collegium", som skulle verka för jordbrukets och näringarnas förbättring. I sin statslära var H. liberal: frihet i handel och näringar hade i honom en liflig förespråkare; vidare uttalade han sig mot alltför höga grundskatter och förordade lämplig indirekt beskattning. Frimodigt framlade han sina tankar, såsom då han i en skrift öppet ogillade den behandling Paykull fick röna af Karl XII. (Dertill föranleddes han till en väsentlig grad af öfvertygelse om att P. "verkligen varit en adeptus, eller kunnat göra guld".) I hög grad nitälskade H. äfven för att bland folket sprida kunskaper och att utrota fördomar. Modersmålets vård låg honom mycket om hjertat. I anledning af de i biskop Svedbergs arbete "Schibboleth" framställda rättskrifningsgrunderna angrep H. denne författare i skriften Orthographia svecana, eller den rätta swenska bookstafweringen etc. (1716), hvars fortsättning, likasom en del af Svedbergs svar, på grund af angreppets häftighet af Kanslikollegium förbjöds att utgifvas. Mycket af det, som H. der yrkar, har af efterverlden antagits, t. ex. utbytet af t mot d i du, dina o. s. v. Han framhöll för öfrigt, att man icke borde hemta våra språklagar uteslutande från latinet, utan jämväl rådfråga isländskan, gotiskan och deras afkomlingar. -- H. hade ovedersagligen stora skaldeanlag, ehuru han snart öfvergaf skaldekonsten för sina många andra värf. Ofvannämnda dramatiska stycke äfvensom de lyriska dikter, hvilka ännu finnas qvar, gifva honom emellertid en framstående plats inom Sveriges äldre literatur. Hans dikter finnas införda i P. Hansellis "Saml. vitterhetsarb. af sv. förf. från Stjernhjelm till Dalin" (III, 1856). Under slutet af sin lefnad tog H. äfven del i det politiska lifvet. Då efter Karl XII:s död ett nytt regeringssätt skulle införas, blef H., som hela sitt lif varmt älskat fria statsförfattningar, en af de mest framstående deltagarna i dettas utarbetande. Åt honom och lagman Gyllencreutz uppdrogs att granska den nya författningen, innan den förelades ständerna. Han var en ifrig motståndare till att Fredrik I skulle väljas till konung, begärde och erhöll 1720 afsked från alla sina befattningar samt fick då titel af landshöfding. Han dog i Stockholm d. 10 Mars 1724. Svenska akademien lät 1856 slå en medalj öfver H., och d. 25 Juli 1878 aftäcktes vid Medevi helsobrunn hans af J. F. Kjellberg modellerade byst. Jfr "Minne af landshöfdingen m. m. Urban Hjärne" af B. v. Beskow (Sv. akad:s handl., 29:de d., 1857). R. T-dt. 3. Hjärne, Johan, skald, den föregåendes son, född d. 28 Sept. 1696, blef 1731 kapten vid Åbo läns infanteriregemente. Död d. 27 Jan. 1737. Det är han, som (ej, såsom hittills uppgifvits, Tomas H.) blifvit af fru Nordenflycht besjungen i hennes versifierade granskning af "de svenska poeter". Hon sammanställer honom med Ovidius, och hans sånger voro således på hennes tid allmänt bekanta. I Hansellis samling (del. 3) har blott ett litet stycke upptagits; men några andra äro äfven kända, t. ex. det vackra stycket Klagan öfver sin älskarinnas hårdhet (i "Hvad Nytt?" 1779), som lemnar förklaringen till den nyss nämnda sammanställningen. H. är jämväl den ursprunglige förf. till n:o 236 i nu gällande psalmbok (psalmen är bearbetad af Kr. Dahl). -rn. 4. Hjärne,</b Karl Urban, den föregåendes halfbroder, vitter författare, föddes d. 31 Okt. 1703, hade titel af kammarherre och afled å Löfstaholm i Upland d. 17 Febr. 1786. Han är känd som författare till fyra versifierade tal 1740--43, hvilka alla finnas omtryckta i Hansellis samling (del. 3). Dessutom utgaf han 1742 Spena-barnas innerliga rök-offer (flere uppl.), en samling af 99 psalmer. Genom sin son Karl blef han stamfader för den nu lefvande grenen af slägten. -rn. 5. Hjärne, Erland Fredrik, vitter författare, den föregåendes broder, föddes 1706, blef slutligen bergsråd och afled i Stockholm i Aug. 1773. Han är egentligen bekant genom ett par i Sahlstedts samling intagna vitterhetsstycken, af hvilka det ena återfinnes i Hansellis samling (del. 3). De äro ej af någon särdeles märklig beskaffenhet. Antagligen har H. författat flere ännu osamlade småstycken och tillfällighetsstycken än de nu nämnda. -rn. 6. Hjärne, Kristian Henrik, läkare, den föregåendes broder, född i Stockholm d. 29 Apr. 1709, blef student i Upsala 1727, men fortsatte icke der sina studier. Med en sin broder företog han 1732 en utrikes resa och aflade i Paris medicine kandidatexamen. Efter sin hemkomst fick han stor praktik samt antogs t. o. m. till hofmedikus hos drottning Ulrika Eleonora. Han väckte en tid mycket uppseende genom sina kurer och läkemedel, af hvilka senare främst märkas ett elixir (se Hjärnes testamente) och ett plåster (se Hjärnes plåster), som han sjelf preparerade och försålde. I sitt Hus- och Rese-Apotek (1739; 3:dje uppl. 1815) beskref han huru många af honom preparerade, men till sin sammansättning icke närmare angifna läkemedel skulle nyttjas. Död d. 27 Juli 1794. R. T-dt. 7. Hjärne, Gustaf Adolf, grefve, riksråd, den föregåendes broder, född d. 5 Nov. 1715 i Stockholm, blef 1731 volontär vid artilleriet och avancerade, utan att någonsin hafva deltagit i krig, till öfverste vid Nylands infanteriregemente (1758). I politiken slöt sig H. till hattpartiet och blef vid 1751, 1755 och 1760 års riksdagar invald i sekreta utskottet. Han var en af hattarnas förnämste män, mindre på grund af egen stor förmåga än till följd af sitt giftermål (1739) med Anna Maria Ehrensvärd, syster till de inflytelserike bröderna Augustin, Karl och Fredrik Ehrensvärd. 1761 utnämndes han till riksråd, och 1762 upphöjdes han till friherre. Då mössorna 1765 kommo till makten, var det fråga om att ur rådet aflägsna H., emedan han deltagit i beslutet att förnya det franska förbundet (1764), men han, liksom H. H. v. Liewen, slapp undan med en skrapa, under det att sju af hans ämbetsbröder afskedades eller nödgades taga afsked. 1768 utsågs han till kansler för Lunds universitet. H. var den ende af rådsherrarna, som i Dec. s. å. understödde Adolf Fredriks fordran att riksdag