d. v. s. flandrisk väfnad. De äldre svenska och norska mönstren, med sina långsträckta, stela, i rader ställda figurer, tyckas i all sin landtliga råhet häntyda på gamla, medeltida förebilder, som blifvit århundraden igenom traditionelt upprepade. Prof finnas såväl i Nordiska museet som i Svenska Slöjdföreningens och i Södermanlands fornminnesförenings museum. -- Den skånska, s. k. "rödlakans"-väfven har vissa likheter med de gamla basse-lisse-väfnaderna, liksom den svenska "flossa-väfnaden" påminner om de franska savonnerierna. Upk. Haute-taille [åt-taj], Fr., hög tenor. A. L. Hauteville la Guichard [åtvill la gisjar], en by i depart. Manche i Frankrike, 13 km. n. ö. från Coutances. Omkr. 1,400 innev. Historiskt bekant såsom Tancrède de H:s födelseort. Haute-volée [åt-våle], Fr., hög rang, personer af hög rang; den förnäma verlden, de förnämste inom ett samhälle. Haut goût [å-gou]. Se Goût. Hautpoul [åpou]. 1. Marie Constant Fidèle Henri Amand marquis d'H., fransk general, f. 1780, d. 1853, deltog i Napoleons fälttåg och utmärkte sig bl. a. i slagen vid Wagram (1809) och Dresden (1813). Vid restaurationen var han en af de förste, som hyllade Ludvig XVIII, och blef sedan bourbonerna trogen till sin död. Han utnämndes 1819 till brigadgeneral, 1823 till generalinspektör i Pyrenédeparteinenten och senare till generalinspektör öfver kungliga artilleriskolan. 1833 begaf han sig till Prag för att tjenstgöra såsom guvernör för hertigen af Bordeaux, men vände snart tillbaka till Frankrike. -- 2. Alphonse Henri, grefve d'H., fransk general och senator, den föregåendes broder, f. 1789, blef 1806 löjtnant, deltog i fälttågen i Preussen, Polen och Spanien samt tillfångatogs 1812 af engelsmännen vid Salamanca. Efter första Paris-freden återkommen från England till Frankrike, befordrades han till öfverste och anförde under 1823 års spanska fälttåg ett gardesregemente. Han utnämndes 1828 till generalmajor, 1830 till expeditionschef i krigsdepartementet och 1841 till generallöjtnant. I Okt. 1849 blef han krigsminister, men lemnade året derefter denna plats och begaf sig då såsom generalguvernör till Algeriet, hvarifrån han återkallades 1851. Af Napoleon utsågs han efter statsstrecket d. 2 Dec. 1851 till medlem af senaten och storreferendarie vid denna kår. Död 1865. Haut-relief [å-rölieff], Fr. Se Relief. Haut-Rhin [å-räng], departement i Frankrike, sedan 1878 den officiella benämningen på området ("territoire") Belfort. Areal 610 qvkm. 73,593 innev. (1881). Haüy [ayi], René Just, fransk mineralog, född 1743, utnämndes 1764 till lärare vid College de Navarre och ingick i det andliga ståndet. Sina lediga stunder använde han till botaniska studier; en tillfällighet bragte honom att egna sig åt mineralogien. Han tappade i golfvet en kalkspatskristall och kom vid undersökning af bitarna att tänka på den geometriska lagen för kristallformerna. 1784 offentliggjorde han sitt epokgörande kristallografiska system i Essai d'une théorie sur la structure des cristaux och blef på grund af detta arbete invald i franska vetenskapsakademien. Mineralogien har dessutom honom att tacka för flere andra arbeten af första rang, såsom Traité de minéralogie (1801; 2:dra uppl. 1822), Traité des caractères physiques des pierres précieuses (1817) och Traité de cristallographie (1822). Derjämte gjorde han vigtiga upptäckter i elektricitetsläran (pyroelektriciteten) och utgaf deri bland annat Exposition raisonnée de la théorie de l'electricité et du magnetisme (1787). Dessutom skref han i "Journal des mines", "Journal d'histoire naturelle" och "Annales du musée" en mängd värdefulla uppsatser. H. blef 1793 ledamot af kommissionen för bestämmande af mått och vigter och 1794 konservator vid Cabinet des mines samt utnämndes 1802 till professor vid Muséum d'histoire naturelle. Vid revolutionens utbrott blef han fängslad, emedan han hörde till de prester, som icke ville aflägga ed på författningen. Hans lif räddades emellertid af Geoffroy S:t Hilaire. Efter Napoleons fall afsattes H. af restaurationens män från sina ämbeten och tillbragte sina sista lefnadsår i stor fattigdom. Död d. 3 Juni 1822. Havaii, den sydligaste och största af Havaii-öarna. Arealen 11,356 qvkm. 17,034 innev. (1878). Ön har formen af en triangel. På den vestra sidan följer efter en smal, flack kustremsa af svart lava en brant upphöjning af 300--450 m. höjd, som är beklädd med tät vegetation, men hvars porösa mark genast uppsuger vattnet och förhindrar uppkomsten af hvarje vattendrag. En direkt motsats dertill är den nordöstra sidan, som till 300--550 m. höjd uppstiger ur hafvet med lodräta väggar, utför hvilka otaliga bäckar störta sig i hafvet. På sydöstra sidan höjer sig det kala, trädlösa landet med sakta stigning från stranden till öns inre. Detta utgöres af en högslätt af 1,000--1,200 m. höjd, af hvilken endast mindre sträckor äro odlingsbara. Större delen upptages af de med lava betäckta sluttningarna kring öns fyra vulkaner: Mauna Kohala längst i n. (1,752 m.), hvilken för längesedan är utslocknad, Mauna Hualalai, på vestra sidan (2,522 m.), som hade ett utbrott senast 1801, Mauna Kea, ögruppens högsta berg (4,208 m.), om hvars verksamhet i den historiska tiden ingenting är bekant, samt Mauna Loa (4,145 m.), som liksom den ö. derom belägna kratern Kilauea ännu ofta har utbrott. Havaiiöarna l. Sandwichöarna, ögrupp i norra delen af Stora oceanen, mellan 18° 54' och 22° 2' n. br. samt 155° och 161° v. lgd fr. Gr. Gruppen består af åtta bebodda öar: Havaii, Maui, Kahulaui, Lanai, Molokai, Oahu, Kauai och Niihau, samt fyra obebodda: Nihoa, Kaula, Lehua och Molokini, och har en areal af 16,946 qvkm. Öarnas kuster äro branta, sällan omgifna af ref; ankarplatserna äro få, och blott en god hamn finnes (på Oahu). Öarna äro bergiga, men nå ej snögränsen, samt äro alla af vulkaniskt ursprung. På en af dem (Havaii) äro de vulkaniska krafterna ännu i verksamhet, men på alla de öfriga hafva de hvilat under obestämd tid. Klimatet är synnerligen sundt. Nordöstliga