lära. Svaren trycktes i Cambridge 1649 i form af tvänne bref till motståndaren, i hvilka han med den utsöktaste artighet ådagalägger falskheten af dennes åsigter. Snart började för H:s lära ett verkligt segerlopp, och han fick sålunda redan under sin lifstid se sitt epokgörande verk erkändt af alla, hvilkas erkännande hade något att betyda. Nära fäst vid Karl I, delade han under flere år dennes vexlande öden under stridigheterna med skottarna och med parlamentet samt irrade med honom från det ena stället till det andra, alltefter som krigslyckan vexlade. 1646 tog han afsked ur konungens tjenst och fann för sina återstående dagar en fristad hos sina bröder, med hvilka han var förbunden med den innerligaste vänskap. -- Befattningen hos Karl I hade icke inkräktat på H:s vetenskapliga forskningar: tvärtom hade han af konungen erhållit ett mycket kraftigt understöd, i det till hans förfogande stälts djuren i Windsors park. Redan i boken om blodomloppet egnade H. mycken uppmärksamhet åt frågan om djurens utveckling, och sina arbeten åt detta håll fortsatte han ända till sin lefnads slut. På sin vän Ents enträgna uppmaningar lemnade han 1651 sina iakttagelser till offentligheten (Exercitationes de generatione animalium). Bland de många beaktansvärda saker detta verk innehåller må endast framhållas, att der första gången är uttaladt det ryktbara ordet omne vivum ex ovo, (ägget allt lefvandes ursprung), i och med hvilket H. i läran om den organiska naturen införde första tanken på en enda gemensam, hela naturen genomgående utvecklingsprincip. Vidare lärde H. att djurkroppen icke, såsom före honom antogs, med ens uppstår fullfärdig i alla sina delar, utan att den utvecklas, så att efter hand och småningom den ena delen efter den andra bildas och lagras vid de förr uppkomna (epigenesis). -- Men äfven åt andra håll af de medicinska vetenskaperna vände H. sin forskning. Hans anmärkningar om hjertats och blodkärlens jämförande anatomi (i boken om blodomloppet) ställa honom i främsta ledet bland den jämförande anatomiens grundläggare. Hans uttalanden i brefven till Riolan om den patologiska anatomiens uppgift och nytta uppställa ett fullständigt program för denna vetenskap, såsom hvars grundläggare han otvifvelaktigt skulle hafva helsats, så framt den patologiska anatomi, om hvilken han på nyssnämnda ställe talar, verkligen hade kommit till stånd. -- 1652 lät han åt College of physicians, i hvars krets han utfört sin stora lifsgerning, uppföra en ståtlig byggnad i romansk stil. Af tacksamhet derför lät kollegiet i sin stora sal uppställa H:s bröstbild i marmor. 1656 skänkte H. ytterligare en betydlig penningesumma till kollegiet. Han qvarstod vid kollegiet som professor till 1655. Död d. 3 Juni 1657. -- H:s skrifter utgåfvos samlade 1766 af College of physicians. Till engelskan öfversattes de af Willis och utgåfvos af Sydenham society 1847. Boken om blodomloppet är dessutom öfversatt till tyska (1878) och franska (1879). R. T-dt. Harvey [harvi], Sir George, skotsk målare, f. 1806, visade tidiga anlag för teckning. Då han sattes i bokhandel i Edinburgh, fick han i början endast tillfälle att öfva sig på egen hand; men snart började han verkliga studier och gjorde då så raska framsteg, att han efter tvänne år kunde taga del i en utställning i landsorten. Då de skotska målarna 1826 grundade ett samfund efter förebilden af Royal academy i London, blef H. ledamot af detsamma. Han målade historietaflor, genre- och landskapsbilder. Bland de först nämnda märkas flere religiösa scener, som blifvit populära bland Skotlands puritaner. Af hans genrebilder, i hvilka han anses hafva lyckats bäst, äro flere berömda, och hans landskap, som skildra melankoliska vyer i Skotlands bergstrakter äro äfven anmärkningsvärda. H. dog i Edinburgh 1876. C. R. N. Harwich [haridsj], stad i engelska grefskapet Essex, på en smal landtunga, s. om Stours mynning. 7,810 innev. (1881). Tillverkning af cement samt artificiella gödningsämnen. Hafsbad. Hamnen är en af de bättre på östra kusten, men inloppet är farligt. Harz l. Harzgebirge (ursprungl. Hart, "skog"), den nordligaste leden i Tysklands bergssystem, isolerad och skarpt afsöndrad från den omgifvande slätten, ligger mellan floderna Leine och Saale samt har en areal af 2,045 qvkm., hvaraf 738,5 qvkm. tillhöra Braunschweig, 683 qvkm. preussiska prov. Hannover, 497 qvkm. preuss. prov. Sachsen och 126,5 qvkm. Anhalt. Största längden, från Seesen i v. till Hettstädt i ö., är omkr. 90 km., största bredden, mellan Blankenberg i n. och Walkenried i s., omkr. 30 km. Bergets stigning är brantast i n., der det med sina högsta delar uppstiger omedelbart från slätten; äfven i v. sluttar det tämligen skarpt mot Seesen-dalen, hvaremot det långsamt sänker sig i ö. och s. Berggruppen består af en oregelbunden serie platåer, som här och der höja sig i rundade toppar, och genomskäres i olika riktningar af smala, djupa dalar. Den nordöstra, högre delen af berget kallas Oberharz, den sydöstra, lägre och vidsträcktare delen Unterharz, under det de nordvestra och sydvestra sluttningarna benämnas Vorharz. Brockengruppen, som skiljer Ober- och Unterharz, räknas i allmänhet till det förra. De högsta topparna i Oberharz äro: Brocken (1,140 m.), Heinrichshöhe (1,037 m.), Grosse och Kleine Königsberg (1,029 och 1,027 m.) och Wormberg (971 m.) samt i Unterharz Auersberg (570 m.) och Victorshöhe (537 m.). Den öfre geologiska formationen i berget är öfvervägande gråvacka och lerskiffer, genom hvilka granit här och der skjuter fram. H. är synnerligen rikt på malmer: silfver, guld, jern, bly och koppar m. m., och står i mineralrikedom näst efter Erzgebirge bland Tysklands berg. Dessutom brytas marmor, granit, alabaster m. m. och vid östra foten finnas flere gifvande saltkällor. De stora skogar, som betäcka bergssidorna (i Oberharz mest barrskog, i Unterharz öfvervägande löfskog), gifva upphof till en ansenlig trävaruexport. Jämte hufvudnäringarna: bergsbruk, skogs- och boskapsskötsel samt (väsentligen i Unterharz) åkerbruk, utgöra insamling af skogsbär, träsnideri, spetsknyppling och handel med sångfoglar vigtiga binäringar