna utgöras icke blott af höga gräs, utan äfven af mellan- och bottengräs, så att dessa senare efter hvarje grässkörd täcka marken och derigenom förhindra hennes uttorkning samt lemna ett godt bete, om man dertill vill begagna vallarna. För sistnämnda ändamål böra alltid hvitklöfver (Trifolium repens L.) och humlelucern (Medicago lupulina L.) ingå i de fröblandningar, med hvilka insåningarna göras. Alltefter jordens och gräsarternas beskaffenhet kunna gräsvallarna flere eller färre år gifva lönande skördar, synnerligast om de tidigt på vårarna öfvergödslas med lämpliga ämnen, samt om förnyad insåning sker, när vallen börjar visa tecken till förtunning. Då bördigheten å gräsvallarna aftager, upplöjas de, hvarefter fältet några år behandlas såsom åker för att åter, allt efter som växtföljden är ordnad, insås till nya gräsvallar. J. A. Gräsö, socken i Stockholms län, Frösåkers härad, bestående af Gräsön, 8,134,5 har, omkr. 26 km. lång och 5 km. bred, Sladdarön, Ormön och Vässarön m. fl. öar i s. ö. samt Örskär i n. jämte en otalig mängd mindre öar och skär utåt Södra Qvarken. Arealen 10,937 har. 1,263 innev. (1880). Annex till Öregrunds stadsförsamling, Upsala stift, Olands och Frösåkers kontrakt. Gräsöhvalen, Eschrichtius robustus, zool., en sannolikt utdöd art af fenhvalarnas familj, har blifvit i subfossilt tillstånd anträffad på Gräsö i Uplands skärgård och i England. På det förra stället har man tillvaratagit ett nästan fullständigt skelett, hvilket beskrifvits af W. Lilljeborg, och på det senare några delar af ett annat skelett och en halskota. -- Arten har underkäkens kronutskott rudimentärt och knölformigt; halskotorna äro alla fria och hafva höga öfre bågar; ryggkotorna äro omkring 60, refbenen stora, tjocka, mot nedre änden dock i allmänhet tunna och hoptryckta; skulderbladet är en tredjedel bredare än långt, med korpnäbben och skulderhögen väl utbildade. Första halskotan är mycket tjock, med korta, hoptryckta, snedt uppåt riktade, högt upp belägna sidoutskott. Underkäksgrenarnas längd utgör en femtedel eller en sjettedel af skelettet. Bröstbenet har framtill två stora vingformiga sidoutskott och straxt bakom dem ett par mindre utskott samt utlöper baktill i en tämligen lång, nästan konisk spets. Skelettets hela längd har varit 12-15 m. De på Gräsön tillvaratagna benen, hvilka forvaras i Upsala universitets museum, lågo inbäddade i sand och lera på 0,60-1,18 m. djup, 3-4 m. ofvanför hafvet och 249 m. derifrån. C. R. S. Grätz, Hirsch, judisk teolog och historiker, född 1817 i Xions i Posen, blef 1870 professor vid universitetet i Breslau. Året förut hade han öfvertagit redaktörsskapet för tidskriften "Monatsschrift fur geschichte und wissenschaft des judenthums". G. har egnat sitt lif åt studiet af den judiska historien, hvilken han framställt i arbetet Geschichte der juden von den ältesten zeiten bis auf die gegenwart (1853-76). Bland hans öfriga skrifter märkas Gnosticismus und judenthum (1846) samt öfversättningar af Predikareboken och Höga visan. Grätz. Se Graz. Grävell, Maximilian Karl Friedrich Wilhelm, tysk statsman och jurist, f. 1781, blef 1805 anställd i preussisk statstjenst, men suspenderades 1818 till följd af en af honom utgifven skrift, Neueste behandlung eines preussischen staatsbeamten (1818), och tog 1834 afsked från sitt ämbete. Invald i nationalförsamlingen i Frankfurt 1848, slöt han sig der till den yttersta högern. Sedan han 1849 framlagt sitt politiska program i Mein glaubensbekenntniss, angehend den politischen zustand Deutschlands, uppdrog riksföreståndaren åt honom bildandet af en ny ministèr. När ärkehertig Johan nedlade riksföreståndareskapet, drog G. sig tillbaka från det politiska lifvet. Död 1860. Den vetenskapliga behandlingen af den tyska rätten har han befordrat genom flere arbeten, såsom Kommentar zu den kreditgesetzen des preussischen staats (1813-20) och Praktischer kommentar zur allgemeinen gerichtsordnung für die preussischen staaten (1825-31). Grävius, Johann Georg, hette egentligen Gräve eller Greffe, tysk kritiker och filolog, f. 1632, blef 1656 professor i Duisburg, 1658