Spanien och Portugal ej voro sinnade att godvilligt erkänna. Holland och England voro båda stadda i krig med Spanien. Deras första försök att ernå delaktighet i världshandelns förmåner sågos ingalunda med blida ögon; dessutom voro båda folken, från katolsk synpunkt, kättare och holländarna dertill rebeller. De måste således alltid bereda sig att drifva sin köpenskap med väpnad hand; men detta var för den enskilde ingen lätt sak. Redan de engelske köpmän, som under 1500-talet underhöllo handelsgemenskap med Tyskland och Nederländerna, bortom de stora stapelorterna, hade kallats "merchantadventurers"; der var äfventyret betydligt större. Expeditionerna till de aflägsna farvattnen kräfde äfven ur andra synpunkter dryga omkostnader. Fartygen måste, med hänsyn till såväl resan sjelf som möjligen mötande anfall, byggas starkare samt förses med kraftigare beväring och talrikare bemanning än eljest, och det förlagskapital, som borde nedläggas på de till försäljning eller byte medsända varorna eller möjligen derutöfver i reda penningar medsändes för inköp af de dyrbara tropiska alstren, var så mycket känbarare att umbära, som lång tid åtgick, innan -- i lyckligt fall -- vinsten kunde inhöstas. (Den första holländska ostindiska expeditionen räckte från d. 2 April 1595 till d. 14 Aug. 1597; den första engelska från Maj 1601 till Sept. 1603.) I dessa tider var ännu ej kapitalbildningen på enskildes händer nog stark att den enskilde skulle kunna åstadkomma allt detta och ikläda sig den alltid stora risken; associationen var den enda utvägen. De stora erforderliga beloppen sammanskötos af ett flertal "participanter", och risken delades sålunda på många händer. -- Äfven andra orsaker medverkade till handelskompaniers bildande. I de vilda eller halfciviliserade aflägsna land, dit resorna ställdes, kräfde omsorgen för handelsrörelsens trygga drifvande anläggandet af befästningar och anställandet af fasta agenter. Detta allt och de esomoftast nödiga underhandlingarna om jordinköp o. d. kunde tydligen lättare utföras af ett stort, mäktigt kompani än af den enskilde affärsmannen, liksom ock handelskompaniet bättre än ett antal enskilde kunde beherska och till sin förmån använda marknaden. De förnämsta kompanierna voro de Ostindiska handelskompanierna (ett engelskt, stiftadt 1600; ett holländskt, 1602; ett danskt, 1616; ett franskt, 1664; ett svenskt, 1731 m. fl.), de Vestindiska kompanierna (ett holländskt 1621, ett danskt 1671), det engelska Hudsonbay kompaniet (1670), de Afrikanska l. Guinea-kompanierna (ett svenskt, 1649--67; ett danskt, 1658--1785 m. fl.). Kännetecknande för alla de stora handelskompanierna var, att de åtnjöto stora privilegier och oftast uteslutande monopol. För dessa privilegier och monopol lät dock staten i regeln betala sig ganska hederligt. Såsom exempel derpå kan anföras följande: första holländska privilegiet löstes med 25,000 pf. flämisch, förnyelsen deraf, 1647, med 1 1/2 mill. floriner, den af år 1696 med 3 mill. -- Engelska Ostindiska kompaniet nödgades 1708 bispringa staten med ett lån på 1,200,000 p. st. och fick från 1767 årligen betala 400,000 p. st. -- Det svenska ostindiska kompaniet betalade till staten 100 d. smt. per läst; det af år 1746 skulle för hvarje fartyg, efter lycklig hemkomst, i reda penningar erlägga 50,000 d. smt. till staten samt fick derutöfver ofta nog bispringa med gåfvor och lån, år 1765 med 450,000 d. smt. Monopolet var, kan man säga, vid denna tidpunkt, och när frågan gällde verldshandeln, ett nödvändigt ondt. Absolut skadliga voro deremot de med liknande företrädesrättigheter utrustade föreningar, som bildades för att i en eller annan riktning drifva inrikes handel. Till en början voro framgångarna stora. Holländska Ostindiska kompaniet utdelade under de första 46 åren af sin tillvaro öfver 63 mill. floriner, d. v. s. 10 gånger aktiekapitalet (1606 ensamt 75 proc.). De första åtta expeditioner, som utsändes af det engelska Ostindiska kompaniet gåfvo i samfäld utdelning 171 proc.; de fyra följande 87 1/2 proc. En och annan af det svenska Ostindiska kompaniets expeditioner lemnade öfver 100 proc. i utdelning, och sedan formen af sammanskott för hvarje särskild expedition upphört och en "fast fond" -- d. v. s. en rörelse med verkligt aktiekapital -- år 1753 anordnats, utdelades intill år 1766 tid efter annan såsom vinst å 22 utrustade expeditioner i allt 447 3/4 proc. l. öfverhufvud 32 proc. om året. Dylika erfarenheter lockade till efterföljd. Så t. ex. uppstodo 10 särskilda danska handelskompanier, 12 engelska, 17 franska, 2 holländska, 7 portugisiska, 6 spanska, 5 svenska o. s. v. Men hvarje privilegium bär inom sig ett upplösningsfrö. De lycklige innehafvarna anse sig ej behöfva åt det i gång satta företaget egna synnerligen stora omsorger; ifvern svalnar i samma mån besittningsrätten tryggas, och i stället inträder njutningslystnad. Egoismen hos de enskilde träder alltmer ohöljdt i dagen; de gemensamma angelägenheterna väcka allt mindre intresse. Tjenstemännens antal ökas öfver höfvan, alla omkostnader stiga mer än nödigt, och på ju längre afstånd den egentliga affären drifves, dess lättare blifva försnillningarna att verkställa, dess svårare att upptäcka och bestraffa. Bokhållare funnos vid Hollands Ostindiska faktorier, som hade 2--300 lästers skepp i sjön. Af de fiskaler, som sändes ut att undersöka dessa missförhållanden, afled en efter 3 à 4 års tjenstgöring, efterlemnande en förmögenhet om 300,000 th:r; och generalguvernören Valckenier (1737--41) förde med sig hem "hopsparade" 5 mill. floriner. I det engelska faktoriet i Kanton voro anställda 12 "superkarger" och 8 skrifvare, samtliga slägt med direktörerna; förste superkargen aflönades med 18,000 p. st., den lägste med 4,000 p. st., och dennes göromål var -- att mäta tyg och väga upp thé. Detta såsom exempel på huru långt missbruken gingo. Det ligger i sakens natur att kompani-formen med hänsyn till ekonomiska anordningar, rastlös flit och spekulativ förmåga måste vara den enskilde affärsmannens företag underlägsen. Så snart en erkänd folkrätt infört mera stadga i de internationella förbindelserna, och den