jordiska anhöriga, Maria och Josef, i stilla förtrolig samvaro, sysselsatta med något husligt arbete, betraktande barnets lek, vakande öfver dess slummer o. s. v., således ej inbegripna i någon betydelsefullare handling, utan visande bilden af ett lugnt, idealt familjelif i allmänhet. Såsom biperson förekommer ofta den lille Johannes döparen, men äfven hans moder, Elisabeth, samt jungfru Marias moder, den heliga Anna, stundom hela hennes slägt: fadern Joakim, halfsystrarna Maria Salome och Maria Kleofas med deras män, Zebedeus och Alfeus, samt barn, stundom äfven andra heliga, såsom den heliga Katarina, hvars mystiska trolofning med Jesusbarnet ofta är framställd. Ämnena till dessa bilder äro hemtade ur legender och apokryfiska skrifter, såsom Jacobus' protevangelium och "Historien om Jesu barndom". Den konstnärliga behandlingen tillhör företrädesvis renaissancen och derpå följande perioder, då det rent menskliga draget i de heliga historierna träder i förgrunden i motsats till medeltidens mystiska och symboliska uppfattning. Som den främste mästaren i återgifvandet af dessa ämnen torde Rafael få anses. Många både italienska och nordiska konstnärer hafva dock med stor framgång behandlat samma motiv. Under den egentliga medeltiden förekommer den heliga familjen i här angifven mening knappast såsom föremål för konstnärlig framställning, men väl såsom vittne till eller deltagare i någon särskild biblisk tilldragelse, såsom Jesu födelse, herdarnas tillbedjan, konungarnas tillbedjan, flykten till Egypten o. s. v. Från framställningarna af den heliga familjen plägar man skilja Madonna- eller Mariabilderna, hvilka stundom genom tillfogande af flere bipersoner kunna blifva ganska figurrika (jfr Heligt samtal). Upk. Heliga grafven. Se Jerusalem. Heliga jungfrun kallas af katolikerna Jesu moder, Maria. I den mån som kyrkans lära om Kristi person utbildade sig och antog bestämda drag, tillerkände man äfven hans moder en undantagsställning och erkände henne såsom helig. Då föreställningen om det ogifta lefnadssättet såsom vilkor för en högre sedlig fullkomlighet alltmer vann insteg bland de kristne, började man anse, att denna heliga qvinna var jungfru icke endast då, när hon till följd af en underbar aflelse -- såsom tvänne evangelier berätta -- födde Frälsaren, utan äfven sedermera förblef det. I senare hälften af 4:de årh. bekämpade derför kyrkofadern Epiphanius såsom ett kätteri de af honom s. k. antidikomarianiternas (se d. o.) åsigt att Maria efter Jesu födelse födt barn med Josef. Ännu mera upphöjdes Jesu moder, sedan kyrkan i 5:te årh. fördömt Nestorius' lära. Enligt denna kunde Maria kallas endast Kristusföderska, men kyrkan erkände henne deremot såsom Gudaföderska. Från 5:te årh. kan man egentligen räkna uppkomsten af en Mariakult inom kyrkan. Sedermera stegrades denna kult allt mera. Maria ställdes i spetsen för hela helgonskaran. Böner riktades till henne både vid den offentliga gudstjensten och den enskilda andakten. Kyrkofester inrättades till hennes ära (utom Marie bebådelse och besökelse firade man äfven hennes himmelsfärd). Hos den stora massan blef hon föremål för en nästan gudomlig dyrkan. Otaliga underverk tillskrefvos henne. I de sydeuropeiska landen synas qvarlefvor af de olympiska gudinnornas dyrkan hafva från den grekisk-romerska hedendomen bibehållit sig och sammansmält med Mariakulten, liksom i de nordiska landen -- der under medeltiden den heliga jungfruns dyrkan var mycket allmän -- minnen från de forna åsynjornas (åsalärans gudinnors) kult. Jfr Aflelse 2. Heliga krig kallas i Greklands historia de krig, hvilka tid efter annan företogos till afvärjande och bestraffande af verkliga eller föregifna förgripelser mot det såsom gemensam nationalhelgedom betraktade och under det amfiktyoniska förbundets (se Amfiktyoner) skydd stående templet i Delfi. Man urskiljer hufvudsakligen tre sådana krig. Det första af dessa (600--590 eller 596--586 f. Kr.) fördes af tyrannen Kleisthenes i Sikyon i förbund med Athen mot städerna Krisa och Kirrha i Fokis, hvilka utkräfde skatt af de till Delfi anländande pilgrimerna och till straff derför efter hårdnackadt motstånd ödelades. Det andra heliga kriget (448 f. Kr.) företogs af Sparta mot fokierna, hvilka hade underlagt sig staden Delfi och understöddes af athenarna. Det tredje heliga kriget (357--346 f. Kr.) var en fejd mellan tebaner, lokrer, tessaler m. fl. å ena sidan och å den andra återigen fokierna, hvilka denna gång anklagades för att hafva tillegnat sig och uppodlat ett åt den delfiske guden helgadt område. Detta krig, hvilket fördes med den största förbittring och slutade ned fullständig sköfling af de flesta fokiska städer, blef ödesdigert för hela Grekland, emedan de förbundne, ur stånd att på egen hand kufva fokiernas motstånd, inkallade konung Filip II af Macedonien såsom utförare af amfiktyonernas beslut och sålunda gåfvo honom ett efterlängtadt tillfälle till inblandning i Greklands angelägenheter. A. M. A. Heliga landet. Se Palestina. Heliga ligan (Ital. Liga santa), namn på åtskilliga förbund under 1500- och 1600-talet. De förnämsta voro den mot Frankrike riktade heliga ligan 1511 mellan påfven Julius II, Ferdinand den katolske af Spanien, republiken Venezia och (efter en tid) Henrik VIII af England; heliga ligan i Nürnberg 1538, bildad af tyske konungen Ferdinand, hertigarna Georg af Sachsen. Henrik af Braunschweig m. fl. katolske furstar till motvigt mot schmalkaldiska förbundet; heliga ligan i Cognac 1526, som ingicks mellan Frans I af Frankrike, påfven Klemens VII, republiken Venezia m. fl. emot kejsar Karl V. Jfr Liga. Heliga romerska riket af den tyska nationen (T. Heiliges römisches reich deutscher nation), tyska rikets officiella namn åren 962--1806. Genom Karl den stores kröning till kejsare, 800, återupplifvades det af germanerna 476 störtade vestromerska riket; och då Tyskland efter det karolingiska rikets delning (midten af