och Zittau. Omkr. 1,150 innev. H. är märkligt såsom stamort för den der 1722 stiftade evangeliska brödraförsamlingen, hvilkens medlemmar sedan hafva kallats herrnhutare. (Se följ. art.) Herrnhutare l. evangeliska bröder, ett samfund, hvars uppkomst närmast föranleddes genom ett antal böhmiske och mähriske bröders bosättning (på 1720-talet) å grefve v. Zinzendorfs gods Berthelsdorf i Öfre Lausitz, dit de tagit sin tillflykt för att undgå det österrikiska religionsförtrycket. Förstärkta genom anslutning af andra "väckta", grundlade de der byn Herrnhut, 1722. Under Zinzendorfs ledning antogo de 1727 en samfundsordning. Dennas första grundsats var, att de väckta i Herrnhut skulle förblifva i broderlig gemenskap med alla Guds barn inom alla bekännelser och aldrig tillåta sig att fördöma annorlunda tänkande, utan fastmera söka att bevara sig sjelfva i ett sant kristligt troslif. Församlingen skulle endast bestå af "väckta" och sålunda bilda en trängre kyrka inom kyrkan. Det band, som sammanhöll henne, skulle vara kärleken till frälsaren. Hon skulle förverkliga det, som i Uppenbarelseboken (3: 7--13) säges om församlingen i Filadelfia, hvilken bevarat Kristi ord och icke förnekat hans namn, och som han derför skulle bevara i "frestelsens stund", hvilken skulle komma för "hela verlden". Brödraförsamlingens uppgift var derför icke att åstadkomma en allmän kyrkoreformation, utan blott att samla och förena väckta och på Kristus troende själar. Medlemskapet i henne förutsatte icke ett utträdande ur de bestående protestantiska kyrkorna. Hon omfattade en luthersk, en reformert och en mährisk (husitisk) afdelning. Medelpunkten i brödraförsamlingens religiösa lif utgjorde Kristi blodiga försoningsdöd samt de fromma känslor och heliga uppsåt, som betraktandet af denna död väcker hos de troende. Från pietismen, till hvilken herrnhutismen i öfrigt mest närmade sig, skilde den sig genom sin milda, glada lifsåskådning. Hvarje församling delades i "band" eller "körer" efter medlemmarnas ålder, kön och gifta eller ogifta stånd. För att upprätthålla sedernas renhet inom samfundet infördes kyrkotukt. Dennas grader äro varning, uteslutning från vissa kyrkliga förmåner och ändtligen uteslutning ur församlingen. Ämbetena äro diakon-, äldste- och biskopsämbetet. Hvarje herrnhutisk koloni förvaltas af en konferens af dess ämbetsmän, hela brödraförsamlingen af de äldstes konferens, som residerar i Berthelsdorf. Med mellantider af 4--12 år inkallar denna konferens synoden, af hvilken alla vigtigare ärenden afgöras. Hvad som undandrager sig mensklig beräkning hemställes till Gud genom lottkastning. Zinzendorf var sjelf biskop i brödraförsamlingen. Hans efterträdare var den fromme och lärde Spangenberg. Herrnhutarna hafva utöfvat en nitisk och omfattande missionsverksamhet på Grönland (sedan 1733), i holländska Guyana m. fl. land. -- Af Evangeliska brödraförsamlingen finnes sedan 1744 i Stockholm ett litet samfund, som har sin bönesal vid Östra Trädgårdsgatan (N:o 12). Det bildar dock ej en verklig församling. Herråkra, socken i Kronobergs län, Uppvidinge härad. Arealen 7,459 har. 459 innev. (1881). Annex till Dädesjö, Vexiö stift, Uppvidinge kontrakt. Herrängs jerngrufvor, belägna i Roslagsskärgården, ej långt från Grislehamn, i Häfverö socken, Stockholms län, äro brutna å flere slag af malmer, dels liggande i qvartsiga bergarter, dels äfven kalkiga. Grufdriften har nu någon tid hvilat. Malmtillgången är god, men malmernas begärlighet har minskats, sedan jernvägarna börjat tillföra bruken vid kusten mellersta Sveriges mera godartade malmer. Th. N-m. Hersch, Hermann, tysk dramatisk författare, f. 1821, d. i Berlin 1870, författade flere lustspel, hvilka genom sin fosterländska ton och en burlesk karaktersteckning gjorde stor lycka, men icke fyllde några högre estetiska anspråk. Det mest kända är Anna Liese (1858; "Fursten och borgardottern", 1859, "Anna Lisa", 1860). Herschel. 1. Sir Frederick William (egentl. Friedrich Wilhelm) H., engelsk astronom, föddes i Hannover d. 15 Nov. 1738. Han var liksom fadern till en början oboist vid kungl. gardet och skickades 1757 till England, der hans stora musikaliska begåfning snart skaffade honom en ansedd ställning. 1766--82 var han organist i Bath. Studiet af musikens teori hade redan tidigt föranledt honom att sysselsätta sig med matematik och beslägtade vetenskaper, optik och astronomi; och ehuru han i Bath var strängt upptagen af musikaliska värf, kompositioner, konserter och undervisning, fann han dock tid att vid sidan deraf idka vetenskapliga studier samt förfärdigade (1774) sitt första teleskop. Efter upptäckten af planeten Uranus (d. 13 Mars 1781) erhöll han af Georg III en årlig pension af 200 pd. st. och lemnade sin musikaliska anställning samt bosatte sig (1782) i närheten af Windsor, uteslutande sysselsatt med vetenskapliga forskningar och konstruktionen af spegelteleskop, som han till alla delar sjelf förfärdigade. Efter många försök lyckades det honom 1789 att få färdigt ett teleskop af 12 m. längd och 1,2 m. öppning, ett mästerverk i sitt slag, men tyvärr så svårhandterligt, att han fortfarande utförde sina mesta arbeten med ett 6 m. instrument, likaledes gjordt af honom sjelf. Han dog d. 25 Aug. 1822. -- Bland de upptäckter och iakttagelser, genom hvilka H. ökat vår kunskap om solsystemet, står främst den redan omtalade upptäckten af Uranus. Vidare böra ihågkommas upptäckterna (1787) af 2 Uranusmånar, Titania och Oberon, samt (1789) af 2 Saturnus-månar, Mimas och Enceladus. H. lemnade äfven vigtiga bidrag till kännedomen om planeten Mars, i det han uppvisade, att utseendet af denna planets yta är beroende af hans årstider, och att öfver hufvud hans fysiska förhållanden hafva den största likhet med vår jords. Dessutom är H. upphofsman till den berömda solteori, som under hela förra hälften af 1800-talet var den allmänt antagna, till dess nyare forskningar ådagalagt densammas ohållbarhet. -- Sin största betydelse har H. såsom stellar-astronomiens grundläggare. Visserligen saknade han ej föregångare på detta område;