Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hundaporna - Hundare - Hundbröd - Hunddagarna - Hunddjuren - Hunden (zoologi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arabien och nästan hela Afrika. De äro lifligast
och rörligast bland alla apor, kloka, men till
en stor del elaka och öfverallt skadliga genom
de förödelser, som de anställa i trädgårdar
och planteringar. Till denna familj räknas
babianerna (Cynocephalus), koloberna (Colobus),
magoten (Inuus), makakerna (Macacus), markattorna
(Cercopithecus) och smalaporna (Semnopithecus).
C. B. S.
Hundare har i Svealand varit den ursprungliga
benämningen för härad, hvilket sistnämnda återigen
var det vanliga namnet i Götaland samt Norge och
Danmark. En uppgift i yngre eddan säger, att här
betyder hundra, hvaraf följer, att härad och hundare
bägge angifva ett antal af hundrade. Ursprungligen
synes sålunda med dessa ord hafva betecknats en
förening af hundrade antingen personer eller, såsom
mera troligt är, husfäder, fastän hundaret eller
häradet sedan under tidens lopp kommit att omfatta
ett obestämdt antal af det ena eller andra. Äfven
hos Tacitus finner man uppgifter, som visa, att den
militära och borgerliga fördelningen hos germanerna
var ordnad efter hundratal, och i angelsachsiskan
betecknar likaledes ordet hundred en underafdelning af
grefskapet (shire) samt den inom afdelningen boende
befolkningen. - Äfven i Gotlandslagen nyttjas någon
gång hundare såsom benämning på tingslag. I Upland
var det egentligen den inre delen af landskapet, som
var indelad i hundare, och flere hundare bildade ett
folkland (se Folklanden), hvaremot kuststräckan
(Roden) var indelad i skeppslag, hvilken benämning
ännu förekommer i den juridiska och administrativa
indelningen. Ordet hundare möter ännu i några
häradsnamn, såsom Erlinghundra, Seminghundra,
Sjuhundra, Långhundra m. fl. Th. W.
Hundbröd. Se Hundskötsel.
Hunddagarna, den del af året, då i allmänhet på norra
jordhalfvan den starkaste värmen är rådande. Närmast
motsvarar denna period "rötmånaden", som utmärker
den tid (23 Juli-23 Aug.), då solen är i djurkretsens
tecken Lejonet. Namnet hunddagar härrör från de gamle
egypterna och grekerna, hos hvilka perioden begynte,
då "hundstjernan" (Sirius) hade sin heliakiska
uppgång. E. J.
Hunddjuren, Canidae, zool., bilda en familj inom
rofdjurens ordning bland däggjuren. Hufvudet är
utdraget, med tämligen lång, mer eller mindre
spetsig nos. Ögonen och öronen äro medelmåttigt
stora, hörntänderna icke refflade, kindtänderna i
öfverkäken sex, i underkäken sju och knöltänderna
mindre än roftänderna. Framfötterna hafva fem
och bakfötterna fyra (hos somliga hundraser fem)
tår, som äro försedda med trubbiga, ej indragbara
klor. Hunddjuren äro tämligen högresta och försedda
med ganska långa ben samt hafva smärt kropp och lång
svans. De äro rörliga, snabba och uthålliga i loppet,
kunna simma, men icke klättra, trampa endast på tårna,
ligga merendels om dagen stilla i sina gömslen och
äro om natten (dock ej sällan äfven under dagen)
i rörelse för att söka sitt rof. Ingen dithörande
art ligger i vinterdvala. De lefva dels
ensamma, dels i flock och kunna på grund af sin
sällskaplighet mycket lätt tämjas. De hafva
sinnesförmögenheterna, i synnerhet lukten, väl
utvecklade och utmärka sig för list och slughet, ja
deras själsförmögenheter kunna nå högre utveckling
än hos något annat djur. De äro ganska rofgiriga, men
icke i så hög grad som kattdjuren, och lefva i vildt
tillstånd endast af djurämnen (däggdjur och foglar,
men äfven ryggradslösa djur, hvarjämte några förtära
äfven as och ben); som tama hålla de till godo med
föda ur växtriket. Honan föder tämligen många, blinda
ungar, hvilka hon vårdar ömt. Hunddjuren förekomma
öfverallt på hela den bebodda delen af jorden. Några
stryka omkring, andra stanna beständigt qvar i en och
samma trakt. Somliga gräfva sig hålor i jorden eller
gömma sig i klyftor, busksnår o. d. Till denna familj
räknas öfver 50 arter, fördelade på 16 slägten, af
hvilka de förnämsta äro hundslägtet (Canis), räfslägtet
(Vulpes), öckenräfvarna (Megalotis), skedhundarna
(Otocyon) och hyenhundarna (Lycaon). C. R. S.
Hunden, Canis familiaris, zool., hör till hundslägtet,
familjen hunddjur, ordningen rofdjur och klassen
däggdjur. Från sina samslägtingar skiljes han derpå
att mellankäksbenen icke på långt när räcka till
näsbenens midt, att ögonen icke äro snedt ställda
och att svansen är mer eller mindre böjd uppåt eller
åt sidan; färgen är högeligen föränderlig. - Hunden
har varit tamd sedan urminnes tid och finnes nu såsom
husdjur spridd öfver hela jorden, så långt menniskor
bo; endast få folkstammar stå så lågt, att de icke
ega detta nyttiga djur. Hunden är allmänt bekant för
sina framstående själsegenskaper, sin ovanliga trohet
och tillgifvenhet för sin egare, sina om förnuftig
beräkning vittnande handlingar, sina tydligen
uttryckta själsrörelser och för den stora nytta han
gör menniskan. Hunden visar sig i allmänhet mycket
beroende af den odling, som de menniskor innehafva,
hos hvilka han vistas. Derför är han hos råa eller
vilda folkslag mindre fullständigt tamd och företer
hos dem till sitt utseende största likheten med
sina vilda slägtingar, vargen och sjakalen. Skadlig
kan hunden i intet afseende kallas, ty de obehag
han stundom vållar och hans olater bero på dålig
uppfostran; deremot kan han någon gång blifva farlig,
då han angripes af vattuskräck. Hans naturliga föda
utgöres af kött, men i det tama tillståndet har han
fått lära sig att hålla till godo med samma födoämnen
som menniskan. (Om hundens vård m. m. se
Hundskötsel.) Hans parning är icke bunden vid någon viss
årstid, men infaller vanligen två gånger om året;
honan, som kallas tik eller hynda, går drägtig
60-63 dygn och föder vanligen ej flere än 10 valpar,
hvilka hon vårdar med synnerlig omsorg. Först vid
två års ålder är hunden fullvuxen, men utvuxen kan
han icke sägas vara förrän ännu ett år senare. Hans
lifstid räcker 12 till 15, någon gång ända till 20 år.
Af hunden finnes en mängd olika former, varieteter
eller raser. Dessa kunna, åtminstone till en stor del,
betraktas såsom alster af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
