eller homoklin befruktning genom öfverförande af frömjöl från ståndare till pistill i samma blomma möjlig, men genom särskilda anordningar med afseende på ståndarnas och pistillernas förhållande till hvarandra är en dylik sjelfbefruktning i de flesta fall förekommen. 1. F. B. 2. O. T. S. Hermafrodit-kula (se Hermafroditos), artill., var en förenad spräng- och brandbomb, som uppfanns 1704 af generalfälttygmästaren frih. J. Sjöblad (d. 1710). H. W. W. Hermafroditos (Lat. Hermaphroditus), Grek. mytol., en son af Hermes och Afrodite (deraf hans namn), med hopplös kärlek älskad af källnymfem Salmakis i Karien, på hvars böner gudarna slutligen förenade dem till en dubbelgestalt af man och qvinna. Denna af den romerska skalden Ovidius återgifna och sannolikt först från den alexandrinska tiden härrörande saga torde hafva sin grund i sammansmältningen af grekiska och orientaliska religionsbegrepp. Afbildandet af hermafroditer, eller den konstnärliga föreningen af manliga och qvinliga kroppsformer, är en uppgift, hvarpå grekernas plastiska konst under antikens senare århundraden ofta försökte sig. A. M. A. Herman I (Hermann), pfalzgrefve af Sachsen och landtgrefve af Thüringen, blef 1180 pfalzgrefve och följde s. å. sin äldre broder, landtgrefve Ludvig III den milde af Thüringen, i kriget mot Henrik Lejonet af Sachsen, men föll i slaget vid Weissensee i sin fiendes händer. Redan året derefter blef han frigifven. Efter Ludvigs död, 1190, ärfde han Thüringen. I de efter kejsar Henrik VI:s död, 1197, rasande striderna mellan motkonungarna Filip af Schwaben och Otto IV deltog han än på den ena, än på den andra sidan och förenade sig slutligen 1212 med dem, som valde Fredrik II af Sicilien till konung. Död 1217. Enligt sagan var det han, som anordnade det s. k. sångarekriget på Wartburg. Herman (Hermann), grefve af Wied, kurfurste och ärkebiskop af Köln, f. 1477, uppfostrades för det andliga ståndet och blef 1515 enhälligt vald till kurfurste och ärkebiskop af Köln. I början uppträdde han som motståndare till reformationen, röstade på riksdagen i Worms 1521 för aktsförklaringen mot Luther och förföljde dennes anhängare i Paderborn, der han 1532 blifvit biskop. Nogsamt insåg han de stora bristerna i den katolska kyrkan, men han ville ej på bekostnad af kyrkans enhet vinna dess reformation. Efter hand mognade hos honom beslutet att, utan brytning med påfven, söka åstadkomma en förbättring af den kyrkliga läran och förvaltningen inom sitt stift. Begynnelsen af H:s reformatoriska verksamhet kan man datera 1536, då han på en provinssynod framlade och genomdref sina första reformförslag. Stödd på de verldsliga stånden och en del af presterskapet, fortgick han på reformationens bana, men väckte derigenom stort missnöje hos pluraliteten af stiftets presterskap, hvilket slutligen vände sig till påfven med klagomål öfver sin biskops kätterier. Påfven förklarade H. afsatt (1546), och denne, trött på striden, lemnade 1547 Köln utan att göra försök till motstånd samt bosatte sig i Wied, der han dog 1552. Hermanarik. Se Ermanarik. Hermandad l. Heliga hermandad (Sp. Santa hermandad, "heligt brödraskap") kallades de föreningar, som Kastiliens och Aragoniens städer under medeltiden ingingo till landsfredens upprätthållande och den offentliga säkerhetens skydd, i synnerhet mot adelns öfvervåld. I Aragonien uppstod den första hermandad i midten af 1200-talet, i Kastilien 1282. 1295 öfverenskommo Kastiliens och Leons borgare att hämnas hvarje en adelsmans ingrepp i deras rättigheter. Lagstadgad ordning erhöll den numera s. k. heliga hermandad 1486 i Kastilien och 1488 i Aragonien, då Isabella och Ferdinand den katolske under sin ledning förenade alla städerna i ett väpnadt förbund till motvigt mot riddareordnarnas ständigt slagfärdiga härar. Liksom den tyska Hansan underhöll heliga hermandad egen här och tillsatte egna domare, hvilka egde döma och bestraffa hvar och en, som störde landsfriden, af hvad stånd han än vore: icke ens kyrkans asylrätt kunde skydda den brottslige. Sedan konungamakten ej längre behöfde dess bistånd, förlorade heliga hermandad sin betydelse. Vid midten af 1500-talet var heliga hermandad endast namnet på den polisstyrka till häst och till fots, som vakade öfver lugnet på landsvägarna, men äfven denna form af hermandad upphörde med tiden. Hermann, Tysklands nationalheros. Se Arminius. Hermann, Johann Gottfried Jakob, tysk filolog, född i Leipzig d. 28 Nov. 1772, började 1786 studera vid denna stads universitet, der han 1794 blef docent, 1798 e. o. professor i filosofi, 1803 professor i vältalighet samt 1809 derjämte professor i poesi. Utom från den akademiska katedern verkade H. väckande på sina lärjungar dels i det af honom stiftade "Griechischc gesellschaft", dels såsom direktor (sedan 1834) för filologiska seminariet. Död d. 31 Dec. 1848. -- H. utöfvade en banbrytande verksamhet på den antika metrikens, grammatikens och textkritikens område. Han gick tillbaka till de gamla metriska skriftställarnas läror, som han fullständigade, men sökte derjämte uppställa de allmänna lagarna för metrisk komposition (De metris poëtarum græcorum et romanorum, 1796; Elementa doctrinæ metricæ, 1816, och Epitome doctrinæ metricæ, 1818; 4:de uppl. 1869). Grammatikens uppgift var, enligt H:s åsigt, att förklara språkets väsende och byggnad ur menniskoförnuftet sjelf. Han lemnade derför den uttrampade empiriens väg och införde med sina arbeten De emendanda ratione græcæ grammaticæ (1801) och Libri IV de particula [án] (1831) en rationel behandling af det grammatiska stoffet. Såsom kritiker satte han mindre förtroende till resultaten af en torr undersökning af handskrifter än på sin egen ingifvelse: fann han ett ställe i texten förderfvadt, satte han utan tvekan in hvad, enligt hans lifslefvande uppfattning af forntiden, författaren skulle kunnat skrifva. Derför sakna hans konjekturer också ej sällan all yttre sannolikhet för sig. H. sysselsatte sig mest med de grekiska tragöderna. Han fullbordade (1823) den