derstädes. Samtidigt deltog han i arkeologiska utgräfningar och utgaf teckningar af Niketemplet på Akropolis. Från Athen kallades han 1850 till Triest, hvarest han byggde en stor Marinarsenal, och derifrån 1857 till Köpenhamn, som sedermera utgjort platsen för hans verksamhet. Bland hans arbeten derstädes må nämnas Naturhistoriska museet, som sluter sig till univeritetets byggnadskomplex, och det stora Kommunehospitalet. Ph. W. 2. Hansen, Theofilus Edvard, dansk-österrikisk arkitekt, den föregåendes broder, född i Köpenhamn d. 18 Juli 1813, är elev af sin broder och af Hetsch. 1835 fick han konstakademiens mindre guldmedalj, reste några år derefter utrikes och slog sig ned i Athen, hvarest han bl. a. byggde Observatoriet. Med danskt stipendium lemnade han Grekland, men stannade i Wien, hvarest han ännu (1882) är bosatt. Af hans arbeten i sistnämnda stad må framhållas: Vapenmuseet, en del af den stora arsenalen (1855), det nya Konservatoriet (i renaissancestil, 1867), Börsen (1877) och Österrikiska riksdagens hus. 1858 blef H. utländsk medlem af danska konstakademien. Ph. W. Hansen, Carl Christian Constantin, dansk historie- och genremålare, föddes d. 3 Nov. 1804 i Rom, hvarest hans fader, porträttmålaren Hans H. (d. 1828), då uppehöll sig. 1826 och 1829 vann han konstakademiens silfvermedaljer för teckning, hvarjämte han studerade målarekonsten under sin faders ledning, men tog snart intryck af Eckersberg, som just vid den tiden stod i sin fulla kraft. Under sin första period målade H. företrädesvis bilder ur det dagliga lifvet och porträtt. 1835 fick han akademiens resestipendium och begaf sig till Rom, hvarest han stannade i nio år. Äfven der var det ämnen ur folklifvet, som sysselsatte honom, men han målade tillika åtskilliga stämningsfulla smärre arkitekturbilder. Från Rom hemsände han den vackra taflan Föreläsaren på Neapels molo (1840; i Kristiansborgs galleri). Efter sin hemkomst (1844) arbetade han på utsmyckningen af universitetets försal och var, jämte Hilker, sysselsatt dermed i tio år. Sedermera utförde han, utom en serie genialiska porträtt, den stora taflan Öges gästabud (1857; i Kristiansborgs galleri) och Den grundlagstiftande riksdagen (1865), med flere hundra porträtt, bland dem somliga i full kroppsstorlek. 1864 blef han medlem af akademien och 1873 hennes vice-direktör. Död d. 29 Mars 1880. I H:s bättre taflor framträder en väl afvägd gruppering och framför allt i formgifningen en ovanligt säker teknik. Han var äfven omsorgsfull i färgbehandlingen, ehuru han aldrig blef kolorist. Den vackraste färgeffekt uppnådde han i sina freskobilder, dels i universitetets försal, dels i Roskilde domkyrka. I det monumentala måleriet står han som banbrytare i Danmark. Ph. W. Hansen, Jens Andersen, dansk politiker, född i Odense d. 7 Jan. 1806, egnade sig först åt skomakareyrket. 1834 blef han organist och 1835 tillika skomakaremästare i Rudkjöbing, men flyttade derifrån 1838 till Slagelse och 1842 till Köpenhamn. Redan 1831 skref H. politiska artiklar, och 1833 författade han en flygskrift om de kyrkliga förhållandena. 1842 började han att utgifva veckobladet "Almuevennen", som hänsynslöst förde de lägre samhällsklassernas talan gent emot godsegares och ämbetsmäns verkliga eller inbillade förtryck. Under en tid var H. äfven nominell redaktör af "Fädrelandet" och blef såsom sådan en gång insatt på tjugofyra timmars vatten och bröd derför att han icke ville lemna en af domaren begärd förklaring om hvem som skrifvit en viss artikel. 1845 uppträdde H. för första gången som folktalare, vid ett möte i Holbäks amt. H. uppmanade dervid bönderna att misstro alla, som kallade sig deras vänner, och lita endast på sig sjelfva. 1848 kämpade H. med stor bitterhet mot upptagande af kungavalda medlemmar i den grundlagstiftande riksförsamlingen och utsågs sjelf, i Oktober, till ledamot af denna församling, der han inom kort förstod att göra sig gällande. Derefter hade H., endast med ett kort afbrott, ända till sin död säte i folketinget samt 1856--66 derjämte i riksrådet och utöfvade ett stort inflytande. Dels som förslagsställare, dels som "ordförer" för vigtiga utskott medverkade H. till genomförande af många reformer -- i synnerhet sådana, som afsågo en förbättring i de mindre jordbrukarnas ställning och en utveckling af den kommunala sjelfstyrelsen, under det att han både som partiledare och som riksdagstalare genom en skarpsinnig, ofta spetsfundig kritik närde böndernas misstro till de andra samhällsklasserna och särskildt till ämbetsmännen. 1851 blef H. medlem af styrelsen för "Bondevennernes selskab" samt deltog sedermera i stiftandet och ledningen af andra politiska sällskap, som följde efter det nämnda. 1855 blef han ordförande i "Holbäks amts brandassuranceforening" och sedermera i ett djurförsäkringsbolag. (Kort före hans död upptäcktes det, att han i förvaltningen af dessa bolag under årens lopp gjort sig skyldig till stora underslef.) Dessutom fortsatte han utgifvandet af "Almuevennen", som 1856 fick namnet "Morgenposten" och blef daglig tidning, men öfverlemnade 1864 redaktionen åt sin yngre broder, Niels H. (folketingsman 1861--73). Under sin långa politiska bana blef H. ständigt trogen sina demokratiska grundsatser, men gjorde med afseende på de stora nationella och politiska frågorna upprepade gånger betydliga svängningar, i det att han företrädesvis lät leda sig af sin ovilja mot de national-liberale. Så försvarade han 1852--53, i förbund med den byråkratiska reaktionen, helstaten, ehuru han både förut varit och senare blef ifrig eiderdansk (1861 var han t. o. m. medlem af "Dannevirkeforeningen"). 1857 och 1858 uttalade han sig i afgjordt skandinavisk anda, men stämplade 1864 detta som "hjemme-svenskeri" och grundade 1865 "Oktoberforeningen" mellan "de små og de store bönder" samt ingick hemligt aftal med godsegarnas ledare, grefve Frijs, om grundlagens ändring, endast för att derigenom komma sina gamla motståndare inpå lifvet. 1870 var H. en af stiftarna af "Förenade venstern" och blef en af dess ledare, men trängdes under de senare