öfvertog han sjelf samma bokhandel och begynte samtidigt egna sig åt en förlagsverksamhet, som hufvudsakligen omfattade diktsamlingar och skönliteratur. Han var dessutom under några år egare och utgifvare af tidningen "Upsala", som sedan jämte hans tryckeri öfvergick till J. Sundvallson. 1852 började han samlingsföretaget "Svenska vitterheten", som var ämnadt att inrymma mest äldre skalders skrifter. I detta verk utkommo: Hedvig Charlotta Nordenflychts, Ol. Rudbecks, Zibets, Hallmans, Kexels, Jak. Wallenbergs m. fl:s vittra arbeten, dels å nyo granskade och ökade, dels första gången samlade; äfven började H. en ny kritisk upplaga af Bellmans skrifter, som dock afbröts. Sysselsättningen med dessa arbeten väckte hos honom tanken att utsträcka denna utgifvareverksamhet äfven till det karolinska skedets skalder, på hvilkas betydelse Atterbom kort förut fäst uppmärksamheten. Sedan H. 1853 blifvit Upsala universitets bokauktionator, egnade han sig också med ifver och uppoffrande uthållighet åt utgifvandet af "Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin", hvars början utkom 1856, och som småningom fortsattes ända till 22 delar (1878). Detta betydande verk, som H. med biträde af några yngre krafter redigerade samt med ytterst obetydligt understöd sjelf förlade, är, trots en och annan svaghet, en hufvudkälla för kunskapen om och studiet af den karolinska tidens författare och hela dess odling. Hans sista företag var en början till en ny upplaga af "Th. Thorilds samlade skrifter" (del, I, 1874; innehållande dikter och strödda uppsatser), hvilket dock afstannade genom hans frånfälle. Död i Upsala d. 29 Jan. 1879. -rn. Hansemann, David Justus Ludwig, tysk statsman, född 1790, öppnade 1817 ullhandel i Aachen och grundade der 1824 ett brandförsäkringsbolag. Inseende Julirevolutionens betydelse för Tyskland, framhöll han 1830, i en mycket illa upptagen promemoria till Preussens konung, Fredrik Vilhelm III, de sociala och politiska farorna af revolutionen och bristerna i provins-landtdagsinrättningen samt föreslog de tyska staternas förening till en förbundsstat. 1838 blef han president i Aachens handelsdomstol, upphörde 1844 med sin affärsverksamhet samt invaldes 1845 i rhenska landtdagen och 1847 i den förenade landtdagen, der han föreslog den tyska tullföreningens omorganisation till ett politiskt förbund under Preussens ledning. I Mars--Sept. 1848 var H. preussisk finansminister och verkade i denna egenskap för större enkelhet och sparsamhet i förvaltningen. Efter sitt utträde ur ministèren blef han chef för preussiska banken och medlem af första kammaren, men ådrog sig genom sin skarpa kritik öfver de nya preussiska författningslagarna regeringens misshag, hvarför han i Mars 1851 afgick från chefskapet för preussiska banken. Han grundade kort derefter det stora "Discontogesellschaft" i Berlin. Efter ett besök i Paris förmådde H. preussiska regeringen att i sin tjenst anställa tidningsmän, som i den utländska pressen försvarade Preussens yttre politik. Död d. 4 Aug. 1864. H. lade i dagen prof på stor statsmannabegåfning. Utom flere arbeten i jernvägsfrågor, i hvilka arbeten han framhöll nödvändigheten af att staten byggde de stora jernvägslinierna, utgaf han bl. a. Preussen und Frankreich (1833), Die deutsche verfassungsfrage (1848), Die deutsche verfassung vom 28 März 1849 (1849) och Das preussische und deutsche verfassungswerk (1850). Hansen, Kristiern, dansk författare, skolföreståndare i Odense under reformationstiden, nämnes i en något yngre handskrift i sammanhang med tre skådespel på knittelvers: "Den utro hustru" -- en grof fars --, "Paris dom" och "Dorotheae komedie", ett slags "mirakel". De sakna alla hvarje slags värde och äro troliligen icke originalarbeten; men jämte det samtida, vida bättre originalstycket "Ludus de sancto Canuto duce", af ökänd författare, äro de de äldsta på danska skrifna skådespel. Genom en lätt märkbar, men försigtigt framträdande sympati för den romerska kyrkan röja de tiden för sin tillkomst. De tre förstnämnda styckena utgåfvos 1874, under titeln "De tre äldste danske skuespil". C. R. Hansen, Christian Frederik, dansk arkitekt, född 1756, död d. 10 Juli 1845, utbildade sig vid konstakademien i Köpenhamn och vann 1779 dess stora guldmedalj. Af sin lärare, den framstående danske arkitekten Harsdorff, insöp han förkärlek för den grekisk-romerska konsten, men han saknade lärarens fina känsla för liniernas och proportionernas skönhet. Efter Harsdorffs död (1799) fick han en vidsträckt verkningskrets, i det han kallades att uppföra de genom 1794 och 1795 års eldsvådor ödelagda offentliga byggnaderna. Kristiansborgs slott, Rådhuset, Frue kirke och Metropolitanskolan reste sig under hans hand ur askan. H. var äfven professor vid konstakademien. Ph. W. Hansen, Christian Frederik, dansk general och minister, född i Helsingör d. 29 Nov. 1788, blef student 1801, juridisk kandidat 1806 och löjtnant 1809, deltog 1828 i fransmännens expedition till Morea, utnämndes 1831 till major och undervisningsdirektör vid "Landkadetakademiet", anställdes 1835 i generalstaben och blef 1842 deputerad i generalkrigskommissariatskollegiet, i hvilken egenskap han medverkade till den nya härordningens genomförande. I Mars 1848 erbjöd man honom att öfvertaga krigsministerportföljen, men han vägrade, blef kommendant på Als och deltog i striderna vid Dybböl d. 28 Maj och 5 Juni samt blef krigsminister i Nov. s. å. Han var en utmärkt administratör och inlade stora förtjenster om härens utrustning, men försvagade genom sin inblandning generalernas handlingsfrihet. I Juli 1851 afgick H. från ministerposten, men intog å nyo samma plats i Jan. 1852 samt var i Bluhmes och Örsteds ministèrer (till Dec. 1854) en utpräglad representant för den byråkratiska och "helstaten" omfattande reaktionen, ehuru han sjelf 1849 hade underskrifvit grundlagen. Under det orientaliska kriget (1853--56) företog H. på egen hand rustningar samt använde medel, som icke blifvit af riksdagen beviljade, hvarför han 1855 tilltalades inför riksrätt, men frikändes. Juli