tentation (1832). Starkt påverkad af Meyerbeers "Robert", uppträdde han 1835 med sitt hufvudarbete, La juive, som sökt sig väg till de flesta operascener ("Judinnan", 1866) och tydligast röjer hans individualitet, hvilken älskar det allvarliga och hårda, med skarpa kontraster och lidelsefulla utbrott. Af helt annat slag är emellertid den friska och eleganta komiska operan L'éclair (1835), der han tog Auber till mönster. Hans följande arbeten kunde icke täfla med de nyss nämnda i framgång, hälst H. genom Meyerbeers "Hugenotterna" (1836) blef fördunklad. Nämnvärda äro: Guido et Ginévra (1838), La reine de Chypre (1841), Les mousquétaires de la reine (1846; "Drottningens musketörer", 1848), Le val d'Andorre (1848) m. fl. H. skref äfven kyrksaker, sånger och pianostycken. Hans Leçons de lecture musicale (1857) infördes vid sångundervisningen i Paris' skolor. Såsom sekreterare i Académie de musique (1854; medlem blef han 1836) skref han en mängd minnesteckningar: Souvenirs et portraits (1861), Derniers souvenirs et portraits (1863). Han blef 1827 lärare vid konservatoriet, 1829 chef du chant vid Stora operan och 1833 professor vid konservatoriet. 1857 öfvertog han den musikaliska följetongen i "La presse". Död d. 17 Mars 1862. -- 2. Leon H., den föregåendes broder, författare, f. 1802, skötte 1831--34 en lärarebefattning vid polytekniska skolan i Paris, hade 1837--53 anställning i undervisningsministeriet och har sedan dess uteslutande sysselsatt sig med literära arbeten. Hans kunskaper i filosofi, estetik, historia och främmande språk äro mycket omfattande, och i sin vetenskapliga riktning är han kosmopolit med en för fransmän ovanlig fördomsfrihet och opartiskhet. Denna kosmopolitism röjer sig bl. a. i hans "Poésies européennes" (1837), en samling metriska öfversättningar, och "La Grèce tragique" (1846--58), som prisbelönades af Franska akademien. Som historieskrifvare har H. utgifvit en Resumé de l'histoire des juifs (1827--28), som literaturhistoriker en Histoire résumée de la litterature française (1837), och som biograf har han skildrat sin broder kompositörens lif och verksamhet. Dessutom har han skrifvit åtskilliga dramer (ensam eller i bolag med andra) samt några fabler och lyrisk-episka dikter. Sina politiska och sociala åsigter, hvilka äro starkt påverkade af saint-simonismen, har han framställt i sina Opinions littéraires, pliilosophiques et industrielles (1825). -- 3. Ludovic H., fransk författare, den föregåendes son, f. 1834, har gjort sig mest bekant såsom författare af texterna till Offenbachs operetter. Så har han -- oftast i förening med Meilhac -- skrifvit libretterna till Orphée aux enfers (s. å.; "Orfeus i underjorden", s. å.), La chanson de Fortunio (1861; "Fortunios visa", 1862), La belle Hélène (1865; "Den sköna Helena", s. å.), La vie parisienne (1866; "Pariserlif", 1867). La grandeduchesse de Gérolstein (1867; "Storhertiginnan af Gerolstein", 1868), Les brigands (1870; "Frihetsbröderna", s. å.) samt dessutom Carmen m. fl. Bland hans öfriga teaterstycken märkas: La cle de Metella (1862; "En liten nyckel", 1863), dramen Froufrou (1869; "Froufrou", 1870), den poetiskt tänkta och fint utförda interiören L'éte de la Saint Martin (1873; "Eftersommar", s. å.) m. fl. G. har äfven, under titeln Invasion (1872) utgifvit sina personliga minnen från 1870 års krig samt i Monsieur et madame Cardinal (1873) och Les petits Cardinal (1880) lemnat särdeles tilltalande skisser ur det parisiska teaterlifvet och visat sig som fin sedemålare och äkta humorist. Hans senaste arbete är novellen Abbé Constantin (1882), hans kanske mognaste arbete. 1. A. L. Half var en af Norges mest berömda sjökonungar i forntiden. Redan vid tolf års ålder började han sina vikingafärder, sedan han samlat omkring sig en skara af de tappraste män, som funnos i Hördaland och angränsande fylken. Dessa krigare, Halfs rekkar (d. ä. Halfs kämpar), måste underkasta sig stränga lagar. Så t. ex. fingo kämparna ej hafva ett svärd, som var längre än en aln, eller förbinda sina sår förrän efter ett dygns förlopp eller sätta upp tält ombord eller refva segel i storm eller våldföra qvinnor och barn. När de en gång öfverföllos af storm, ville man kasta lott om hvilka som för skeppets lättande skulle springa öfver bord; men någon lottkastning behöfdes ej, då många täflade om att uppoffra sig för stallbröderna och störtade sig öfver relingen under utrop: "Ingen strådöd väntar oss öfver bord". När H. under ständiga segrar svärmat omkring på vikingatåg i aderton år, kom han hem till Hördaland, der hans styffader, Åsmund, under tiden fört regeringen. Åsmund tog väl emot H., svor honom trohetseder och bjöd honom och hälften af hans följe att gästa hos sig. Oaktadt H. varnades af en bland sina kämpar för ett befaradt svek af Åsmund, antog han likväl inbjudningen. Åsmund antände huset, der gästerna efter slutadt dryckesgille insomnat, och när de störtat ut ur elden, blefvo de öfvermannade och nedhuggna af Åsmunds män. Endast två af H:s kämpar, Utsten och Rok den svarte, undkommo; med dem förenade sig H:s morbroder Salve från Njärdö, hvarefter de angrepo och fällde Åsmund samt insatte H:s son Hjör till konung öfver Hördaland. Alla dessa händelser skildras i Halfs saga, som lemnar en liflig framställning af de norska fylkes- och sjökonungarnas lefnadssätt och erbjuder ett särskildt intresse genom många i sagan inströdda verser, hvilka synas vara af en ganska hög ålder. -- Äfven i eddasången Hyndluljóð omnämnes en af H:s kämpar. Th. W. Halfaporna, Prosimiae, zool., hafva af många naturforskare ansetts utgöra en familj inom de fyrhändtas ordning, men pläga numera äfven uppställas som en särskild ordning. Till kroppsbyggnaden äro de smärta och magra; de bakre lemmarna äro i allmänhet förlängda, men hafva i likhet med de främre händer, hvilkas tumme enligt regeln kan sättas mot de öfriga fingrarna, som, med undantag af bakhändernas pekfingrar, vanligtvis hafva platta naglar; svansen är af mycket vexlande längd. Hos alla arter äro ögonen och hos många öronen stora och lämpade för dessa djurs nattliga lefnadssätt. Hårbeklädnaden är mjuk, ullig och tät. Tänderna