mot de municipala valen, men lyckades rädda sig. Död 1872. I sin ungdom uppehöll G. sig länge i Spanien och Italien, hvarifrån han till "Journal des débats" skref mycket intressanta och sakrika artiklar om dessa bägge land. Hans Lettres sur l'Espagne utkommo i bokform 1838. De vigtigaste af hans arbeten utgåfvos 1862 under titeln Études de politique et de philosophie religieuse. G. var en ifrig anhängare af Saint-Simon. B. M. Guerrazzi, Francesco Domenico, italiensk skriftställare och politiker, f. 1804, utgaf tidigt tragedier och historiska romaner, af hvilka La battaglia di Benevento (1828) är den mest bekanta. För delaktighet i 1831 års konspirationer satt han fängslad i flere år, och under denna tid skref han två af sina bästa noveller, L'assedio di Firenze och Isabella Orsini. Efter sin frigifning utöfvade han med stor framgång advokatyrket, utan att dock försumma sin literära verksamhet. Han utgaf 1847 ett drama, I Bianchi ed i Neri, och tre noveller, Veronica Cybo, La Serpicina och I nuovi Tartufi, samt redigerade 1848 den republikanska tidskriften "L'inflessibile". I Okt. s. å. inträdde han såsom inrikesminister i det toscanska kabinettet. Efter storhertigens flykt (Febr. 1849) bildade han tillsammans med Montanelli och Mazzini triumviratet, och d. 27 Mars uppdrogs honom diktaturen. Såsom diktator förhindrade han en af många önskad förening mellan Toscana och Rom. Vid reaktionens seger (i April 1849) fängslades G. och dömdes till ständig landsflykt. Han begaf sig till Bastia, der hans tid upptogs af literära arbeten: 1854 utkom den mycket omtyckta historiska romanen Beatrice Cenci och 1856 det humoristiska verket L'asino. 1859 och 1860 års händelser gåfvo honom nytt tillfälle att deltaga i det politiska lifvet, i det han erhöll plats i den italienska representationen, der han slöt sig till den radikala oppositionen. Död 1873. Hans romaner och noveller äro originella till uppränningen och ådagalägga stor berättareförmåga, men karakteriseras på samma gång af effektsökeri och öfverdrifter. Utom redan nämnda arbeten författade han Apologia della vita politica di G. (1851), Pasquale Paoli (1865), Vita di Francesco Burlamacchi (1868), Paolo Pelliccioni (1874) och Vita di Andrea Doria (1874). Guerre [gär], Fr. krig; ett slags biljardspel (jfr A la guerre) -- Guerre à outrance [utrangs] l. g. à mort [mår], krig på lif och död. Guerrero. 1. Stat i republiken Mejico vid Stora oceanen. Arealen 68,568 qvkm. Omkr. 309,000 innev., till största delen indianer. G. är i allmänhet ett ännu till stor del skogbevuxet bergland med ringa odling. Största vattendraget är Rio de las Balsas. Silfver är vigtigaste mineralet, men derjämte förekomma guld, bly, svafvel, salpeter m. m. Hufvudstad Chilpancingo, med omkr. 3,800 innev. -- 2. Stad (förr hufvudstad) i nämnda stat, belägen på omkr. 1,500 m. höjd i en smal och osund dal i Sierra Madre. 6-7 tusen innev. Den hette fordom Tixtla och fick sitt nuvarande namn, då staten bildades, 1847. Guerrillakrig (af Sp. guerrilla [-rilja], skärmytsling, friskara), friskarekrig, folk-krig, kallades ursprungligen det folk-krig, som beväpnade band l. friskaror i Spanien förde mot fransmännen, då Napoleon I sökte taga detta land i besittning (1808-13). Folkets skaplynne, landets bergiga beskaffenhet och fransmännens långa förbindelselinier gynnade guerillorna i väsentlig mån och beredde fransmännen stort obehag. Jfr Folkbeväpning. C. O. N. Guesclin [gekläng], Bertrand du, fransk hjelte, konnetabel af Frankrike och Kastilien, föddes på slottet La Motte de Bron i Bretagne mellan 1314 och 1324. 1356-57 försvarade han Rennes mot hertigen af Lancaster och var i allmänhet under den långa striden mellan England och Frankrike på 1300-talet den förnämste härföraren på fransmännens sida. 1364 slog han engelsmännen vid Cocherel och utnämndes till Normandiets marskalk, hvarefter han drog in i Bretagne. Der blef han fången i slaget vid Auray s. å., men lösgafs mot 100,000 livres. För att befria Frankrike från det landsfreden störande slödder, som kriget alstrat samlade han 1366 en stor del deraf (30,000 man) till en här och hjelpte med denna Henrik af Trastamara att från Peter den grymme återtaga Kastiliens krona. I slaget vid Najara, 1367, blef G. ännu en gång fången, men frigafs mot en lösesumma af 100,000 dubloner, hvaraf äfven G:s fiender, af beundran för hans tapperhet, tillsköto en del. Sedan Peter vid Montiel, 1369, blifvit öfvervunnen, återvände G. 1370 till Frankrike, af den tacksamme Henrik upphöjd till hertig af Molina och konnetabel af Kastilien. Af Konung Karl V utnämndes han till konnetabel af Frankrike, slog engelsmännen vid Pont-Valin (1370) och dref dem ur Auvergne, Poitou och en del af Gascogne. När Bretagnes adel satte sig till motvärn mot den af konungen genomdrifna konfiskationen af hertigdömet Bretagne (1378), förenade G. sig med sina landsmän och återlemnade konungen sin konnetabelsvärja. 1380 gick han emellertid å nyo att i konungens tjenst bekämpa engelsmännen, men dog d. 13 Juli s. å. under belägringen af Cháteauneuf-Randon. G. begrofs, på Karl V:s befallning, i Saint-Denis. Gueuguehono, "det smutsiga landets folk", en af de fem förbundna stammar, som bildade irokesernas folk. Stammen kallades ock Cayuga. Gueuser [göser]. Se Geuser. Guevara y Dueñas [i duenjas], Luis Velez de, spanskk sriftställare och lustspelsförfattare, f. 1574, d. 1646, kom tidigt i gunst hos Filip IV genom sina qvicka och väl anlagda lustspel. Af dessa utgafs 1730 en samling, under titeln "Comedias famosas". Ett godt urval af hans arbeten förekommer också i Rivadeneyras samlingsverk: "Dramaticos contemporaneos de Lope de Vega" (1857-58). G. vann äfven ett namn genom sin novell El diablo conjuelo (1641), hvilken satiriska sedemålning genom Lesages efterbildning, "Le diable boiteux" (1707), blifvit känd af hela den bildade verlden. Guffens, Godfroid, belgisk målare, f. 1823, utbildade sig tillsammans med sin vän och