Stockholm d. 25 Juli 1789. Han hade 1744 fått adlig, 1762 friherrlig och 1771 greflig värdighet. H. var en af sin tids utmärktaste ämbetsmän. I ämbetsstilen införde han ett nyare och lättare uttryckssätt, och det var till följd af dessa "snillegåfvor, förvarade i rikets handlingar", som Gustaf III gaf H. en plats i Svenska akademien vid dess instiftande, 1786. A. B. B. 3. Hermanson, Johan von, militär, den föregåendes broder, född i Upsala d. 8 Mars 1726, antogs 1741 såsom volontär vid fortifikationen, adlades jämte sina syskon 1744 och utnämndes 1746 att vara konduktör vid skånska brigaden af fortifikationen. För att vidare utbilda sig trädde han s. å. som löjtnant i fransk tjenst och deltog under marskalkens af Sachsen befäl 1747 i segern vid Laffeld och eröfringen af Bergen op Zoom samt 1748 i Maestrichts belägring. 1756 blef H. major vid fortifikationen, trädde 1757 i österrikisk tjenst och utmärkte sig i drabbningen vid Kollin samt under de följande krigsrörelserna, som tvungo preussarna att utrymma Böhmen. Han ledde ock s. å. belägringsarbetena mot fästningen Schweidnitz, som i Nov. nödgades kapitulera. 1758 återvände H. till fäderneslandet, deltog (sedan 1760) i det s. k. pommerska kriget, hvarunder han utmärkte sig vid försvaret af Malchin, och sändes derefter till Finland för att befästa Sveaborg och militäriskt undersöka Sveriges gräns mot Ryssland. 1766 blef han öfverste vid fortifikationen, 1778 generalmajor samt 1784 generalqvartermästare och direktör för fortifikationen. Vid ryska krigets utbrott (1788) medföljde han konungen till Finland och deltog senare på året i anstalterna till Göteborgs försvar. Derefter uppdrogs åt honom att sörja för svenska skärgårdens befästande. 1791 tog han afsked ur krigstjensten och afled på Rynge gård, nära Ystad, d. 19 Nov. 1793. I det politiska lifvet vid riksdagarna deltog H. ganska lifligt, bl. a. 1789, då han hörde till motståndarna mot konungens envåldsplaner. -- 1790 valdes han till led. af Vetenskapsakademien. A. B. B. Hermansson, Johan. Se under adliga ätten Hermanson. Hermanubis. Se Anubis. Hermas, en af de trosbröder, hvilka Paulus i sitt romarebref helsade (16: 14), var, enligt den kyrkliga traditionen, författare till Herden (Grek. Poimen), en skrift, som den afrikanska kyrkan i 3:dje årh. räknade till Nya testamentets kanon. Redan i slutet af 2:dra årh. visste man emellertid inom den romerska församlingen berätta, att den verklige författaren var en annan H., broder till romerske biskopen Pius (eft. 140). Småningom upphörde boken att räknas till de kanoniska. Men ännu i "Codex sinaiticus" är den upptagen bland Nya test:s skrifter. Den består af 1) syner, 2) förmaningar, 3) liknelser. En ängel införes talande, som uppenbarar sig för H. i skepnad af en herde. Kristendomen framställes såsom tro på den ende Guden -- hvilkens son (logos) l. ängel uppenbarat sig i Jesus från Nazareth till menniskornas frälsning -- och såsom lydnad för den genom Jesus fullkomnade lagen. Bokens hufvudsyfte är att förmå syndare till bot och bättring, innan Guds rikes sak på jorden afgöres och de försumlige för alltid utestängas. Den har länge varit känd blott i latinsk öfversättning, men har i vårt årh. i grekisk grundtext blifvit funnen först i en särskild handskrift på berget Athos och några år senare såsom en beståndsdel af den sinaitiska codex. Hermbstädt, Sigismund Friedrich, tysk teknolog, f. 1760, d. 1833, egnade sig åt farmacien med stor ifver och framgång samt blef 1791 professor i kemi och farmaci vid Collegium medico-chirurgicum i Berlin, 1819 professor i kemi och teknologi vid universitetet samt 1820 professor i kemi vid krigsskolan och vid bergsinstitutet. Hans håg låg åt den praktiska tillämpningen af kemien på industrien, och han blef genom statsministern von Struensees understöd äfven satt i tillfälle att egna sig deråt. Särskildt sökte han utbilda enskilda i samband med landtbruket stående industrigrenar och arbetade för detta mål genom flere af honom redigerade tidskrifter samt en mängd särskildt utgifna arbeten: Grundriss der färbekunst (1802; 3:dje uppl 1824), Allgemeine grundsätze der bleichkunst (1804), Anleitung zur fabrikation des zuckers aus runkelrüben (1809) och Grundsätze der technologie (1816--25) m. fl. Hermelin, herald. Se Foderverk. Hermelin, svensk adlig ätt, härstammar från Olof Nilsson Skragge (se H. 1), hvilken sedermera tog sig namnet H. och 1703 adlades under detta namn. H:s son, Karl H., erhöll 1766 friherrlig värdighet. Den adliga ätten H. utgick på svärdssidan 1797 med svenske agenten i Braunschweig Johan Gustaf H. 1. Hermelin, Olof, ämbetsman, lärd, född 1658 i Filipstad, var son till borgmästaren derstädes Nils Månsson Skragge. Han genomgick Karlstads läroverk och blef 1677 inskrifven vid Upsala universitet under namnet Skragge, hvilket han sedan utbytte mot H. Oaktadt han icke aflade någon akademisk examen, vann han snabb befordran på ämbetsmannabanan, dels på grund af sitt snille och sina kunskaper, dels till följd af G. O. Stenbocks och M. G. de la Gardies mäktiga förord. Dessa herrars ynnest hade han nämligen vunnit under den tid han var informator för den förres söner och (från 1687) sekreterare hos den senare. Efter att någon tid (sedan 1687) hafva tjenstgjort i Riksarkivet, utnämndes H. 1688 (?) till professor i latinsk vältalighet och poesi vid universitetet i Dorpat, hvilken professur han 1691 utbytte mot professuren i romersk och svensk rätt. 1699 kallades han till kungl. sekreterare och historiograf. H:s vetenskapliga verksamhet afbröts, då han 1700 på grefve K. Pipers kallelse begaf sig till svenska armén i Livland och der utarbetade flere vederläggningar af de manifest, i hvilka tsar Peter och konung August sökte kasta skulden till det nordiska krigets utbrott på svenska regeringen. 1701 utnämndes han till sekreterare vid fältkansliets utrikesexpedition och användes vid åtskilliga diplomatiska förhandlingar, såsom i underhandlingarna med Polen 1702, med Preussen 1703 och med de polske