tillvaro i rummet och tiden (utom menniskoanden), har man invändt, att beviset ej trätfas deraf, så vida man låter verklighet betyda sjelfständig och andlig tillvaro (d. ä. personlighet). Det låter sig nämligen bevisas, att denna verkligen hör till begreppet om ett fullkomligaste väsende, ty fullkomligt kan endast det väsende vara, som är i och för sig sjelf, hvilket endast är fallet med personligheten. -- De öfriga bevisen kunna mer eller mindre betraktas såsom speciella utföranden af detta bevis från olika synpunkter. De äro: 2. Det kosmologiska beviset, som utgår från sinneverldens ofullkomlighet och brist samt sluter derifrån till ett fullkomligt väsende såsom dess grund. På detta sätt komme man dock ej längre än till en tankenödvändighet för menniskan. Beviset måste derför kompletteras af det ontologiska. Men det har i alla fall sitt värde, dels emedan man derigenom kan konstatera gudsidéns verklighet -- förnimmelse af ofullkomlighet förutsätter förnimmelse af det, som är fritt från en sådan --, dels äfven emedan reflektionen på hvad det är i verlden, som är ofullkomligt (tillvaro i rum och tid samt opersonlighet) möjliggör insigt i hvari Guds fullkomlighet egentligen består. 3. Det fysiko-teologiska l. teleologiska beviset sluter från verldens ändamålsenlighet till en intelligent verldsordnare. Kant anmärker dock, att ett sådant sätt att sluta är förhastadt. Det kunde ju till äfventyrs hända, att naturen blott i och för oss tedde sig som ändamålsenlig, utan att verkligen vara det, eller att hon hade sin ändamålsenlighet i och genom sig sjelf. Uppgiften måste då tydligen blifva dels att konstatera, att naturen verkligen är ändamålsenligt inrättad, dels att visa, att hennes ändamålsenlighet ej är ur henne sjelf förklarlig, utan visar öfver henne till ändamål, som ej äro hennes -- på samma gång man visserligen måste tillbakavisa hvarje tanke på en mekanisk inverkan från verldsordnarens sida. Som emellertid just detta, att ej i sig sjelf hafva sitt ändamål, innebär en brist i naturens ändamålsenlighet, så kan beviset reduceras till det kosmologiska beviset, ehuru utfördt ur en mer speciel synpunkt. -- Menniskoförståndet leder sig sålunda, ur i viss mån olika synpunkter, från det relativa tillbaka till ett absolut. 4. Men på det mest omedelbara sätt förnimmer menniskan den personlige Gudens närvaro i sitt inre, när hon riktar sin uppmärksamhet på sin viljas innersta behof. Hos denna vilja erfar menniskan en absolut förpligtelse, men denna måste såsom en absolut fordran utgå från något absolut och såsom till innehållet personlig från ett personligt väsende. Väl har man sökt att härleda denna fordran ur en högre sida hos menniskan sjelf (så t. ex. Kant), men så länge man stannar vid menniskan såsom blott sådan, kommer man dock aldrig till någonting i sanning absolut, och svårigheter visa sig då ock, när man skall afgöra hvad det är hos detta väsende, som utgör den högre sidan. 5. Sjelf framställde Kant ett från samma område hemtadt bevis för att antagandet af Guds tillvaro utgör hvad han kallar ett praktiskt postulat eller är nödvändigt, så vida den sedliga menniskan skall kunna hoppas på tillfredsställelsen af sin viljas behof. Gud måste nämligen fattas såsom dygdens belönare och lastens straffare, och skola dygd och lycksalighet en gång förenas, så måste det ske genom honom. Den innersta kärnan i detta resonnemang är tydligen att det är genom ett absolut väsende, som den goda viljan ensamt kan vinna sin fulla tillfredsställelse. Så visar det sedliga medvetandet ur olika synpunkter öfver på det religiösa. I detta sistnämnda fattar sig menniskan såsom absolut beroende af en makt, till hvilken hon i och genom sin vilja kan ställa sig i ett, vare sig harmoniskt eller disharmoniskt förhållande, och hon förnimmer tillika, att det förra för henne är ett godt, det senare ett ondt. Detta är väsentligt för all religion, men fullständigt blifver beroendet först, när den gudomliga makten fattas såsom en inre och såsom en personlig. Ett djupare religiöst medvetande leder sålunda till en teistisk verldsåsigt. Historiskt framträder detta egentligen först i judendomen. Hvad hednafolken förstodo med "Gudar" kan nämligen knappt sägas beteckna samma sak som ur monoteistisk verldsåsigt dermed förstås. De voro personifierade naturmakter, hvilka saknade egentligen absolut karakter. I denna benägenhet att personifiera naturens krafter och fatta sig som beroende af personliga väsenden röjer sig dock en gryende religiositet. L. H. Å. Gudalur. Se Cuddalor. Gudba (riktigare Gadaba), en till Kol hörande indisk stam, bosatt i östra delen af Bustar (i sydöstra Centralprovinserna) och i den angränsande lydstaten Djaipur (se Djaipur-Semindari), der den är talrikt representerad. Gadaba äro hedningar. En ordsamling öfver deras språk har utgifvits af Glasford (1863). H. A. Gudbrand herse l. Dale-Gudbrand, såsom sagorna kalla honom, var på Olof den heliges tid den mäktigaste man i Gudbrandsdalen och herskade der nästan som en konung. Han bodde på Hunthorp i Fron, hvarest fanns ett åt Tor helgadt tempel. Då Olof kom till dalen för att utbreda kristendomen, mötte honom till en början ett häftigt motstånd från G:s sida; men då konungen krossat Torsbilden, antogo G. och alla hans män den kristna tron. O. A. Ö. Gudbrandsdalen, dalgång i Kristians amt i Norge, hvilken sträcker sig från Dovres fjällkedja till Mjösens norra ände, 440 km. Hela det område, som bär namnet Gudbrandsdalen, har ett ytinnehåll af 16,500 qvkm., men största delen deraf upptages af kala fjäll, vidsträckta myrar och marker, betäckta af evig snö. Endast sjelfva dalen och de till denna stötande sidodalarna äro bebodda. Innevånarnas antal uppgår till omkring 50,000. Dalen, som i allmänhet är trång och endast på några få ställen vidgar sig till slättbygder, begränsas af väldiga fjäll, hvilka, sedda från dalbottnen, gifva intrycket af att vara tvärt afskurna upptill. Endast vid vissa tillfällen är utsigten öfver de högre liggande partierna fri. Den största af de högslätter, som omgifva dalen, ligger på dess östra sida. Mot vester erbjuder platån mera sönderslitna former. Öfver hufvud taget måste