gutturalerna. Språkljud, som verkligen formas i strupen och således med rätta skulle bära namnet gutturaler, kallas vanligen laryngaler eller faukaler. Inom den indoeuropeiska språkfamiljen hafva enligt nyaste upptäckter ursprungligen tvänne guttural-serier funnits, hvilka pläga omskrifvas med k¹, kh¹, g¹, gh¹ och k², kh², g², gh², (k¹ och k² äfven med k och q). De förra hafva varit mer palatala, de senare mer gutturala ("bakre gutturaler" kallas stundom "velara"). De förra hafva i de ariska och slaviska språken öfvergått till sj- eller s-ljud (se Assibilation och Eranska); i de germanska språken hafva k¹, g¹, gh¹ genom ljudskridning blifvit h (g), k, g. De senare, eller k², g² m. fl., antingen hade från början eller erhöllo snart nog i vissa ställningar näst efter sig ett w-ljud, hvadan de i många språk motsvaras af kv, gv. I de ariska språken framträder intet dylikt w-ljud, men der hafva dessa ljud, k², g² m. fl., framför len vokal palataliserats (se Eranska). I grekiskan uppträda k², g² antingen såsom k, g eller (genom kv, gv) såsom p (ex. hepomai, Lat. sequor), b (ex. nedan), mera sällan (genom palatalt mellanstadium) såsom t och d. I den gallisk-britiska grenen af de keltiska språken och i den umbrisk-oskiska grenen af de italiska språken gifva de äfven upphof åt labialer. I latinet blir k² ofta q, g² ofta v (genom gv). I de germanska språken uppträda k², g² gh² dels såsom h, k, g, dels såsom hv, kv, gv; ex. på det senare äro Sv. hvad (jfr Lat. quod), qvick (jfr Lat. vivus af gvivus, Litav. gyvas; jfr ock Grek. bios, lif, af gvios). Lll. Fr. L-r. Gutturalton (af Lat. guttur, strupe), musikt., strupton, tjock ton, en felaktighet i sångares tonbildning, bestående deri att tonen ofullständigt eller blott med ansträngning framkommer ur strupen. Den fysiologiska orsaken till guttural-tonen är ännu omtvistad. A. L. Gutzkow, Karl Ferdinand, tysk skriftställare och dramatisk skald, föddes i Berlin d. 17 Mars 1811, gjorde der grundliga filosofiska och teologiska studier samt vann 1830 ett akademiskt pris för afhandlingen De diis fatalibus. Revolutionen 1830 riktade hans håg åt det politiska hållet, och sina avancerade åsigter uttalade han i åtskilliga arbeten, t. ex. Forum der journal-literatur (1831), Briefe eines narren an eine närrin (1832) samt Maha Guru, geschichte eines gottes (1833), en fantastisk roman, i hvilken han godkände de yttersta konsekvenserna af Rousseaus skrifter. 1831 blef han medarbetare i W. Menzels "Literaturblatt", men hans Vorrede zu Schleiermachers briefen über Schlegels Lucinde (1835) och romanen Wally, die zweiflerin (s. å.), hvari han opponerade sig mot uppenbarelsen, föranledde Menzel att förklara honom för samhällsfarlig. G. dömdes till 3 månaders fängelse, förbundsdagen förbjöd hans skrifter och stämplade honom derigenom såsom anförare för de skriftställare, som betecknades med namnet "det unga Tyskland". I stället för att derigenom bringas till tystnad, utgaf han inom kort arbetena Zur philosophie der geschichte (1836), hvari han uppträdde mot den s. k. konstruktionen, särdeles den hegelska skolans, inom historien och satte andra uppgifter för historiens filosofi, Beiträge zur geschichte der neuesten literatur (1836; ny uppl. 1839) samt Goethe im wendepunkt zweier jahrhunderte (1836), hvarigenom han höjde sig till en kritisk auktoritet och aktad filosof. Senare skref han i samma anda de kritiska skrifterna Zeitgenossen, ihre tendenzen, ihre schicksale, ihre grossen charaktere (1837) och Götter, helden und Don Quixote (1839) samt romanerna Serafine, Die rothe mütze und die kapuze (1838) och Blasedow und seine söhne (1839). Sitt största rykte vann dock G. såsom dramatisk författare, och en tid ansågs han till och med såsom den tyska scenens pånyttfödare. Bland hans skådespel, som uppfördes på nästan alla tyska skådebanor och en stor mängd andra, förtjena nämnas dramerna Nero (1835), Richard Savage (1839), Patkul (1840; "Patkul", 1852), Uriel Acosta (1847), hans största dramatiska skapelse, Ottfried (1848), Wullenweber (1852), Ella Rose (1856; "Ella Rose eller hjertats rättigheter", s. å.) samt komedierna: Die schule der reichen (1842; "De rikas skola", 1843), Zopf und schwert (1843; "Värja och stångpiska", 1845), Das urbild des Tartüffe (1844; "Tartuffes urbild", 1846). Bland hans kulturhistoriska romaner intages främsta rummet af Die ritter vom geist (1850-52; 5:te uppl. 1870), hvilken tillvann honom en stor popularitet, Die diakonissin (1855), der fabeln blott tjenar till ram åt framställningen af hans filosofiska och religiösa idéer, och Der zauberer von Rom (1858-61; 4:de uppl. 1872), der han visar en dubbeltafla af katolicismens och protestantismens ställning i våra dagar. 1847 kallades G. till hofdramaturg vid hofteatern i Dresden, der hans verksamhet väl gaf några enstaka glänsande resultat, men dock ej så fullmogna konstnärliga frukter, som man väntat. 1865 gjorde G., hvilken till följd af öfveransträngning var trött både till själ och kropp samt hemfallen till djup melankoli, ett sjelfmordsförsök, hvarefter han vårdades vid en anstalt för sinnessjuka och återvann sina krafter, så att han kunde återtaga sina literära arbeten. Under denna senare period af sitt lif skref han bl. a. romanerna Hohenschwangau (1867-68), behandlande reformationstiden, Die söhne Pestalozzis (1870) och Fritz Ellrodt (1872; ny uppl. 1874) samt sjelfbiografiska skizzer, Rückblicke auf mein leben (1875), dramen Der gefangene von Metz (1870) m. fl., i hvilka väl finnes mycket af intresse, men som dock visa fortgående afmattning, och hans sista literära stridsskrift, Dionysius Longinus (1878), är ett sorgligt bevis på hans nervöst öfverretade förhållande både till menniskor och tidsomständigheter. Natten mellan d. 15 och 16 Dec. 1878 slöt han sitt lif i lågor och rök, liksom Hackert i "Die ritter vom Geist" och Lucinde i "Der zauberer von Rom", i det han under ett kloralrus stötte till ljuset vid sin bädd. -- Såsom författare stod G. främst bland de unge tyskar, som bröto med det förflutna för att öppna väg för nya riktningar. Oaktadt formen för honom var en bisak, var han dock en stor skald genom sin ansats,