tillväxt ligger icke endast deruti att 4,000 km. af Afrikas kust upptäcktes under hans medverkan, utan ock deruti att hans verksamhet utgjorde en eggelse till de stora upptäcktsfärder, som företogos efter hans död. Henrik. 1. Hertig af Bordeaux, grefve af Chambord. Se Chambord. -- 2. Hertig af Aumale. Se Aumale 4. Henrik af Beaufort. Se Beaufort. Henrik Hartmanni, biskop i Åbo, nämnes 1355 som domprost i Åbo. När biskop Hemming 1366 aflidit, skall H. af domkapitlet enhälligt blifvit vald till dennes efterträdare. Påfven hade dock, redan under Heminings lifstid, förbehållit sig rätten att vid inträffad ledighet sjelf besätta Åbo biskopsstol. Det blef derför nödvändigt för den valde att begifva sig till Avignon -- påfvarnas dåvarande residens -- för att vinna den helige faderns konfirmation. En sådan resa företog H. äfven, och med önskad påföljd -- påfvens stadfästelsebref är dagtecknadt d. 5 Okt. 1366 --, men han dog på återvägen till hemlandet, 1368. Tvänne genom honom utverkade bullor, bägge af d. 22 Okt. 1366, tillförsäkra den finska kyrkan åtskilliga förmåner. I den ena tager nämligen påfven den finske biskopen, kyrkan äfvensom hela presterskapet i sitt synnerliga skydd och bekräftar dem i besittningen af all deras närvarande och framtida med rätta förvärfvade egendom. I den andra bullan tillerkänner påfven biskop H. rättighet att efter eget godtfinnande besätta vissa gäll, hvilkas bortgifvande dittills varit påfven ensam förbehållet. R. H. Henriksmässan (Hindersmässan). Se Örebro. Henriot l. Hanriot [angriå], François, fransk revolutionsman, f. 1761, kom såsom ung till Paris, der han hufvudsakligen lefde af bedrägerier. Slutligen erhöll han anställning vid tullen, men afskedades, emedan han natten mellan d. 12 och 13 Juli 1789 bistod de upproriske vid förstörandet af tullhuset. Sedermera satt han en tid på Bicêtre för stöld. När han 1792 sluppit ut ur fängelset, gjorde han sig bemärkt genom sitt deltagande i upproret d. 10 Aug. och Septembermorden s. å. samt blef till belöning för ådagalagd mandom sektionschef i nationalgardet. Den 31 Maj 1793 blef han i Santerres ställe öfverbefälhafvare öfver nationalgardet, och i spetsen för detsamma genomdref han d. 2 Juni s. å. girondisternas störtande. Ett villigt redskap i Robespierres händer, öfvervakade han mass-afrättningarna under de följande månaderna. Han föll också på samma gång som sin mästare. Den 9 Thermidor år II (d. 27 Juli 1794) förklarades han fogelfri af konventet, och då hans försök att spränga detta misslyckades, flydde han till stadshuset, hvarest han af en af sina stallbröder kastades ut genom fönstret ned i en rännsten. Der hittades han half död af konventets män, hvilka den följande dagen afrättade honom tillsammans med Robespierre och fyra andra skräckmän. Henriquel-Dupont [angrikell-dypång], Louis Pierre, fransk kopparstickare, född i Paris 1797, började studera måleri under Guérin, men öfvergick sedan till kopparstickarekonsten, som han studerade under Bervic, hvarefter han 1818 öppnade egen verkstad, der han utförde illustrationer för bokhandeln och planscher för det kungliga museet. I 1822 års Salon utställde han sitt första stick, Porträtt af en ung qvinna med sitt barn, efter van Dyck, och erhöll derför genast medalj. Han har sedan dess under sitt långa lif hufvudsakligen egnat sig åt framställning af den franska konstens bästa verk. Hans arbeten äro otaliga, vittnande om en skicklighet och en samvetsgrann ihärdighet, som gjort honom till en af de ypperste gravörer i vår tid. Af hans många mästerliga gravyrer må nämnas flere af Delarochcs mest berömda kompositioner, såsom Kristi grafläggning, Lord Strafford pä väg till schavotten, Cromwell vid Karl I:s likkista och framför allt L'hémicycle i École des beaux arts; vidare arbeten af Ary Scheffer och Ingres samt Hersents numera tillintetgjorda och blott i H:s gravyr existerande tafla, Gustaf Vasa tager afsked af Sveriges ständer (kallad "L'abdication de Gustave Vasa"), hvilket särskildt för svenskar intressanta blad finnes utstäldt i gravyrsamlingen i Nationalmuseum. C. R. N. Henry [henri], Patrick, amerikansk statsman, f. 1736, son till en från Skotland utflyttad landtbrukare, som bosatt sig i Virginia. Sedan H. misslyckats såsom affärsman, slog han sig vid 24 års ålder på advokatyrket, som småningom förvärfvade honom rykte och förmögenhet. Från första stund uppträdde han djerft och kraftigt mot Englands anspråk att beskatta kolonierna. 1765 blef han vald till medlem af Virginias parlament, der han utmärkte sig såsom upphofsman till vissa beslut mot stämpelakten, hvilka bland annat innehöllo ett påstående att kolonien ensam hade rätt och makt att pålägga sina innevånare skatter och pålagor. 1769 var han en bland de parlamentsledamöter, som ingingo en förening att icke införa några engelska varor till kolonien, så länge de 1767 pålagda tullarna icke blifvit upphäfda. H. var ledare af det demokratiska partiet i Virginia och en af de förste, som uppgåfvo all tanke på en försoning med moderlandet. 1774 blef han vald till deputerad i den första kontinentala kongressen i Filadelfia, men hans framgång der såsom talare kunde icke dölja hans brister såsom praktisk statsman. Han blef medlem af den andra kongressen 1775 och af konventionen i Virginia 1776, som blifvit utsedd att "taga vård om republiken", sedan den kunglige guvernören flytt. Den uppsatte en ny konstitution och valde H. till Virginias förste republikanske guvernör, hvilket ämbete han äfven innehade 1777--78 och 1784--86. H. dog 1799. Han var utan uppfostran och studier samt hyste hela sitt lif motvilja mot läsning; men en stor naturlig vältalighet, understödd af en eldig energi, praktisk förslagenhet och skarp insigt i andras känslor och karakter, ställde honom i spetsen för hans yrke och gaf honom en framstående ställning i kongressen. Hans enkla, nästan grofva sätt och muntra lynne gjorde honom högeligen populär. A. B. B.